• tjejanonym

    Starka skuldkänslor gentemot det blivande äldre syskonet.

    Mitt första barn fyller snart åtta år och kommer inom kort tid få sitt första (halv) syskon. Det äldre barnet bor varannan vecka sedan flera år tillbaka då jag och pappan separerade när hen var ca 2 år gammal.

    Sedan början på denna graviditeten och framför allt nu har jag börjat få mycket skuldkänslor kring den nya situation som kommer att uppstå när halvsyskonet kommer. Jag har även börjat få mycket katastroftankar. Ibland ligger jag och gråter på nätterna p.g.a. dessa tankar och skuldkänslor.

    Skuldkänslorna som jag får handlar mest om känslan av att inte räcka till. Bara under graviditeten har jag varit trött och inte orkat engagera mig så mycket som jag egentligen hade velat och detsamma (och om inte mer) kommer det ju bli med en bebis.

    Katastroftankarna handlar ofta om rädslan om jaatt jag på något sättkommer att förlora det äldre barnet. Antingen i en olycka eller att hen hellre väljer att vara hos sin far p.g.a. jag inte kommer ha samma ork och möjlighet att ge hen samma uppmärksamhet.

    Vet inte om ovanstående är normalt. Jag själv är ensambarn så jag vet inte alls hutär det är att ha ett syskon, vilket kanske är det som spökar?

    Tacksam för lite input.
    (Taskiga kommentarer och påhopp undanbedes, detta är nog så jobbigt ändå.)

  • Svar på tråden Starka skuldkänslor gentemot det blivande äldre syskonet.
  • Jemp

    Att vara lite orolig eller nervös för hur det ska bli är säkerligen väldigt Vanligt, men jag tycker det låter som att du mår lite extrema dåligt.
    Det finns hjälp att få, berätta för bm hur du mår. Jag mådde piss psykiskt under min andra graviditet, men fick fin hjälp av kurator bland annat. 

  • tjejanonym
    Jemp skrev 2023-11-12 21:30:24 följande:

    Att vara lite orolig eller nervös för hur det ska bli är säkerligen väldigt Vanligt, men jag tycker det låter som att du mår lite extrema dåligt.
    Det finns hjälp att få, berätta för bm hur du mår. Jag mådde piss psykiskt under min andra graviditet, men fick fin hjälp av kurator bland annat. 


    Tack för ditt svar. Så svårt att avgöra vad som är "normalt".
  • Core

    Som jag ser det finns en stor grej man som förälder kan göra oavsett omständigheterna. Närvaro, att lyssna en stund ibland och umgås utanför de roller man annars har i familjen.

    Vi skadar våra barn när det enda de får höra är order och gnäll, och resten av tiden har vinintresse tid. Detta oavsett hur mycket tid du lägger med barnen, om man är med på varenda träning och har ingen med sig varje minut. Det spelar ingen roll, om man hela tiden är frånvarande mentalt!

    Med det sagt är det så enkla medel egentligen, lägg tio minuter då och då under dagen med fullständig närvaro utan att annat kommer emellan, då spelar det ingen roll att du är trött och känner dig otillräcklig resten av tiden, för du ger mer än de flesta.

    En hel del fotbolls-och hockeyföräldrar från som fanns när jag var barn , har idag ingen relation med dom. De tycker att man gjorde allt, ställde upp i ur och skur, när det egentligen inte uppfyller ett enda känslomässigt behov hos en unge!

    Det kommer gå bra, avvara de gyllene minuter som finns under dagen och umgås på samma nivå, inte som förälder och barn

  • Core
    Core skrev 2023-11-13 16:13:10 följande:

    Som jag ser det finns en stor grej man som förälder kan göra oavsett omständigheterna. Närvaro, att lyssna en stund ibland och umgås utanför de roller man annars har i familjen.

    Vi skadar våra barn när det enda de får höra är order och gnäll, och resten av tiden har vinintresse tid. Detta oavsett hur mycket tid du lägger med barnen, om man är med på varenda träning och har ingen med sig varje minut. Det spelar ingen roll, om man hela tiden är frånvarande mentalt!

    Med det sagt är det så enkla medel egentligen, lägg tio minuter då och då under dagen med fullständig närvaro utan att annat kommer emellan, då spelar det ingen roll att du är trött och känner dig otillräcklig resten av tiden, för du ger mer än de flesta.

    En hel del fotbolls-och hockeyföräldrar från som fanns när jag var barn , har idag ingen relation med dom. De tycker att man gjorde allt, ställde upp i ur och skur, när det egentligen inte uppfyller ett enda känslomässigt behov hos en unge!

    Det kommer gå bra, avvara de gyllene minuter som finns under dagen och umgås på samma nivå, inte som förälder och barn


    edit, stavfel

    ungen med sig
    har vi inget intresse
  • Anonym (Kul med syskon)

    Jag var 8 när min lillebror föddes Glad Det var kul, då är man gammal nog att minnas och vara med mycket mer. Han brukade få sitta i babysitter på mitt rum och titta på när jag lekte. Har ni plats för hoppgunga minns jag det som roligt som äldre syskon att få se bebisen komma upp och studsa omkring. Minns också att jag fick ta ut honom själv i barnvagnen och läsa godnattsaga för honom när han blev större. Särskilt barnkär var jag aldrig som person så mest pysslade jag med mitt eget, men glad över honom var jag ändå.

    Visst försvinner en del av föräldrarnas tid, men man får inte glömma att det ger mycket att ha ett syskon också. Du och 8-åringen kan kanske hjälpa varandra att hitta det roliga i det hela? Förklara att bebisar växer jättesnabbt första året och förändras hela tiden, titta på gamla bebisbilder på henne och berätta om den tiden. Om ni har en öppen dialog från start blir det lättare att prata om det som känns jobbigt också, tänker jag.

    Glöm inte heller att ni får en tidsmässig bonus av föräldraledigheten! Även om 8-åringen går i skolan är det säkert skönt med en förälder som alltid är tillgänglig och inte går i jobbtankar. Som kanske t.o.m. hinner stöka undan mat, tvätt och andra måsten medan hon är i skolan, så mer tid finns för varandra på kvällen? 

Svar på tråden Starka skuldkänslor gentemot det blivande äldre syskonet.