Saknar ungdomen...

Men jag förstår ju också att du är glad för hennes skull. Att hon har roligt.

Du närmar dig 40, jag närmar mig med den åldern och upplever att man reflekterar mycket över sitt liv.

Det är inte försent att ändra det. Snart är din minsta lite större och mer självgående och du kommer kunna leva mer. Men du behöver nog byta jobb och gubbe. Alternativt att du skaffar ett eget socialt umgänge och kräver skärpning av honom annars blir han ungkarl.

Livet är här och nu! Jag har efter 10 år med fokus på barn och föröldraliv nu bytt jobb, jag går på aw varje fredag, har börjat träna och klär mig snyggt. lägger ner tid och pengar på massage, hår och naglar. Märker att många snygga framgångsrika män på företaget flirtar med mig. Inte för att jag skulle agera på det men jag märker att jag pikar i livet just nu. Och det är härligt? Men man måste våga ta steget att göra svåra beslut. För ingen annan kommer göra det åt dig.

Kanske låter drastiskt, men skilj dig! Det låter som du och din man har olika behov och att er relation stjälper dig i ditt liv. Om ni är skilda så kommer ju han vara tvungen att steppa upp och ta ansvar för barn och hem på sina dagar/veckor med barnen. Och du får tid för återhämtning och fritid! Kan lära känna massa nya människor och gå på aw:s med nya bekantskaper. 

Då behöver du ta tag i ditt liv helt enkelt. Försök att utvidga ditt sociala nätverk. Vad härligt att ditt barn är ute och har roligt och njuter av sitt liv, det är ju så det ska vara. Du är bara 40 och det är ingen ålder alls. min mamma är snart 80 och har fullt upp med att gå på julbord med PRO, träffa vänninor på stan osv.

lycka till 

Men snälla vännen du får väl ta tag karln och se till att han hjälper till mer

Att sitta och tycka synd om sig själv på ett forum kommer inte göra ditt liv bättre 

Ryt ifrån och sluta vara en mus 

Du är ju ännu relativt ung!

När jag var 40 hade jag också ett mer eller mindre vuxet barn, han var 21 och så hade jag min "lillskit" som var fyra.
Så lite same same.

Jag var också less på min man som bara prioriterade sin golf och att glo på sport. Inget roligt gjorde vi tillsammans, någonsin.

Så jag ledsnade och tog ut skilsmässa. Maken förstod absolut ingenting, han insåg inte hur ensam jag känt mig.
Sen var det visserligen ett par åt i total kaos då jag träffade en våldsam man, men jag kom därifrån och skurken hamnade där han hör hemma. I fängelse. I flera år.

Nu, 20 år senare har jag nyligen fyllt 60 och visst saknar jag yngre dagar, fast mer som i 40-årsåldern än så ung som du tänker dig..

Du tycker väl kanske att jag är lastgammal men jag känner mig verkligen inte gammal alls.
Jag har träffat en ny man, vi har varit tillsammans i ca ett år nu och vi är verkligen kära i varandra. Livet är underbart helt enkelt!

Jag bor själv i en superfin lägenhet med havsutsikt och båda barnen är utflugna. JAg tillbringar så mycket tid jag någonsin kan med mannen i mitt liv. Den här veckan har vi tagit gemensam semester och ska bara "vara" och njuta av varandra.

Du kan också komma dit jag har kommit. Men inte om du går där hemma och känner dig konstant missnöjd för resten av livet.
Antingen får din man steppa upp eller så lämnar du honom.

Är han kapabel att ta hand om föreskolebarnet själv?

det är ju inte ungdomen du saknar utan att ha ett liv! Runt 40 är ju en fantastisk ålder med alla möjligheter öppna. Det är inte åldern som är problemet. Gör de förändringar du behöver göra för att leva livet du också.

Jag är bara så rädd att bli väldigt ensam.

Det är du ju redan. Det kan bara bli bättre som jag ser det.