Jag vill tillägga att vi bor inte ihop så tanken var att fortsätta träffas på avstånd medans han söker hjälp och sen flytta ihop när barnen flyttat ut. Men min oro är ju att barnen inte kommer vilja komma hem och hälsa på och umgås. De tycker ju som ni säger att han haft sin chans.
Hej,
vad bra att han vill gå i terapi eftersom han där kan få hjälp att ändra sina beteenden. Många hoppar av terapin när den känns för jobbig och lyckas tyvärr inte förändra sina destruktiva beteenden nämnvärt. Det tar tid att förändras och därför rekommenderar jag att ni inte är tillsammans med varandra de närmsta åren.
Om du inte vill stänga dörren för all framtid kan du låta honom veta det. Lova inte att ni ska bli ihop senare och var tydlig med att ni inte ska vara ihop nu. Uppmuntra honom att gå i terapi i syfte att få hjälp att jobba med sig själv. Förklara att förutsättningarna för en kärleksfull relation mellan er måste finnas innan det kan bli tal om att blir ett par igen.
Min svägerska var i en liknande situation och jag beundrar henne för hur hon hanterade den. Vi bor i olika länder och 2009 skulle vi fira jul ihop som vanligt, men de ställde in i sista stund. Först förstod vi ingenting men det visade sig att hennes man sedan 15 år tillbaka stegvis hade blivit alltmer aggressiv i hemmet. Tillslut kom den dag då han slet tag i sin frus hår och släpade henne runt vardagsrummet och köket. Deras modige 11-årige son som såg på ringde polisen som kom dit på en gång.
Det klassiska scenariot är ju att kvinnan tar tillbaka mannen (som även är barnens pappa) efter en sådan händelse. Det gjorde inte min svägerska, istället blev det rättegång med strafflig påföljd. Mannens föräldrar var skitarga på min svägerska över att hon aldrig tog tillbaka polisanmälan. Efter domen blev det ju svårare för mannen att få jobb och sånt, eftersom han fanns med i brottsregistret. Dessutom tyckte de att barnen i familjen fått lida så mycket pga anmälan.
Mannen å sin sida var inte arg på hustrun. Han ångrade sig, ville absolut fortsätta relationen, lovade bättring och beslutade sig för att gå i terapi. Kvinnan stod på sig och förklarade att det måste finnas goda förutsättningar för en kärleksfull relation innan det kan bli tal om att blir ett par igen. Hon förklarade för honom att vare sig barnen eller hustrun kunde känna sig trygga med honom i huset, trots att de kände kärlek till sin pappa/make när han inte var arg.
Paret skaffade skilda boenden och mannen började gå i terapi. Han ville uppriktigt förändra sina destruktiva beteenden och stegvis lyckades han jobba sig genom den långa förändringsprocessen med hjälp av en psykolog. Det har gått 14 år och barnen har blivit vuxna. Sonen som gjorde polisanmälan mår inte längre dåligt över det. Han och syskonen fick också samtalshjälp i samband med uppbrottet och nu har alla tre barnen en fin relation till sin mer harmoniska pappa.
Föräldrarna blev aldrig ihop med varandra igen, båda lever med en annan partner och alla är nöjda. Min svägerska blir glad när hon ser sitt ex tillsammans med deras gemensamma barn. Det lyser kärlek och välmående i pappa/barn relationerna.