Starka skuldkänslor gentemot det blivande äldre syskonet.

Som jag ser det finns en stor grej man som förälder kan göra oavsett omständigheterna. Närvaro, att lyssna en stund ibland och umgås utanför de roller man annars har i familjen.

Vi skadar våra barn när det enda de får höra är order och gnäll, och resten av tiden har vinintresse tid. Detta oavsett hur mycket tid du lägger med barnen, om man är med på varenda träning och har ingen med sig varje minut. Det spelar ingen roll, om man hela tiden är frånvarande mentalt!

Med det sagt är det så enkla medel egentligen, lägg tio minuter då och då under dagen med fullständig närvaro utan att annat kommer emellan, då spelar det ingen roll att du är trött och känner dig otillräcklig resten av tiden, för du ger mer än de flesta.

En hel del fotbolls-och hockeyföräldrar från som fanns när jag var barn , har idag ingen relation med dom. De tycker att man gjorde allt, ställde upp i ur och skur, när det egentligen inte uppfyller ett enda känslomässigt behov hos en unge!

Det kommer gå bra, avvara de gyllene minuter som finns under dagen och umgås på samma nivå, inte som förälder och barn