Ska jag lägga mig i?

Min man och jag har varit tillsammans i väldigt många år. Vi har två utflugna söner som vi har god kontakt med.

Maken har även en dotter på 29 år. Under hennes uppväxt var hon hos oss varannan vecka. I tonåren blev det bara varannan helg eftersom varannan vecka inte var möjligt med anledning av skolan.

Av olika orsaker blev hon tyvärr ganska bortskämd under sin uppväxt. Hon var van att få som hon ville och var ganska oansvarig. Detta fortsatte upp i vuxen ålder och hon ansåg det självklart att vi och hennes mamma skulle betala hennes hyra och mat när hon festat upp sina pengar.

Detta pågick under ett par år tills hennes pappa och jag tröttnade, vi hade ju två minderåriga barn att försörja och hade helt enkelt inte råd att också försörja en extra vuxen.

När hennes pappa meddelade henne att hon inte kunde vänta sig mer pengar från oss och förklarade att hon själv måste reda ut sin situation togs det inte väl emot. Minst sagt.

Det blev en stor scen där dottern sa upp kontakten med oss och sina bröder helt och hållet. 

Vi trodde nog att saker skulle lugna ner sig med tiden och att hon skulle komma tillbaka. Det har hon inte gjort.

Det har nu gått nästan sex år och vi har inte hört ett ljud från henne. Hon har även sagt upp bekantskapen med sin mamma, varför vet jag inte riktigt.

Jag försöker att hålla lite koll på var hon befinner sig och det senaste jag vet är att hon bor i Malmö. Vad jag kan förstå så har hon fått ordning på livet och det känns skönt att veta.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-11-30 14:51
Nu till mitt dilemma. Jag tycker att hela situationen är så sorglig och onödig. Jag skulle vilja försöka kontakta henne och försöka få till en försoning mellan henne och hennes föräldrar. Men jag känner mig osäker på om det vore rätt eller om jag går över gränsen för vad som är ok av en styvförälder.

Har ni några råd att ge? Hur skulle ni gjort i min situation?

Låt pappan (och mamman) sköta sina relationer.

Troligen ligger det mer bakom om flickan bryter kontakten med båda sina föräldrar. Vad lätt det vore om det bara var att hon var så bortskämd och överreagerade på en enda markering. Men så var det troligen inte. 

Hon tycker säkert att livet blivit bättre utan er, så hon kanske vill fortsätta ha det så. 

Och att du försöker döma pappan utan att veta något alls om honom (typ ingen information om pappan framgår i tråden) säger en hel del om dig.

Hon valde att bryta kontakten, hon kanske blockade och tog avstånd på alla sätt och vis. Vad ska han göra då? Stalka henne, leta upp henne? Böna och be? Göra sig själv till åtlöje för en bortklemad 23 åring som går i taket så fort hon inte får mer pengar av sina föräldrar?

Nej, om jag väljer att säga upp kontakten med någon (varesig det är min förälder eller nån annan) så förväntar jag mig inte att de ska springa efter mig. Hon valde att lämna, bollen ligger då hos henne. Hade hon varit ett barn/tonåring hade det varit en annan sak men hon är en fullvuxen människa och får själv ta eget ansvar för sina relationer. 

Detsamma gäller väl för dottern. Hon är en vuxen kvinna nu och har också ett ansvar för hur hon hanterar eller skiter i sina relationer.

Det behöver inte alls ligga något mer bakom och i sådana fall hade nog ts varit medveten om det, i alla fall när det kommer till varför dottern sa upp kontakten med både ts, pappan och bröderna. Varför dottern sa upp kontakten med mamman vet ts däremot inte.

För sex år sedan var hon 23 år, som det låter var hon en väldigt omogen 23 åring som festade mycket och inte tog det ansvar man förväntas göra i den åldern. Om man är så pass omogen och inte förstår vad som förväntas av en i den åldern så kan det räcka med att föräldrarna säger stopp vad gäller pengar, och så blir man rasande eftersom man anser sig ha rätt att bli försörjd.

Vilken otrevlig ton du har. Du vet inte mer än någon annan här.

Så kan det naturligtvis vara och då vore det ju väldigt jobbigt för henne om jag tog kontakt.

Vi hade en bra relation när hon var liten och jag är ledsen att den försämrades och senare helt tog slut. 

Jag funderar mycket på vad jag / vi kunde gjort annorlunda men har kommit fram till att det inte kan vara fel att begära att en vuxen människa ska ta ansvar för sin ekonomi.