Tjatet på undomar idag!!

Dina föräldrar hade nog kunnat starta en liknande trådstart när de var unga. Det ingår liksom i vårt föräldrajobb att tjata och det ingår i hela vuxengenerationen att förfasas över ungdomen. 

En skillnad nu är nog att dagens föräldrar har en generellt större oro för sina barns framtid än vad tidigare generationer har varit då känslan är att det är svårare och svårare att komma ut på arbetsmarknaden och få sitt första jobb. Vilket nog extra mycket spär på tjatet just om jobb som nog för de flesta handlar mer om att börja bygga på sitt cv för sin framtid än känslan att pengarna verkligen behövs.

Det jag blir nyfiken på är vad du pluggar och vad du gör på fritiden i övrigt. 

Säg att du läser något teoretiskt eller håller på med idrott flera dagar i veckan, då tycker jag dina föräldrar kan tagga ner. Jag hade en idrott i din ålder som tog mycket av min tid både vardagar och helger. Fanns inget behov av extrajobb - hade inte fått in det. Mitt syskon gick en teoretisk linje och pluggade - hade inte heller den extratiden över. 

Däremot sökte vi sommarjobb. 

Med det sagt. Säg att du går någon linje som är mer praktisk exempelvis fordon eller livsmedel och inte gör något på fritiden - ja, då är det nog inte fel att söka ett extrajobb inom branschen. Det ger ju erfarenhet och du sitter inte bara hemma och spelar tv-spel och förväntar dig att bli influencer. 

Varför tjatar dem när du går i skola? De borde väl fatta  att du har nog med det. Jag jobbade inte en enda gång under gymnasiet. Sommarlov var lov för mig också. Aldrig ett enda tjat om sådant. 

Antar du försökt säga ifrån att du har nog med skolan och behöver ta det lugnt också? 

Det behöver man inte ändå. Killen är inte så gammal. Låt han ha någon form av fritid där han kan umgås med vänner för hela friden. Däremot när han gått ut gymnasiet kan man väl börja tala om arbete.

Jag tänker att just lyckas få lite erfarenhet ifrån jobb är typiskt sådant som faktiskt är tydligt ger en merit... Och som förälder vill man ju stötta sina barn. 

Med detta sagt tänker jag att du som 18 åring också behöver få det påpekat för dig att dina föräldrar faktiskt mycket väl kan ha fastnat i tjat om något som inte är konstruktivt och att det faktiskt ingår i att bli vuxen att ta avstånd från vissa av deras föreställningar om hur man bör göra.

Det kanske inte alls är så att just du, ska och bör lägga fokus på extra jobb och den typen av merit, utan du ska kanske just satsa på skolan och lägga energi och fokus där. 

Jag tänker att det är få unga människor som till fullo lägger den tid och energi på att bygga sin egen framtid att föräldrar faktiskt kan dra en lättnadens suck. Det ingår i den fas du är, att liksom faktiskt ha ork, energi och tid till "dumheter" och ibland faktiskt inte orka det som också är viktigt på sikt.

Med detta sagt tänker jag att det är svårt att säga till dig att vara tacksam, eftersom det ju faktiskt ingår i er period av livet att landa i vad som är viktigt och jobba utefter detta.

Den som har arbetslivserfarenhet redan innan denne går ut skolan ligger före när det gäller att få jobb efter skolan. Sen gäller det mycket att det skall vara någotsånär i samma bransch som man tänkt att arbeta i.

Skriv ut dina meriter och ansökan och sök upp arbetsplatser du kan tänka dig att jobba på. Då sticker du ut i mängden och visar att du är angelägen på riktigt. Att bara slö skicka in brukar sällan leda ens till ett svar.

Dina föräldrar gör helt rätt som är på dig. Som ung man och utan kontakter så har man redan uppförsbacke och ju längre tid utan jobb ju sämre chanser har du.

Det var ett tjatande även på mina föräldrar. De körde ut mig hemifrån innan jag ens gått ut gymnasiet, för att de ansåg att jag inte skulle gå hemma och ligga dem till last. Därför blev jag tvungen att hyra hos en kvinna som hyrde ut rum till studenter, i staden där jag själv bodde (!) Dessa rum var ju egentligen till främst för studerande från andra orter. Kunde ju inte betala hyran med det ynka studiebidraget på 750kr, så morsan blev tvungen att ge mig underhållsbidraget (som min frånskilda pappa betalade) för att kunna klara det.

Fast med gymnasieexamen har man rätt lätt att få arbete. Däremot utan gymnasieexamen får man problem. Jag tycker fokus främst bör vara att få bra betyg och gå klart skolan. 

Innan du var 18? Isåfall gjorde de fel.

Jag blev också utkörd men var då 22. Hade inte gått klart gymnasiet då pga ångestbesvär, men gjorde set senare. Kan tycka det ändå var fel men klarade mig ändå. Man får försöka studera. Jobba Lite vid sidan sv går ju också om man orkar.

Jag hade en egen tvåa (Inte allt för många år sen). Fick bostadsbidrag. Gick bra med CSN. 

Så visst går det. Men som sagt var du under 18 var det absolut helt fel!

Löste nu att du bara fick 750 kr i studiebidrag. Det lät lågt? Då måste du dessutom varit under 18 eller? Men du kanske inte pluggade heltid då. 

I vissa städer är det svårt att få jobb om man väntar för länge. Det är inget klagomål. De är måna om dig, de vill att det ska gå bra för dig.

Sen kanske du behöver fokusera på skolan så du får godkänt och får betyg om du vill plugga vidare sen. Men om du inte tänkt plugga vidare eller inte ser ut att kunna göra det, så är det kanske av större vikt att försöka hitta jobb redan nu.

Sommarjobba bör man men varför du ska extrajobba fattar jag inte riktigt. 

På 90-talet låg studiebidraget på den nivån. 

Så din mamma kastade ut dig och du fick klara dig på studiebidraget samt underhållet från din pappa. Din mamma hade också försörjningsskyldighet gentemot dig men det missade hon tydligen.

Japp. 640 tom ett tag, minns jag. 

Jag har en kompis (50 år numera) som råkade ut för samma sak. Hon fick jobba på helgerna för att ha råd med hyran. Hon visste inte då att föräldrarna inte fick göra så. 

Det var inte hon som styrde. Det var min styvfar som inte gillade mig och mina syskon och ville ha ut oss så snabbt som möjligt, för att han ansåg att vi kostade en massa för mamma, pengar som han ansåg att de behövde bättre. Ja, det låter sjukt, men så var det. Och vi vågade aldrig opponera oss mot honom då vi var rädda för honom. Inte morsan heller.