Autism och att visa hänsyn, respekt etc
Har en bonusson med autism nivå 1. Han är 11 år och jag har funnits med i hans liv sedan han var 2 år. Ju äldre han blir desto mer självcentrerad blir han. Hur arbetar man med detta?
Har en bonusson med autism nivå 1. Han är 11 år och jag har funnits med i hans liv sedan han var 2 år. Ju äldre han blir desto mer självcentrerad blir han. Hur arbetar man med detta?
jag har ställt mig delvis samma frågor som du innan jag började förstå många konflikter och "metoder" senare.
nu, flera år senare efter att ha samtalat med barnet har jag insett att det var min förståelse som inte var tillräcklig.
Jag sökte lösningar utifrån ungefär samma perspektiv som du nu formulerar dem, dvs. hur kan man få barnet att ändra beteende med en liten underton och känsla att det handlar om egoism, bristande respekt, kanske lite ouppfostrad etc.
Utifrån det jag ser nu skulle jag börja med att helt vända på frågan; hur kan jag/vi ändra mitt/vårt beteende för att det ska fungera bättre? Vad är det jag inte ser och förstår?
Inom autismspektrat kan barnets perception och behov skilja sig väldigt mycket från andra. Det är inte enkelt att dra slutsatser av generella beskrivningar av diagnosen.
En väldigt intressant och spännande sida av diagnosen har jag upptäckt ganska nyligen. Självklart på många sätt men något man lätt missar att se, tänka på och prata om;
Både han och ni behöver lära er om varandra, på ett lugnt nyfiket sätt. För det behöver ni utbildning och stöd på något bra sätt, det är inte så enkelt att själv veta vilka frågor man ska ställa.
Det finns en lång, lång lista med tänkbara "egenheter" som kan finnas hos honom. Stora och små saker som han knappt är medveten om, han tror att alla fungerar likadant och behöver själv lära sig vad som är "en grej" (som vi kallade det) och vad som bara är en naturlig del av intressen, behov, personlighet.
Vi har alla såna blinda fläckar, saker som vi tycker är självklara, naturliga och tror gäller alla.. tills vi en dag upptäcker att det är något ovanligt eller udda.
För någon inom autism spektrat så är den listan kanske ganska lång. Några exempel (som jag kommer ihåg just nu):
- automatisering kan vara ett problem för vissa. Dvs. att lära sig göra något rutinmässigt utan att behöva tänka varje gång, som att duscha, tex. De flesta av oss gör hela proceduren utan att fundera på vad vi gör. Vi kan slappna av och tänka på annat.. Så är det inte för alla, inom spektrat är det fler som inte funkar så.
- lokalsinne. Varierar inom normalpopulationen men fler inom spektrat har stora problem med detta.
- överkänslighet för sinnesintryck: varmt, kallt mot huden. hårt tryck, smaker, ljud, ljus etc.
Detta är inte helt okända saker men man behöver alltså tänka på att barnet med diagnos inte förstår att de flesta andra fungerar väldigt annorlunda. Barnet tycker därför att vi normalstörda reagerar extremt märkligt, vi är orättvisa, vi bråkar om saker som är självklara (tror barnet). etc.
Ni behöver ta hjälp av habiliteringen, Bup och andra för att få upp er gemensamma kunskapsnivå om er egen funktion och varandras.
Så länge barnet är litet så behöver man dock som vuxen acceptera behoven och ta ett större ansvar för att hitta lösningar, prioritera (tex. en dator till). Var inte för strikt och fyrkantig med skärmtid. Vi försökte med det men jag har insett att det var konflikter som aldrig går att vinna, lösa eller leder till något positivt.
Till sist. Acceptera att det inte går att vinna särskilt många av dessa strider, välj några av de viktigaste och lös resten genom att sänka ambitionsnivån och "köpa sig" lösningar. Om relationerna kraschar får ni snart ännu större problem med depression och värre. I det läget kan man knappt sköta sitt jobb eller någångting.
Ta hjälp av professionella
Jag hängde upp mig på att han smusslar in telefonen på toaletten och fastnar med den, så det här är mest en reflektion om det.
Kan ni ta telefonen och använda den som motivation och belöning för att ta sig igenom morgonen enligt schema? Antingen att han får kortare, små speltillfällen flera gånger under morgonen eller att han får telefonen när han är klar med allt, beroende på vad ni tror att han skulle kunna hantera. Tanken här är att ni dels har något som verkligen motiverar honom och dels tar kontroll över en stor distraktion som han inte riktigt kan hantera att släppa själv.
En annan idé kan vara att testa en app som hjälper honom genom morgonrutinen, som Timo eller Habitica (jag känner tyvärr inte till några svenska appar). Gärna en som kan "gamfy" det hela.
Går det att göra en deal med honom om att han använder lilla toan mot att ni alltid ställer fram frukost åt honom?
Det kan kanske bli lite lättare för honom att uppfatta andras behov om han märker att han kan använda dem för att själv få fördelar. Det blir mer konkret än prat om att visa hänsyn och dela med sig.
Ett under att du stått ut i nio år.
Diagnos eller inte, varför ska man gå med på att någon annans barn förstör ens liv på det sättet.
Skillnad om det är ens eget barn och man är så illa tvungen att hantera det.
jag hör på det du skriver att ni har mycket fokus på att förändra hans beteende, att få honom att förstå och respektera andra.
Det är inte så konstigt med tanke på att det blir kaos hos er. Samtidigt är det inte en särskilt framkomlig väg. Jag tror ni behöver fortsätta försöka få kunskap och utbildning, kanske lyfta dessa perspektiv tillsammans med habiliteringen beroende på vad de har för kunskap.
Det låter som att väldigt mycket fokus ligger på verktyg (som bildstöd och annat) för att påverka hans beteende, jag tror det behövs stöd i samtal också på olika sätt.
Vad som gjorde att jag hittade en väg in till min son var att jag började intressera mig för honom, för hans liv, hans tankar, hans intressen. Ägnade tid åt honom och lyssnade på riktigt. När vår relation blev bättre kunde jag förstå hans behov och då öppnade han sig också för mina/våra behov.
Men, det tog tid.
Ni har egentligen inte mycket att välja på mer än att hitta ett sätt att förhålla er till hur han fungerar just nu, kanske prioritera EN av situationerna och låta resten få komma senare, i lugn och ro.
Går det att ha ett någorlunda normalt samtal med honom?
I så fall skulle jag välja att försöka förstå vad hans behov är som gör att han inte kan gå på lilla toaletten. Kanske handlar det om någon liten detalj, färgen, materialet på sitsen, handfatet, ljuset.. det kan vara vad som helst.
Kanske går det att jobba med nån slags belöning för att få till en beteendeförändring?
prata, lyssna (på riktigt) och försök förstå honom.
Att försöka förändra beteende för en person med NPF genom att ge dåligt samvete (och skäll) funkar nästan alltid väldigt dåligt, oftast ger det motsatt effekt.
Som du själv säger funkar det inte heller att vädja till förståelse för andras behov. Ibland kan faktiskt rättvisa vara ett begrepp som går att lyfta, men det beror på omständigheterna.
Tips för er själva.
Gör en lång lista på vad ni skulle vilja komma till rätta med och prioritera dem i turordning.
Fokusera sedan bara på en sak i taget (som ni tar upp och försöker prata om). För resten får ni hitta sätt att jobba runt problemen tills första punkten är löst..
Angående toaproblemen:
1. Flytta allas tandborstar mm till den lilla så blir de inte blockerade.
2. Få hela familjen att inse att om man låser in sig på toan på morgonen och någon behöver hämta något därinne så måste den få komma in och ta saken.
I övrigt. Acceptera att sonen har ett funktionshinder.
Ta bort låset på toaletten.
Ha som regel att man knackar tre gånger när man behöver använda toaletten.
Mobilen får endast användas och spelas i ett visst rum under uppsikt. Behöver han använda toaletten så ska han lämna mobilen till en vuxen.
Jag hängde upp mig på att han smusslar in telefonen på toaletten och fastnar med den, så det här är mest en reflektion om det.
Kan ni ta telefonen och använda den som motivation och belöning för att ta sig igenom morgonen enligt schema? Antingen att han får kortare, små speltillfällen flera gånger under morgonen eller att han får telefonen när han är klar med allt, beroende på vad ni tror att han skulle kunna hantera. Tanken här är att ni dels har något som verkligen motiverar honom och dels tar kontroll över en stor distraktion som han inte riktigt kan hantera att släppa själv.
En annan idé kan vara att testa en app som hjälper honom genom morgonrutinen, som Timo eller Habitica (jag känner tyvärr inte till några svenska appar). Gärna en som kan "gamfy" det hela.
jag hör på det du skriver att ni har mycket fokus på att förändra hans beteende, att få honom att förstå och respektera andra.
Det är inte så konstigt med tanke på att det blir kaos hos er. Samtidigt är det inte en särskilt framkomlig väg. Jag tror ni behöver fortsätta försöka få kunskap och utbildning, kanske lyfta dessa perspektiv tillsammans med habiliteringen beroende på vad de har för kunskap.
Det låter som att väldigt mycket fokus ligger på verktyg (som bildstöd och annat) för att påverka hans beteende, jag tror det behövs stöd i samtal också på olika sätt.
Vad som gjorde att jag hittade en väg in till min son var att jag började intressera mig för honom, för hans liv, hans tankar, hans intressen. Ägnade tid åt honom och lyssnade på riktigt. När vår relation blev bättre kunde jag förstå hans behov och då öppnade han sig också för mina/våra behov.
Men, det tog tid.
Ni har egentligen inte mycket att välja på mer än att hitta ett sätt att förhålla er till hur han fungerar just nu, kanske prioritera EN av situationerna och låta resten få komma senare, i lugn och ro.
Går det att ha ett någorlunda normalt samtal med honom?
I så fall skulle jag välja att försöka förstå vad hans behov är som gör att han inte kan gå på lilla toaletten. Kanske handlar det om någon liten detalj, färgen, materialet på sitsen, handfatet, ljuset.. det kan vara vad som helst.
Kanske går det att jobba med nån slags belöning för att få till en beteendeförändring?
prata, lyssna (på riktigt) och försök förstå honom.
Att försöka förändra beteende för en person med NPF genom att ge dåligt samvete (och skäll) funkar nästan alltid väldigt dåligt, oftast ger det motsatt effekt.
Som du själv säger funkar det inte heller att vädja till förståelse för andras behov. Ibland kan faktiskt rättvisa vara ett begrepp som går att lyfta, men det beror på omständigheterna.
Tips för er själva.
Gör en lång lista på vad ni skulle vilja komma till rätta med och prioritera dem i turordning.
Fokusera sedan bara på en sak i taget (som ni tar upp och försöker prata om). För resten får ni hitta sätt att jobba runt problemen tills första punkten är löst..
Angående toaproblemen:
1. Flytta allas tandborstar mm till den lilla så blir de inte blockerade.
2. Få hela familjen att inse att om man låser in sig på toan på morgonen och någon behöver hämta något därinne så måste den få komma in och ta saken.
I övrigt. Acceptera att sonen har ett funktionshinder.
Ta bort låset på toaletten.
Ha som regel att man knackar tre gånger när man behöver använda toaletten.
Mobilen får endast användas och spelas i ett visst rum under uppsikt. Behöver han använda toaletten så ska han lämna mobilen till en vuxen.
Och det är så klart omöjligt att ha en byrå utanför lilla toaletten med tandborstar. Eller att borsta tänderna i köket. Omöjligt, omöjligt. Den enda lösning du vill höra är ett magiskt knep för att trolla bort bonussonens funktionshinder.
Och det är så klart omöjligt att ha en byrå utanför lilla toaletten med tandborstar. Eller att borsta tänderna i köket. Omöjligt, omöjligt. Den enda lösning du vill höra är ett magiskt knep för att trolla bort bonussonens funktionshinder.