Autism och att visa hänsyn, respekt etc

Jag tror faktiskt du är en bidragande faktor till alla problem. Du verkar själv rätt fyrkantig i hur du tänker, ta bara exemplet med brödet som inte räcker och du påpekar att ni inte kan köpa mer eftersom han inte äter fryst bröd. Någon föreslog brödrost och du skriver att det bara måste vara runda bröd. Du har ingen som helst vilja att göra något konkret för att lösa brödroblemet utan bollar bara hela tiden vidare över till att bonussonen är kräsen. Köp för fan en extra limpa av det runda brödet han äter och frys inte in! Det är inte svårare än så!

Fast detta handlar ju inte bara om bonussonens funktionshinder, utan hur resten av familjen påverkas. Universum kretsar inte bara kring bonussonen och hans behov.

Självklart bör man ha förståelse för hans svårigheter, men till en viss gräns. Självklart måste man försöka hitta en framkomlig väg, men nu drabbas föräldrar och syskon på ett orimligt sätt av pojkens beteende.

Antingen får de ta bort låset till badrummet, så att alla kommer in när de vill. Eller också skaffa nyckel till badrummet, så att ingen kommer in utan. Inte heller bonussonen. Då måste han använda den lilla toaletten. Blir det skrik och bråk av det, får man kanske ta det, eller försöka vänja honom. Vad säger hans pappa?

Han har eget rum där han kan dra sig undan. Det finns två toaletter. Han har skärmtid, om än inte obegränsat. Han kan göra sin egen frukost. Detta borde inte vara olösliga problem.

Amen på det.

De andra syskonen då? Ska de behöva kissa på sig eller avstå bröd eller skärmtid för att bonussonen alltid ska få som han vill?

Vad jag menar är att problemet är större än bonussonen. Som det är nu tillåts han "styra" hela familjen. Han kanske aldrig kan förstå andras behov, men då är det föräldrarnas ansvar att se till att hans beteende inte går ut för mycket över andra.

På vilket vis blir övriga syskon lidande över att de köper en extra limpa bröd pga hans funktionshinder? Eller att de sätter en liten byrå utanför lilla toaletten med tandborstar? Jag vågar sätta en 500-lapp på att hans syskon förstår och accepterar detta med tanke på hans funktionsnedsättning.

Nu handlar det ju inte bara om detta. Har du läst allt TS har skrivit?

Vissa anpassningar kan och bör omgivningen göra, men inte vad som helst.

Jag vågar sätta en 1000-lapp på att systern inte tycker det är roligt att kissa på sig, samt att ingen i familjen tycker det är roligt att inte få duscha ifred utan att grabben står utanför och vrålar och bankar.

Har man bara ett badrum måste man hitta en lösning som fungerar för ALLA. Inte bara för barnet med funktionshinder.

Ja, och jag och andra har pratat om en lösning på t ex brödet, men tydligen anser bonusmamma att det är helt omöjligt att köpa en extra limpa. Eller ställa en liten byrå/hylla med tandborstar utanför lilla toan (då de faktiskt har TVÅ toaletter). Det låter i mina öron som bonusmamma är ovillig att hitta alternativa lösningar.

Den enda orsaken till varför småsyskonet kissat på sig är rimligen för att de stått utanför och tjatat på sonen tills det blev försent, snarare än att direkt gå till den lilla toan. 

Funktionshinder påverkar hela familjen. Det är naivt att tro något annat. Sen menar jag inte att man alltid måste anpassa sig till precis alla problem men ts verkar enbast fokusera på att sonen ska lära sig hänsyn.

Jag tror inte att TS är ovillig, bara trött och frustrerad. Samt värnar om de andra barnen.

Bröd och annan mat är det mest lättlösta problemet, där håller jag med dig. Låt grabben ha sin egen limpa. Tandborstar kan eventuellt också flyttas. Men det finns ju fler problem än så.

Precis som de vuxna redan begränsar pojkens skärmtid, får de begränsa hans möjligheter att ockupera husets enda badrum, samt hindra honom från att avbryta andra i onödan. Leda bort honom om han bankar på badrumsdörren, följa med honom till den mindre toan osv. Kanske inte helt lätt med en 11-åring, men värt ett försök.

Kan vara så att TS har tröttnat om beteendet från barnets sida har eskalerat under åren. Det handlar inte bara om en extra limpa eller tandbostningen. Det är en vardag som inte fungerar just nu. Jag kan lova dig att även om syskonen accepterar saker så kan de mycket väl tröttna längre fram.

Syskonen kan öven acceptera saker för att undvika bråk.
Att ha ett stort badrum som är LÄTTÅTKOMLIGT FÖR ALLA åt en individ funkar inte i längden. Ska de ha tvättlappar i det lilla badrummet med så att de kan tvätta sig? Ska den yngsta behöva stressa upp för trappan för att gå på pottan?