Om ni får ett barn som trots all er energi och allra bästa insats blir en riktigt dålig person, skulle ni då ge upp &/eller stänga ute personen från resten av familjen?
Har ens barn alltid en speciell plats i hjärtat oavsett vad de gör?
Tänker då när de är/närmar sig att bli vuxna.
Vad skulle krävas för att ni skulle "ge upp" eller är det inte ett alternativ?
Innerst inne ger man nog inte upp, en strimma hopp finns alltid kvar i hjärtat. Sedan kan man rent praktiskt ge upp, dvs inte ta intiativ till att träffas eller försöka hjälpa.
Allt beror på varför. Har en väninna vars barn är narkoman. När barnet tar kontakt är det bara för att tigga pengar. Min väninna har gett upp på så sätt att hon insett att hon inte kan hjälpa. Men innerst inne så längtar hon ju naturligtvis efter att få tillbaka sin dotter och att dottern bli fri från missbruket.
Jag tror inte att man någonsin ger upp helt. Däremot har man en skyldighet att skydda eventuella övriga barn, vilket kan kräva åtgärder man egentligen inte önskar. Man kanske även slutar hjälpa till ekonomiskt och praktiskt om det inte funkar.
Jag känner också en kvinna med en vuxen son som har grav ADHD, missbruksproblem och tillbringade delar av uppväxten omhändertagen eftersom det inte gick att ha honom hemma.
Hans mamma har slutat ge pengar men åker till honom med en matkasse då och då. Hos dem är han inte välkommen eftersom han kan bli våldsam, samt har yngre syskon som fortfarande bor hemma.
Tragiskt, men vad ska man göra? Jag känner inte denna familj väl, men tycker det verkar som föräldrarna har gjort allt de kan för sin son, utifrån sina förutsättningar. De måste tänka på de andra barnen och inte minst sin egen säkerhet. Och mamman har ju fortfarande kontakt med sonen.
Finns inte på kartan att ge upp.
Betydelsen av ovillkorlig kärlek är just detta. Det finns INGET mitt barn skulle kunna göra sig skyldig till som skulle släcka min kärlek . Inget. Inte ens de gruvligaste saker man kan tänka sig.
Finns inte på kartan att ge upp.
Betydelsen av ovillkorlig kärlek är just detta. Det finns INGET mitt barn skulle kunna göra sig skyldig till som skulle släcka min kärlek . Inget. Inte ens de gruvligaste saker man kan tänka sig.
Nu behöver man ju inte sluta älska sitt barn bara för att barnet inte längre kan bo hemma eller vad det nu handlar om.
Inte heller om man slutar ge pengar som går till droger.
Ibland är tuff kärlek det enda som fungerar.
Kärlek är villkorslös, men det betyder inte att relationer ska vara det.
Om en vuxen person - myndig och ansvarig för sig själv och sitt liv - upprepat skadar t.ex. sina föräldrar, har de all rätt att sätta gränser och avbryta kontakt, om det är nödvändigt.
Förmodligen har de allra flesta redan provat alla tänkbara alternativ och gett personen som orsakar dem smärta väldigt många chanser innan de tvingas inse att de inte kan göra mer.
Jag tror inte jag skulle kunna sluta älska mitt barn, men däremot skulle kontakten kunnat se olika ut beroende på om barnet har en livsstil jag starkt ogillar, exempelvis kriminell. Kärleken skulle finnas men jag skulle vara tydlig med att jag tycker att hen gjort ett dålig livsval. Min mamma har en kollega som polisanmälde sin egen son för narkotikainnehav. Detta för att hon kände att hon inte kunde hjälpa honom mer. Jag har en annan bekant som jag är vän med på Facebook. Hennes son sitter i fängelse dömd för mord. Hon lägger upp massor med inlägg om sitt andra barn, men inget om sonen. Jag har hört från andra bekanta att de tydligen inte har kontakt med honom. Jag tror det är svårt att föreställa hur det känns att ha ett barn som är grovt kriminellt eller liknande om man inte upplevt det.