Saknar ungdomen...
Anonym (TS) skrev 2023-12-10 10:40:40 följande:
Saknar ungdomen...
Jag är snart 40 år. Har en dottern som snart ska ta studenten och jag får en sådan saknad efter skoltiden.
Som vuxen är jag ganska isolerad. Har ett väldigt begränsat umgänge. Ingen jag umgås med regelbundet utan kanske en handfull gånger per år på kalas typ. Jag och min sambo gör ingenting tillsammans. Vi går aldrig ut, äter aldrig middag ute eller liknande. Han har inget behov av socialt liv och med detta har jag isolerat mig också. Han är en riktig mansbebis så jag sköter allt hemma. Är helt slutkörd på kvällarna. Orkar inte ens ta en promenad.
Att se min dotter umgås med vänner, gå på stan, planera inför klassresa och student gör att jag saknar denna tid i mitt liv så mycket. Känns som att jag själv inte levt..
Fick barn väldigt tidigt och blev inslängd i familjelivet och här är jag än. Dottern tar som sagt snart studenten, men minsta barnet går än på förskola.
Är en sådan stor sorg för mig som har ett behov av ett socialt liv, men jag har inte orken. Blir avundsjuk när jag ser dottern umgås med sina vänner, ha kul, vara ute, leva. Medan jag sitter hemma och ruttnar...
När jag var 40 hade jag också ett mer eller mindre vuxet barn, han var 21 och så hade jag min "lillskit" som var fyra.
Så lite same same.
Jag var också less på min man som bara prioriterade sin golf och att glo på sport. Inget roligt gjorde vi tillsammans, någonsin.
Så jag ledsnade och tog ut skilsmässa. Maken förstod absolut ingenting, han insåg inte hur ensam jag känt mig.
Sen var det visserligen ett par åt i total kaos då jag träffade en våldsam man, men jag kom därifrån och skurken hamnade där han hör hemma. I fängelse. I flera år.
Nu, 20 år senare har jag nyligen fyllt 60 och visst saknar jag yngre dagar, fast mer som i 40-årsåldern än så ung som du tänker dig..
Du tycker väl kanske att jag är lastgammal men jag känner mig verkligen inte gammal alls.
Jag har träffat en ny man, vi har varit tillsammans i ca ett år nu och vi är verkligen kära i varandra. Livet är underbart helt enkelt!
Jag bor själv i en superfin lägenhet med havsutsikt och båda barnen är utflugna. JAg tillbringar så mycket tid jag någonsin kan med mannen i mitt liv. Den här veckan har vi tagit gemensam semester och ska bara "vara" och njuta av varandra.
Du kan också komma dit jag har kommit. Men inte om du går där hemma och känner dig konstant missnöjd för resten av livet.
Antingen får din man steppa upp eller så lämnar du honom.
Är han kapabel att ta hand om föreskolebarnet själv?