För mig hade det spelat roll hur skulderna uppstått. Om det berodde på Lyxfällan-liv och total oförmåga att hålla i pengar, så hade jag inte vågat bilda familj med denne man.
Inte för att jag tror att barn blir lyckligare för att de kan få allt de pekar på, och i Sverige har vi ett socialt skyddsnät som gör att ingen kan bli helt utfattig. MEN jag hade inte orkat med den ständiga övervakningen, att alltid vara rädd att han ska återfalla i de tidigare beteendena. Att alltid vara rädd för att hitta räkningar som han har gömt undan, att plötsligt upptäcka att pengar man räknat med skulle finnas på ett konto bara är borta... kanske att han använt ens privata kreditkort till och med. Nä. De ska nog krävas en mycket stor kärlek i kombination med en mycket stark fysisk attraktion, för att uppväga det, i så fall.
Men om skulderna uppstått av skäl som han inte kunnat hjälpa - t.ex. att hans affärskompanjon eller exfru förskingrat pengar, påstått sig betala räkningar men inte gjort det, intecknat lokaler/hus/andra tillgångar utan att berätta det och liknande - så skulle jag inte hålla det emot honom.
Anonym (xxx) Man riskerar inte sin egen bostad om den avskaffats innan man blev sambo, inte heller personliga arv eller gåvor och givetvis inte personliga tillhörigheter som mobiler. Däremot, om boendet avskaffats för gemensamt boende ingår den i sambo-egendomen.
Tillägg till tidigare inlägg: i princip svarar var och en i ett äktenskap för sina tillgångar och skulder. Vill man att ens egendom ska vara enskild, det vill säga undantas från giftorättsgodset, måste man skriva äktenskapsförord. Det där med ansvaret för varandra låter fint men när skilsmässan är ett faktum är det inte lika självklart längre. Bra att reglera saker och ting medan man är sams. Nu vet jag inte vad Anonym (xxx) menar med underskrift vid altaret, det kan jag inte minnas att något sådant förekom. Man lovar att älska varandra i nöd och lust, ett muntligt och inte juridiskt förpliktigande löfte.
Jag är inte ihop med min partner för trygghet. Känns som kvinnor ska ha en partner för trygghet, men en kille kan inte ha en partner som ekonomisk trygghet eller blir halvt försörjd av tjejen, det verkar bara gå bra åt andra hållet.
Jag är tillsammans med min tjej för att jag är kär i henne, hon är min bästa vän och en trygghet för mig känslomässigt och mentalt.
Förstår att man vill kunna göra saker ihop, men för mig räcker det att vi kan ha kul och betala hyra och mat.
Jag förstår vi har oddsen mot oss.
Min pojkvän vet också han har mycket att bevisa för mig.
Jag är obotlig romantiker och tror man kan ändra på sig om man verkligen älskar varandra. Jag har stöttat honom genom tuffa tider nu är det hans tur bevisa det var värt det.
Men jag hör vad ni säger angående missbruk. Det finns alltid en återfallsrisk? Så skulle vi gå igenom en tuff tid så finns det såklart risk för återfall.
Men jag tycker så otroligt många män är fast i olika typer av missbruk. Alkohol, droger, överdriven användning av snus/cigg. Spelmissbruk. Det är få män som inte har någon brist idag, det som känns sorgligt. Nu har ju min pojkvän äntligen slutat med sina dåliga vanor så känner mig ändå väldigt stolt över honom! Få som klarar sluta med alla sina dåliga vanor rakt av.