Oro och ångest

Jag tror det är vanligt förekommande.
Dels under graviditeten men också när man sitter där sen med den lilla lilla människan i sin famn. Som ju inte alls bett om att få komma till den här världen utan som man själv skapat och satt att leva här.
Nu är mina barn lite större, yngsta är sex år och äldsta går i gymnasiet. Och visst känner vi oro. Oro för utanförskap, för våld. För var de ska bo nånstans när de blir äldre, för hur deras framtid ska se ut. Grön omställning, krig... listan kan göras lång. Men man får ta det för vad det är och göra sitt bästa.