Min relation är extremt tråkig

Från en fantastisk relation till en dötråkig relation på 11 år. De tre första åren var helt magiska. Vi var perfekta för varandra. nästkommande 4 år var turbulenta och de tre sista åren har varit jättejobbiga. Hon har tappat sexlusten och vill inte ta hjälp. Vi har försökt med allt men det är dött lopp. Hon har tappart all sex-appeal. Barnen sover i vår säng och jag på madrass i vardagsrummet. Alla försök till att lösa konflikter och problem saboterar hon med tårar, suckar, skrik och att gå från bordet. Jag dör inombords. Mitt liv med henne maler ner mig långsamt och jag får fullständig panik. Är redan skild en gång och tänker på barnen och skäms för mina tankar på att separera eller vara otrogen. Enligt henne är allt bra och hon ser inga problem i vår relation eller med att vi har sex 5 min varannan månad. Vi år båda i 40-års åldern och det borde väl kunna vara bättre än såhär. Förra veckan sa jag att vi skiter helt och hållet i vårt sexliv för det är inte kul att ha sex med henne längre. Hon har blivit extremt oflexibel och efter alla år av hennes stormande känsloliv har jag bara tröttnar. Då blev hon orolig och undrade om jag skulle träffa någon annan. Jag sa att det brukar ju bli så tids nog när man inte löser konflikter konstruktivt, är ovillig att kompromissa och dessutom inte ligger med varandra. Då är man ju främst bara vänner. Jag kommer att dö i förtid om det ska fortsätta såhär. Är så sjukt ledsen om kvällarna och känner mig så otroligt ensam och ekonomiskt utnyttjad av henne. Betalar för hela boendet och för hennes tidigare barn och våra gemensamma medan hon lägger alla sina pengar på sina tidigare barn. Det känns som jag sitter fastkedjad och jag vet inte hur jag ska ta mig ur eller få rätsida på vår relation. Alla försök till samtal och konfliktlösning slutar med att hon skriker, gråter, suckar, åker iväg i sin bil flera timmar och sen kommer hon hem och då fortsätter cirkusen och efter ett tag övergår den till utfrysning. Då bildar hon grupp med sina tidigare döttrar och våra gemensamma barn och skrattar och är helt oberörd medan hon varken tittar på mig eller pratar med mig. Vill inte bråka inför barnen och brukar då mest gå undan. Jag är så olycklig och så ledsen. Önskar jag hade energin och styrkan som jag en gång hade för då skulle jag bara göra slut men nu har jag så dåligt samvete för barnen. 

För din egen skull och för dina barns skull, bryt upp. Du bör nog föreslå parterapi oavsett om ni går  isär eller inte. Ni kommer ju att vara föräldrar tillsammans livet ut. Glr en exitplan, steg för steg. Bostad, bodelning, barnens vardag.
Vad du än gör, tala inte illa om henne inför barnen. Det kommer att vara till din fördel längre fram.
Har du någon släkting eller vän  du kan förtro dig till, någon som du kan kontakta när det är som jobbigast.
Er relation blir en förebild för barnen om hur en relation ska vara, att nan ska stå ut. Är det en framtid du önskar för dina barn. Vänta också med att inleda en ny relation, du behöver andas och hitta dig själv, risken är annars att du hamnar i liknande relation igen. Inte ovanligt att man dras till det man känner igen. 
Det kommer att bli jobbigt, du kommer att ifrågasätta ditt beslut många gånger men läs då igen din egen trådstart och påminn dig om att du är värd bättre.
Lycka till i ditt liv.