Exakt vad tillför kvinnor i relationer?

En sån typisk mansgris som tycker att kvinnor finns för att tillfredsställa mannen sexuellt. 

så vad tillför en man i en relation då?

För att man tycker om varandra?

Som jag ser det är vitsen med att ha partner att hon tar fram bra sidor hos, att jag tar fram bra sidor hos henne och att vi presterar bättre som team än var för sig.
Om det inte fungerar på det viset så avstår jag relationen. Att vara tillsammans med någon bara för att ha sex är inte värt besväret.

Håller med Anonym (wa)

Jag förutsätter att alla oavsett kön kan klara av det du räknar upp på egen hand så det handlar väl om att man tycker att det är trevligt att dela det med någon.
Och man kan inte förutsätta att vänner har tid i vardagen att vara med och dela på saker och ting och det är ju det som är det unika för kärleksrelationer.
Att man finns där för varandra, delar på ansvar och göromål och så klart har sex. 

Är själv så pass gammal att jag mer och mer landat i att leva utan någon man resten av livet för de tar oftast mer energi än vad de ger tillbaka. Tyvärr. 
Finns inte en man som är i närheten av att vara intressant på "alla" plan - inte ens hälften av planen..., och då är jag hellre ensam.

Men ditt tankesätt är väll inte unikt för kvinnor? Frågeställningen borde väll i så fall vara "Exakt vad tillför en partner i en relation?

Sen så resonerar du utifrån någon som är barnlös och inte vill ha en familj antar jag? Detta stämmer ju inte med större delen av mänskligheten.

Jag hänger inte riktigt med, en partner är också en vän, och sen så mycket mer. Du kan väll inte bli tillsammans med någon endast pga deras utseende? Personligen så vill jag ha allt (Utseende, intelligens, social skills, en grym förälder & en bra vän när det behövs, utbildning/bildning, driv och förmåga).

Sen vill man givetvis träffa andra vänner och göra saker utanför familjen också.

En partner tillför närhet och gemenskap, oavsett kön.

Om du inte känner att tvåsamhet är värt besväret så står det dig fritt att avstå.

En vänskap kan vara helt fantastisk, men aldrig i närheten av en två-samhet och den intimitet en fungerande kärleksrelation har.
Det är helt fantastiskt att lägga huvudet på en partners bröst och bara känna andetagen. 
Så gör inte jag med mina vänner oavsett kön på dem.

Skillnaden på min partner och mina nära vänner är att jag är attraherad av min partner. Han gör mig lycklig genom att existera, när jag är med honom blir jag välmående på ett annat vis än jag blir med vänner.

Sen tycker jag det är trevligt att umgås med vänner med men jag är inte attraherad  av dem så lyckokänslorna är annorlunda..

Jag är inte biolog men jag skulle kunna sätta en slant på att det har med hormoner att göra, de olika typerna av välmående.

Ser man det så går det ju att säga exakt samma sak om vad män tillför. Frågan är väl snarare om två personer älskar varandra, om de vill ha samvaro, om de gör varandra glada, ger stöd när det behövs och är mysigt sällskap. Annars, visst, går det precis lika bra att vara själv.

Kan tycka det är bra att ifrågasätta normer och hur vi lever. Det finns ju inget som säger att vi blir lyckliga av att följa gamla relationsmönster.
Å andra sidan, om man heller inte förstår att allt i en relation är inte sådant som går att spalta upp och konkretisera, så är man nog heller inte själv ämnad för relationer. Och då är det ju bra om det inte finns så mycket tvingande normer om hur en ska leva.

Jag tycker det är gulligt att du inte korrigerar dig själv.

För att använda två nick i samma tråd krävs en viss finess. Tror du en kvinna skulle kunna tillföra det kanske?

Ja du vad tillför en partner?

Jag var singel att bra tag när andra runt mig levde i hop med en partner.
Jag har många goda vänner, några sen jag var liten, min bästa vän sen vi var 4 år.
Så vänner betyder mycket för mig men sen träffade jag min man.
Nu är vi gifta och har 2 barn. Ingen vet om det håller i all evighet men som det känns nu älskar jag honom och vårt liv.
Vi är en familj och delar vardag och helg. Vi delar stressiga morgnar med barnen, vi delar mysiga middagar med vänner, vi delar högtider tillsammans med släktingar. Han är samtidigt min vän som jag delar mina innersta tankar med, som jag kan vara ledsen. arg, glad trött, skratta med osv.
Jag kan göra mycket med mina vänner också men jag lever ju inte vardagsliv med dom, med min man blir det som sagt allt ifrån morgon till kväll, vi pratar om vad som händer dagligen på jobb, med barnen, vid diskuterar vad som sänds på nyheterna och vad som händer dagligen.
Vi åker med våra barn på aktiviteter, vi delar på att gå upp tidigt för att ett barn ska iväg men det är just någon att dela familjelivet med.
Bägge pluggade länge, reste, levde singelliv men sen hittade vi varandra och ville leva i hop som familj. 
Men jag känner också att attraktion, jag ger mitt innersta till honom och han till mig, vi delar på vår kärlek till våra barn, både när vi har roligt i hop och myser med barnen till när något barn är argt eller trött, vi ser våra barn utvecklas och växa upp. Vi är en enhet en familj.

Men jag levde som singel när vänner skaffade familj, nu har några skilt sig en del har hittat ny partner en del lever själva med sina barn osv.
Alla lever olika liv och en del vill inte leva familjeliv, en trivs som singlar och har många vänner, en del är ofrivilligt singlar, några lever med en partner men vill inte har barn osv några har utflugna barn och lever igen på ett sätt som man gjorde innan barn.
Inget är fel eller rätt, man väljer själv om det inte är så att man är ofrivilligt  ensam och längtar efter en partner att dela livet med.

Men jag som provat både älskar mitt liv som det är nu, min man som jag delar det mesta med och lever i hop med till skillnad ifrån vänner, men mina vänner betyder jättemycket för mig, men min man är också min vän men också min älskare och pappa vill mina barn som betyder mest i hela världen.
Min man och barn, syskon och föräldrar och övrig släkt,  vänner m fl kompletterar varandra som gör att jag känner att jag har fina människor runt mig även när den tråkiga vardagen tar över eller när tragiska saker händer i livet.
Min man och jag stöttar varandra i livet men det gör ju våra vänner också, det ena utesluter ju inte det andra utan kompletterar varandra.

Men till frågan vad en partner tillför, det är en person som jag älskar och förgyller mitt liv, som faktiskt bidrar till kärlek i mitt liv.

Du frågade om vad kvinnor tillför men frågan blir ju samma om man frågar vad män tillför i en relation.
Min man skulle skriva ungefär samma som mig om vårt förhållande, det är så han beskriver vårt gemensamma liv.

Men alla vill inte leva som vi gör i förhållande, en partner att leva i hop med eller vara tillsammans med är ju inte för alla, vill man inte väljer man bort det, alla lever som dom vill, dom enda det är synd om är dom som är ofrivilligt singlar.

Men om man känner att man måste fråga om vad en partner tillför så kanske inte partnerskap passar en  som det inte gör för alla eller så har man inte träffat en person som man känner så starkt för att man kan tänka vad en partner kan tillföra i ens liv. 
Men de flesta känner nog någon gång i livet att partnerskap betyder mycket och tillför en hel del, det allra största kanske dvs Kärlek!

Personen är konkret. om du inte kan ta in vad hon skriver kanske du faktiskt har någon diagnos eller svårt med stt ta in känslor allmänt? Du söket logik i något som är hormonellt och känslostyrt och det kommer aldrig ge dig några svar.

Som sagt, det är okej att du inte kan ta in det eller acceptera att allt inte går att få så svartvitt som du vill. Men det är så det är, oavsett hur du tycker om det.

En oartner, oavsett kön, ger helt enkelt allt i samma person på ett vis en vän inte gör.  En vän ger en del.

Om känslor inte räknas, då kan ts ha sex med sina vänner. Därmed är det fastslaget att en eventuell partner tillför ingenting som inte en kompis kan ordna.

Blablabla

Det korta svaret är: du har aldrig varit kär. Du har heller aldrig älskat någon mer än digsjälv.

trist. Hoppas du får chansen

Noterar  att TS enbart svarar på inlägg som gör att han kan återupprepa jag  sig, och inte tar en vettig diskussion.

Jo, men det är ju också för att många saker inte går att mäta på det sätt du önskar. Det finns gott om andra exempel. God mat, en bra film, en fin semester. Inget av det där går egentligen mäta konkret, utan det är det du kallar "flum".

Jag vet heller inte vad du vill ha ut av den här diskussionen. Är det här resonemanget ett sätt att skydda dig? Fine, men då är det liksom din lösning och inte allas.Har du andra typer av problematik, exempelvis autism, där sådana där saker ofta blir svåra - säg det i så fall, så behöver du inte få så dryga och nedlåtande svar.

Du kunde inte hålla dig från att svara på dig själv? Det är ännu gulligare!