Varför är det så svårt!!

Jag vill tillägga att vi bor inte ihop så tanken var att fortsätta träffas på avstånd medans han söker hjälp och sen flytta ihop när barnen flyttat ut. Men min oro är ju att barnen inte kommer vilja komma hem och hälsa på och umgås. De tycker ju som ni säger att han haft sin chans.

Jag vet ju att det finns en problematik som han behöver hjälp med och det va ett krav för att ens fortsätta. Nu medicineras han och påbörjar snart behandling. Men jag ar svårt att förlåta honom för vissa saker, och saker som barnen hört osv. jag förstår ju att barnen känner som de gör. Har haft en öppen diskussion med dem och de säger att de inte kommer förlåta honom även om han går behandling och att de inte känner sig helt trygga i hans närvaro. De vill inte ha honom i vårat hem och kan inte tänka sig att umgås med honom. Jag känner ju att jag måste respektera det från deras sida. Jag misstänker ju att det kommer bli tröttsamt i längden att ha en relation där barn inte alls har en plats. Där man inte ens kan sätta sig ner och ha en middag. Det kommer bli många situationer där jag kommer bli tvungen att göra val och välja bort antingen barnen eller honom och det känns ju väldigt fel i min magkänsla. Julen är ju snart här och barnen skulle aldrig kunna tänka sig att spendera den med honom.

Vi har varit tillsammans i 2år barnen är 15 och 16. Det ligger en personlighetsstörning bakom beteendet och det börjar väll oftast med att han stör sig på något som han kanske har rätt att ta upp till diskussion men reaktionen är väldigt stor i förhållande till problemet.  Det är ju främst mig han agerat ut emot och ibland skrikit väldigt fula ord och saker. Han har sagt väldigt sårande och fula saker till mig om mina barn. Vid ett par tillfällen har barnen hört honom skrika vissa saker. Han har även vid ett par tillfällen puttat mig, inte framför barnen. Vi bodde först ihop men valde att flytta isär efter ca 1år pga problematiken.Mina barn är inte på något sätt stöddiga eller otrevliga men kan ibland vara stökiga och det stör han sig på och jag tycker absolut att han har rätt att diskutera det med mig men inte ha dessa stora reaktioner. Han har även ett kontrollerande beteende så han kan bli upprörd om jag vill göra saker utan honom.Han har aldrig skrikit till mina barn direkt men i lägenheten så de hört honom.

Om jag får fråga, vad var det för personlighetsstörning? Fick ha någon hjälp under tiden ni var tillsammans? 

Det känns bara så jobbigt för förutom dessa stunder så har vi det så bra. Har kul ihop, kan prata om allt, han är omtänksam och fin på många sätt, jag önskar bara att han blev "frisk".