Jag tror inte att man någonsin ger upp helt. Däremot har man en skyldighet att skydda eventuella övriga barn, vilket kan kräva åtgärder man egentligen inte önskar. Man kanske även slutar hjälpa till ekonomiskt och praktiskt om det inte funkar.
Jag känner också en kvinna med en vuxen son som har grav ADHD, missbruksproblem och tillbringade delar av uppväxten omhändertagen eftersom det inte gick att ha honom hemma.
Hans mamma har slutat ge pengar men åker till honom med en matkasse då och då. Hos dem är han inte välkommen eftersom han kan bli våldsam, samt har yngre syskon som fortfarande bor hemma.
Tragiskt, men vad ska man göra? Jag känner inte denna familj väl, men tycker det verkar som föräldrarna har gjort allt de kan för sin son, utifrån sina förutsättningar. De måste tänka på de andra barnen och inte minst sin egen säkerhet. Och mamman har ju fortfarande kontakt med sonen.
Nu behöver man ju inte sluta älska sitt barn bara för att barnet inte längre kan bo hemma eller vad det nu handlar om.
Inte heller om man slutar ge pengar som går till droger.
Ibland är tuff kärlek det enda som fungerar.