Anonym (Bonus) Trådstartaren

Mon 29 Jan 16:22

162 svar

Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Både ungen och pappan har sagt att inget skall betalas i det hemmet, så jag får väl lita på vad de säger.

Men precis som ni andra vettiga skriver, så är det normalt att om man jobbar sedan 1,5 år tillbaka, att man borde bidra med något i hemmet, tex mat eller för el och vatten. Men så är inte fallet.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 31 Jan 10:31

#116

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-01-30 15:21:42 följande:

I inlägg 22 skrev TS att de bodde ihop redan? . Citat:"Blir så trött.

Innan jag flyttade in så sa han att han skulle ta tag i deras sätt"

Men senare verkar hon skriva som om att de inte kan bo ihop, eftersom hans pengar går till att försörja de vuxna barnen?

TS, om jag var du skulle jag haft ett allvarligt samtal med mannen. Säg som det är.

Säg att du uppfattat att han och barnens mamma verkar vara av åsikten att barnen ska bo hemma så länge som möjligt, och att han är rädd för att om han inte ger lika mycket pengar/frihet som mamman, så kommer barnen välja att bo bara hos henne och bli sura på sin pappa.

Sedan säger du, att du förvisso förstår att det där är en rädsla han bär på, samtidigt som du tycker att det känns jättekonstigt att vuxna personer som har egen lön inte gör rätt för sig. Att du känner att det hindrar dem från att faktiskt bli vuxna, och ta ansvar för sina liv. Samtidigt förstår du att det är såklart otroligt lyxigt för barnen att ha fått uppleva en sådan period, där de kan spendera sina pengar på vad de vill, och ha mycket fritid och få måsten och tråkigt sysslor.

Slutligen så säg att du funderat mycket på din roll i det hela. Har du något att säga till om gällande barnens uppfostran? Nej, inte direkt. Har du något att säga till om gällande din egen boendesituation, och livet och ekonomin tillsammans med din sambo? Det borde du nog ha! Och i det ljuset så påverkas också du av hans sponsring av de vuxna barnens lyxliv.

Berätta att det anses helt normalt att vuxna barn flyttar till eget, alternativt betalar för sig hemma (hyra, mat), och att det finns tydliga guidelines för detta. Du tycker också att det kan finnas andra alternativ, t..ex. där ni två flyttar till en mindre bostad, och barnen då självständigt får besluta vad de vill göra (men att bo hos er kommer inte fungera eller vara speciellt lockande).

Om mannen fortfarande inte vill göra ändringar NU, så vill du veta följande: Exakt när planerar maken att de facto ändra på situationen? För det kommer faktiskt inte komma en naturlig tid där barnen VILL plötsligt växa upp, när de får uppleva sådan lyx som de får just nu.

Du vill veta när barnen börjar betala för sig alternativt flyttar ut. Du vill veta detta för att det påverkar ditt liv, OCH synen på er relation, och hur den kommer vara framgent.

Om datumet ligger för långt ut i framtiden har du nog svårt att känna enorm respekt för honom (det är lite avtändande med föräldrar som handikappar sina barn...), och du måste fundera på hur du vill göra med ditt liv.

Detta var väldigt bra skrivet!

Planen var ju att huset skulle vara sålt senast förra sommaren och att vi då skulle flytta till en 3 rums lägenhet. Därmed hade barnet känt sig mal placé och ivägen, så det hade fallit naturligt att hen hade flyttat ut för att det hade känts för trångt. I dagsläget så har ungen halva huset till eget förfogande, plus att det är DE som styr eftersom det är deras barndomshus och jag är en inkränktare och kommer alltid att vara. De säger ständigt båda två att det är DERAS HUS och inte mitt. Så det känns hopplöst att känna någon slags samhörighet i det huset för min del.

Så länge huset finns kvar så finns ungen kvar! Så är det bara!

Oturligt nog så är det svårt att sälja hus i nuläget och därför står vi där vi står. Samtidigt så ser jag ingen panik i min partner om att få sålt huset asap! Tvärtom så ser jag att han på något sätt vill skjuta på det för ungens skull som får panik av försäljningen och att behöva flytta till mindre. Så han blir påverkad av detta och rädd.
Jag satte en deadline till årsskiftet att om vi inte bodde ihop då, så måste jag gå vidare. Nu när det är dags, så känner han att det inte kan vara äkta kärlek ifrån mitt håll om jag avslutar för att han inte kan få sålt huset!

Han är så rädd för allt. Rädd att förlora mig och rädd att förlora barnen. Men barnen kommer ändå flytta, så varför är han så rädd? kärlek är svårare att hitta igen.

Hur hade ni gjort?

1 )) Fortsatt ställa ultimatum om att jag VILL bo ihop i något gemensamt och utan hans vuxna barn. Tagit en break helt från honom och att han får återkomma när han sålt huset eller när ungen flyttat ut? Helt bryta kontakten tills han tänkt till eller tills han hittar något bättre?

2 )) Fortsatt ha kontakt och träffas, men ha ögonen på annat och gå min väg och leva mitt liv som särbo, men ändå har kontakt

3 )) Finnas vid hans sida i vått och torrt och stötta honom i detta. Det är ju inte hans fel att han inte får sålt huset och barnet kan väl få bo kvar sålänge det känns ok för honom?

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 31 Jan 13:16

#120

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-01-31 11:51:02 följande:

Så han var iaf med på att tanken var att huset skulle säljas? Och du bor där heltid, eller har egen lägenhet?

Jag skulle hålla diskussionen aktivt vid liv, varje dag. komma till kritan med varför han inte vill låta sina barn bli ansvarstagande vuxna människor.

Sedan kan du säga att du inte vill sätta upp ultimatum men nuvarande situation ÄR ohållbar för din del, och det vill du diskutera,

1) vad är nästa steg för att komma vidare med husförsäljningen? (Vilket är ett beslut för vuxna, som vuxna barn inte ska lägga sig i)

2) Vad tänker han göra åt situationen nu genast? Finns det något han kan göra för att visa barnen att de måste börja ta ansvar? Och vara trevligare mot dig?

3) Om han inte förstår varför hela situationen gör dig obekväm, och att du vill ha ordentliga diskussioner och planer ((!) som du vet vad som är nästa konkreta steg och kan se tydligt om det går framåt eller står stilla), då ÄR det dags att ta ett steg tillbaka... Säg att du älskar honom och hade gärna väntat en stund, men den stunden har blivit för utdragen nu, och du vill antingen att ni tar en paus tills hans situation ser normal ut, eller att ni fortsätter som särbo, med öppet förhållande.

Alternativ 3 låter orimligt i mina ögon, eftersom det kan ta så lång tid.

Personligen skulle jag inte respektera en man som inte kan sätta gränser mot vuxna barn...

BÄST tips hittills.

Ska nog köra lite på dem alla 3 som du föreslagit. Prata, lyssna och försöka förstå var vi står.

Han kan inte hjälpa att huset ej blir sålt. Men han kan säga till ungen att vara mer trevlig, vilket han iof aldrig kommer att göra igen, för då drar hon.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Mon 12 Feb 16:45

#122

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-01-31 15:02:26 följande:

Det får mannen tåla, i så fall. Han kan ju inte tycka att det är rimligt att barnen får vara otrevliga mot andra människor?

Det är ditt hem också, du är också en människa och du ska också trivas.

Om barnen röstar med fötterna för att han ställer rimliga krav, tja, då tycker jag att han borde kunna säga/skriva till barnet "Jag tycker det är jättesorgligt att du tar avstånd när jag ber dig om något som borde vara självklart. Din reaktion är dock ett resultat av att jag "curlat" för mycket med dig, och det får jag ta på mig. Det betyder dock inte att du får slippa alla slags krav, tyvärr. Vi måste båda bli bättre. Så jag hoppas du hör av dig när du landat i dina känslor, och kan vara trevlig mot andra människor. Jag kan itne uppmuntra eller godkänna dåligt beteende. Jag älskar dig och kommer att sakna dig när du är borta. "

Är ungen så dum att hon offrar sin relation med sin pappa, verkar hon itne vara mycket att hänga i julgranen.

PS. Har sett den här situationen spelas ut en gång faktiskt, men barnet var typ 13. barnet ångrade sig efter ett par veckor!

Det är inte ungens fel, utan pappans, som låter hen bestämma och finner sig i lögnerna om att hen har ont i magen och har ångest och inte vill ha förändringar i livet.
Igår visade sig att han hade frågat ungen vad hen har för planer inför framtiden vad gäller boende, studier etc. Då hade ungen återigen flippat och sprungit ut i rummet och gråtit och sagt att han försöker få bort ungen. Det är helt sjukt. Så pappan är så naiv och dum att han går i fällan och sedan inte vågar fråga igen, utan låter hen få igenom sin vilja att bo kvar på obestämd tid utan några krav. Igår satt ungen i soffan hela dagen och när diskmaskinen pep så orkar man inte ens stänga av den eller plocka ur. Trots att man bor gratis. Det är så jag blir galen. Jag sitter där och ungen bredvid men hen säger inte ett ljud. Frågar man "hej hur är det?" så är svaret alltid "bra, och själv!" Sen är det slut. Så jag orkar aldrig engagera mig längre att få till ett samtal, utan beter mig likadant. Att jag bara hälsar och sedan sitter helt tyst. Det är olidligt.

Huset säljs inte, för att han förmodligen innerst inne inte vill. Ungen kommer bo kvar så länge hen vill och vi kommer ingenstans. Jag orkar inte mer. Han lyssnar inte på mig och mina behov och jag finns inte där för hans behov med att jag ska stötta hans unge. Det är en ond cirkel. Jag ser hur ungen leker med honom och han har återigen lurat in mig i fällan om att vi ska bo ihop, men det blir ingenting pga ungen.

Nu får man gå igenom samma process igen som för ett år sedan med att sörja en misslyckad relation. Jag säger dumma saker för att jag är missnöjd med situationen och vill att vi tar ett steg framåt i livet där det är han och jag och barnen alltid är välkomna, utan att bo hos oss. han vill att ungen ska bo hos honom på obestämd tid. Det fungerar bara inte. Så besviken och arg på mig själv att jag lät honom slösa ett helt år till av mitt liv.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Mon 12 Feb 18:45

#124

Anonym (Landskap) skrev 2024-02-12 17:46:47 följande:

Vad skönt för dig i att du landat i att du faktiskt slösar din tid så att du får kraft att gå vidare. Att hålla på och hoppas på saker som inte är speciellt troliga håller en bara kvar i hur saker faktiskt är.

Ja, någon gång så måste jag ta ett beslut och säga till mig själv att jag förtjänar ett bättre liv än såhär, att ständigt komma i andra hand och att inte se någon framtid ihop.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Tue 13 Feb 11:36

#128

Bergegardh skrev 2024-02-12 22:27:45 följande:

Väldigt tråkigt att läsa tråden faktiskt. Inte läst allt. Håller inte med om kommentarerna om dålig bonus mamma och liknade. Ser att TS enbart försökt få hjälp att lösa situationen.
Tror bonusbarnen är deprimerande för att de inte gör något i livet. Det är inget som går att lösa snabbt. Om man inte orkar stänga av ett pipande störande ljud finns det ju mer problem än att de är bortskämda. Misstänker att det finns en ondcirkel där barnen inte vill göra något extra eftersom de känner sig meningslösa.
Tråkig situation för alla i hemmet tyvärr. Önskar TS lycka till i framtiden oavsett vad hon gör.

Ja, jag förstår inte hur ungarna kan bli så deprimerade och nedstämda när de haft två föräldrar som älskar dem över allt annat?! De har fått allt de önskar sig i pengar, saker, kärleksförklaringar och haft mor och farföräldrar som gett dem allt. Ja, helt enkelt ett perfekt lyxliv. Men det verkar som att dagens ungdomar alltid är deprimerade och tycker synd om sig själva. Denne unge gillar mest att sitta hemma utan någon kontakt från omvärlden. Att jobba är bara något som måste göras och så fort dagen är slut så är det chilla hemma och äta och YouTube som gäller. Aldrig någon glädje att träna, umgås med vänner, partner eller något annat. Finns inga mål eller planer i livet och så fort någon frågar om framtidsplaner så får ungen panik och går ifrån. Ungen har svårt för sociala sammanhang och pratar nästa aldrig i grupp, utan tittar bara ner på mobilen.inser nu att det INTE är mitt fel att allt blev så fel. Jag kan ju inte ha en normal konversation eller ens en normal tillvaro i huset när ungen är där.

Hursomhelst så bör det inte spela någon roll mer nu, men tankarna går runt i huvudet hela hela tiden. Han kallar mig barnhatare och att jag är vuxen och borde anstränga mig mer. Men har inte den orken längre. Jag sa taskiga saker om ungen som jag ångrar, men det är av ren frustration, för att det aldrig tar slut. Jag hoppades så länge på att ungen skulle flytta efter gymnasiet, som var meningen och nu har det gått över 1,5 år. Ingenting har hänt, tvärtom så är det värre än någonsin och inga som helst intentioner på att ens vara i närheten av att göra något av sitt liv, som tex att flytta.

Mitt ex vet att det är slut. Han har sagt att det är jag som valt detta när jag sa att jag inte klarar fler år som särbos pga en unge. Han väljer 21 åringen före mig och vår framtid. Då måste jag ju välja att släppa, istället för att slösa fler år av ovisshet. Dessutom hade ungen flyttat med oss även till nästa boende om vi hade flyttat, så det hade inte gjort någon skillnad.

Ju mer jag tänker, desto mer tror jag att han omedvetet förskjutit hus försäljningen pga ungen och för att han inte klarar förändringar i livet och allt vad det innebär att släppa taget om sitt gamla familje liv i familje huset. Jag kommer aldrig få plats i hans liv, lika lite som hans ex har haft. Han släpper inte in någon i sitt och barnens liv, hur gamla de än blir.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Tue 13 Feb 14:10

#131

Tusen tack för att ni bekräftar mig att jag inte är helt ute och cyklar. Han har fått mig att tro att det är jag som har psykiska problem som jag borde söka hjälp för, eftersom jag irriterar mig så mycket på hans unge. Jag säger det om och om igen att jag hade accepterat situationen om barnen var små eller iallafall unde 19 år, men i detta fallet är den ren jävulskap från ungen och han går i fällan och tror på ungen. Jag har alltid varit rädd för att göra fel, att det är mig det är fel på, eftersom han säger så. Men nu inser jag att det hela tiden varit ungen som har stått ivägen för vår lycka medvetet. När vi var slut i ca 3 månader så var ungen iväg och reste och var knappt hemma. Då insåg han att han saknade mig och att hans ungar faktiskt är vuxna. Men så fort jag kom tillbaka in i hans liv, så var ungen tillbaka igen och vill ställa till det för oss igen. Men han SER inte det. Han är förblindad av ungen och väljer hellre ungen (som säker kommer släppa taget så fort jag är borta) istället för kvinnan i hans liv, som han faktiskt älskar och vill leva med. Hur kan han vara så dum. IGEN??

Hur ska jag tänka nu för att verkligen kunna gå vidare? Om han hör av sig till helgen tex? Vad gör jag då?

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Tue 13 Feb 15:00

#133

Anonym (Enkelt) skrev 2024-02-13 14:17:03 följande:

Man förstår ju att man som förälder vill prioritera sina barn, vuxna eller ej, men att curla dem som han gör är ju inte bra för någon.
Om det verkligen är slut mellan er så bara låt bli att svara om han ringer/skickar meddelande och gå vidare med ditt liv.

Men tänk om han ångrar sig igen om en månad som han brukar, då han inser att han gör fel som curlar som han gör och prioriterar vuxna barn före kärlek? ska jag inte gå i fällan denna gången igen utan säga att jag vill se handling först. att antingen så måste hon ha hittat ett eget boende eller så ska huset vara sålt, alternativt att han hyr ut det och hyr något för att testa livet med mig.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 14 Feb 11:36

#138

Anonym skrev 2024-02-13 15:07:45 följande:

Det är inte ett alternativ att fortsätta vara särbos? Du är endast hos honom när barnet inte är hemma annars ses ni bara hos dig? Då slipper du ungen. Ta aldrig upp barnet till diskussion.
Och om det är medvetet från ungens sida att den är där för att du är det så tar du bort det roliga och ungen kanske flyttar när det inte finns någon dragkamp längre?
Kliv ur situationen men behåll mannen som särbo

Detta alternativ har jag kört och föreslagit i ett år nu. Men som jag bor mitt i city så kostar det 300 kr per dag för honom varje gång han parkerar hos mig och därmed har det inte varit ett alternativ för hela helgen, då det blir för dyrt med ca 700 kr för helgen. Dessutom vågar inte ungen sova ensam i huset, så då blir det jobbigt för honom att vara hos mig tills 23 på kvällen och sedan köra hem 4 mil för att sova med ungen. ungen är 21 år och vågar inte sova ensam!! Hur sjukt är inte det?! Och ungen vägrar låta sin partner sova över i huset. Allt för att jävlas.

Sedan orkar jag inte vara särbos längre efter 3 år då vi bara väntar och längtar efter att bo ihop då vi båda trodde att ungen skulle flytta för något år sedan. Ungen hade nämligen sagt att hen skulle bo utomlands, men sedan fick ungen panik över att tappa kontrollen så att han och jag skulle bo ihop. Så nu vaktar hen huset så att vi inte kan få frid och lugn och bo ihop. Han ser bara inte detta.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 14 Feb 11:42

#139

olof 45 skrev 2024-02-14 08:15:51 följande:

Du måste ha en tydlig handlingsplan för dig själv om detta händer! Ha den nerskriven och vik inte en tum! det är känslor inblandade, så det kan vara svårt att vara rationell.

Vad har du lärt dig av tråden? Vilka krav bör du ha? Vad vill du, egentligen?

Om jag vore du så skulle jag absolut inte nöja mig med löften eller små steg, utan tänka på mig själv som singel tills situationen är LÖST. Förstår du? Inga tomma löften eller ord. HANDLING. RESULTAT.

Det kan ske på tre sätt, varav noll är ett grundkrav för alla framtida alternativ

0. Han pratar med en psykolog om situationen så han får höra från någon annan än dig att situationen är aningen absurd, och hans barn ÄR vuxen. Hans beteende handikappar barnet. När han kommit till denna insikt och ALDRIG tänker svänga med ord som barnhatare gentemot dig igen, då kan ni kika på alternativ 1-3.

1. Ni är utalat särbos. Du säger att det inte fungerar för er relation att du hamnar mitt i hans curling-cirkus (tell it how it is), och du mår dåligt i närheten av hans barn, eftersom hen inte beter sig bra gentemot dig. Så du säger att ni kan umgås hos dig, eller när barnet är borta. Säg dock att du känner att du egentligen är för gammal för den sortens arrangemang, och att du då i hjärtat kommer leta efter en riktig relation. Det är risken han tar, om han väljer detta alternativ (som jag faktiskt inte rekommenderar)

2. Ungen har inte bara hittat ett annat boende, utan flyttat ut! DÅ kan ni ses igen.

3. Huset är de facto sålt, och ungen bor kvar tills dess att nya ägarna flyttar in men bara OM hen betalar för sig och beter sig vuxet.

Bästa tips!!

Har fotat allt du skriver så jag har det i mobilen och kan titta på det och påminna mig. Det värsta är att vi förmodligen kommer att hitta andra partners under 1 år och då lär det vara försent när han väl säljer huset och hon väl flyttat ut.

MEN jag vet ju att jag inte har mer tålamod att vänta på försäljningen eller att hon ska flytta längre. Står inte ut! Blir galen!! Därför måste jag stå på mig och riskera att förlora mannen i mitt liv, som är en jättebra och fin man, MEN han inser inte att han curlar sina ungar och det kommer återigen bli hans stora sorg. Han har gjort samma misstag med sina två senaste ex och han ångrade det bittert när det redan var försent. Med mig ville han göra rätt, men han faller alltid tillbaka i fällan där ungen styr och ställer och vinner. NÄR ska han lära sig??

Jag tror tyvärr att, även om ungen flyttar ut, så kommer ungen aldrig vara för långt ifrån utan kommer ändå vilja ha hjälp av pappan non stop, så han aldrig kommer bli befriad. Jag märker ju att det inte gjorde någon skillnad att ungen har en egen partner sedan ett år. Ungen ska ändå bo kvar hemma och sova hemma, pappan måste köra och ställa upp och fixa och dona. Partnern är bara en bricka i spelet som hen träffar någon enstaka gång i veckan, trots att partnern har en egen fin lägenhet mitt i storstan. Partnern har bett ungen att flytta in flera gånger, men ungen bor hellre hemma hos föräldrarna. Vad är felet??

Jag kommer följa dina råd!

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 14 Feb 13:03

#142

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-02-14 12:47:58 följande:

Tror det kallas mini-wife syndrome... Snubben behöver tala med en psykolog!

Håller med alla ovan som sagt att du måste hålla avstånd från den här mannen alternativt ställa extremt tydliga krav- och inte träffa honom förrän det finns bevis på att konkreta steg har tagits.

Det ÄR ok att klippa navelsträngen när man är 21. Att vara så beroende av sin pappa då är verkligen osunt.

PS: Mannen jag är med var gift när vi träffades. Ushligt äktenskap, men han höll sig kvar länge pga barnen. Jag gjorde misstaget att ha en affär en gång, men han gick tillbaka till sin familj när frun sa att de borde testa familjerådgivning och han skulle då inte ha någon kontakt med mig. Fine.

När han kom krypandes några månader senare vägrade jag ens träffa honom innan skilsmässopappren var påskrivna och han bodde i en egen lägenhet. Jag var väldigt tydlig. Inom en månad var det fixat! Hade jag träffat honom hade han funnit på anledningar att dra ut på det hela, det vet jag.

Folk agerar bara när de absolut måste! Kom ihåg detta!

Precis så ska man göra som du gjorde!! Inga "jag kommer inte kasta ut ungen pga dig!" och inga "det "går" ju inte att sälja huset!" eller "om du hade älskat mig tillräckligt så hade du haft förståelse för min situation!" No more waiting!!!

Träffade du andra under den månaden eller väntade du på honom hela tiden?

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 14 Feb 13:22

#143

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-02-14 12:50:23 följande:

Hittade en bra artikel om mini wife syndrome. Det ska tydligen gå att rätta till OM mannen är villig att göra det; So here?s the big question, can you fix this disaster of a condition, or are you destined to be the odd-one-out in the family? The answer is YES, it is able to be corrected.

But first and foremost, before you start fixing the problem, you have to make sure that your partner WANTS to remedy the situation for you and your stepdaughter.

Everything You Need to Know about Mini Wife Syndrome - Stepmomming

MITT I PRICK!!
Har aldrig ens läst om detta tidigare så det var det bästa du skickat!

Mina nära och även min partners nära har alltid sagt att om jag ska bo där (när jag bodde där) så måste jag "ta plats" i huset, för annars styr och ställer ungen över huset. Jag ville inte vara vägen så jag lät hen hållas, men mådde skit hela tiden. Ungen sa jämt och ständigt "Detta är MITT hus!" och min sambo sa till hen, men det hjälpte inte!

Efter skilsmässan från frun så var min partner extremt nerstämd och då agerade ungen som en partner till honom under alla år. Detta har ungen själv erkänt och sagt att hen aldrig har haft en riktig barndom, då hen alltid fick agera vuxen och partner åt min särbo när han var ledsen och ensam. Jag tror att problemen ligger precis där. De har båda själva erkänt detta när de gråter, men sen när man tar upp det och säger att det inte är normalt nu när jag finns där i min partners liv, så förnekar de båda detta. De vill inte se!! Ingen av dem vill förstå att de båda förstört varandra liv. Ingen av dem kan ha en seriös partner där de ger sig hän och visar att partnern betyder allt för dem, utan de är istället varandras partners. Sjukt alltihop men så sant.

För ett år sedan så erkände min partner allting som beskriver mini wife syndrome, men sen tappar han det igen när han inte behöver ta tag i sitt eget liv och problem igen. Istället skyller han på mina diagnoser och att jag har psykiska problem som är så avundsjuk på hans unge. Därför kommer vi ingenvart.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 14 Feb 15:13

#146

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-02-14 14:01:30 följande:

Jag träffade givetvis andra redan när mannen gick tillbaka för familjerådgivningen. Inte med en gång, utan efter ett par månader. Jag visste ju inte om de skulle lösa saker och ting, utan bara att han verkligen verkligen ville få det att fungera med exet pga barnen.

Så "den där månaden" var ju inte bara en månad... Men det var inte så att jag slutade dejta precis genast när han kom tillbaka och berättade att han ville försöka på nytt. Jag sa som det var - att jag inte tänker utsätta mig för något liknande igen och bara när han är skild och bor separat från sin exfru har vi något att diskutera. Innan dess behövde han inte ens sms:a! Och jag berättade att jag dejtade, och ansåg att det var helt ok! Vadå, som att han itne legat med ex-frun när de "försökte" få äktenskapet att fungera?

Han skrev vissa meddelanden under den tiden, om vilka steg han tagit (mindre konkreta steg, som att berätta för sina föräldrar att han ville skiljas), men jag svarade inte ens. Kanske någon gång där jag påminde "Hör av dig när du är skickat in papprena och bor i egen lägenhet. Föst då har vi något att prata om". Han fattade snabbt.

Starkt av dig, verkligen!!
jag trodde ni bara hade uppehåll i 1 mån, men förstår att du dejtade andra!

ham har sagt att om om Det visar sig att jag ännen gång träffar en annan man så vill han aldrig mer ha tillbaks mig. Men jag kan ju inte stå och vänta i månader/år på att han ev ska ta sitt förnuft tillfånga och våga göra en förändring!

får väl säga samma sak som du!

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Wed 14 Feb 15:21

#147

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-02-14 14:06:47 följande:

Skicka lite länkar om 'mini wife syndrome' till honom? Säg att detta faktiskt verkar vara ganska vanligt, och att styvmammor som hamnar i en sådan situation där en dotter försöker agera mini wife oftast mår väldigt dåligt, eftersom en sådan situation på riktigt är bizarr. Så säg att du inte alls är avundsjuk på hans barn, utan bara helt ifrågasätter varför ett vuxet barn tar den roll som hon tar sig an! Säg att du gjort efterforskningar, och från vad du kan se så är din reaktion 100% rationell, så han behöver inte göra personangrepp på dig, utan borde lära sig titta på situationen på objektivt sätt - helst prata med en psykolog!

Därför kan du absolut inte ha en relation med honom, innan han säkerställt att han vet skillnaden på en sund pappa-dotter-relation samt en osund. Och vet vilken roll han tycker att en kvinna ska ha i hans liv. Det blir svårt för honom att hitta en fru så länge han redan har en mini-wife
...

du anar nog inte hur mycket du hjälper mig nu! Jag har skrivit på denna sida i flera år och bara blivit påhoppad av biomammor om att jag är en barnhatare och häxa som vill förstöra barn o pappa relationen! Så är inte fallet. När vi bodde ihop så ville jag ge dem egentid hela veckan för att ubgen inte skulle känna sig åsidosatt. Jag höll mig borta hela veckan så mycket det gick på barnveckan så att hen Fick sin del av pappan. Men det hjälpte inte. Först när jag flyttade var ungen nöjd. Men när det ändå inte tog slut så fick ungen tänka ut en ny plan av rädsla för att jag skulle flytta in igen som pappan önskade så mycket. Så då ändrade ungen planer på att resa efter skolan och hittade på en massa sjukdoms diagnoser för att slippa bli vuxen och ta tag i ditt liv. Detta fortgår än idag ! Jag är chanslös då pappan går i fällan o j tycker synd om ungen!

tro mig; har skickat alla möjliga texter till honom angående osunt barn fader relation och även visat texter på vad jag skriver här. men han fortsätter beskylla mig för att vara avundsjuk, missunnsam och oförstående hemsk människa mot hans stackars stackars lilla sjuka barn på 21 år!!

drt går inte fram!! Jag måste bryta helt, som jag gjorde förra året och gå vidare för att han eventuellt ska fatta?som han gjorde sist!

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Thu 15 Feb 10:59

#150

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-02-14 16:17:06 följande:

Varför gick du tillbaka förra gången?

Gick tillbaka förra året för att han hade insett att jag har rätt. Huset måste säljas så att han och jag kan skapa något gemensamt, samt att han insåg att barnet nu är så pass vuxet och att han och jag måste planera för varandra och inte med hans barn. Han förstod nu att barnet inte kan komma och gå hur hen vill i hemmet när jag är där och när det är mammans vecka och att han och jag behöver egentid utan barnen. Han ville satsa allt denna gång och lade ut sitt hus till försäljning direkt och visade klart och tydligt att det var jag som gällde nu och att han nu var beredd att satsa allt. Vi gjorde allt tillsammans under ca 10 mån tid, men huset blev inte sålt till det priset han ville så han pausade det. Samtidigt så var ungen än mer arg och hatisk mot mig eftersom jag var tillbaka och pappan ändrat sig så mycket. Vad gör ungen då? Ignorerar mig helt och vägrar hälsa och säger rakt ut att hen avskyr mig. Sedan kom all påhitt om att hen är sjuk och mår dåligt för att få uppmärksamhet och bli prioriterad. Jag läser ungen att det är ren påhitt, men pappan går såklart i fällen IGEN och skyddar ungen och tror på allt. Detta eskalerade i höstas och jag misstänker att ungen ligger bakom icke försäljningen av huset, då hen inte vill flytta ifrån barndomshuset. Så sedan i vintras när jag insåg att huset inte kommer säljas på ett bra tag och att ungen vunnit över mig igen, så har det bara gått utför och han har börjat försvara ungen mot mig igen och är helt förblindad. Jag vet att min partner mår fruktansvärt dåligt av krigandet och vems sida han ska stå på, men jag kan inte komma som nr 2 längre. Därför har detta hänt nu. Jag blir irriterad och bitter och avundsjuk, eftersom jag inte känner att detta förhållande går framåt, utan snarare bakåt.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Thu 15 Feb 14:39

#152

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-02-15 11:11:11 följande:

Kan vara bra att tänka igenom följande; om du har fel (i att hans (vuxna) barn mår dåligt), skulle du kunna agera annorlunda då? Vad skulle vara din förväntning på en man som har ett vuxet barn som ändock behöver ett visst stöd?

Kan vara bra för dig att formulera, ifall det blir ytterligare diskussioner mellan dig och mannen. För han kommer givetvis inte klara av att höra att barnet är en lögnare, då kommer han dra öronen åt sig. Men man kan inte heller göra exakt allt en sjuk person begär heller - så hur hade ett ok scenario sett ut för dig?

Glöm inte att mini wife syndrom ändå är en sjukdom, på sätt och vis. Tror inte "ungen" som du kallar henne valt att ha livet såhär - det är hennes pappa som agerat fel och skapat denna kortslutning i hennes hjärna. Hennes reaktion, t.ex. säga att hon avskyr dig, är egentligen en ganska logisk grej. Men du verkar inte heller ha haft verktyg till att bemöta det.

Kan man skriva till dig privat på något sätt istället för här?

Jag har nog inte bemött ungen på ett positivt sätt sista tiden, eftersom jag blir arg och bitter på att hen lyckats IGEN och ser igenom skådespeleriet! Jag vill att pappan ska förstå och se, men när jag säger det så beskyddar han ungen, precis som vilken förälder som helst hade gjort. Man vill ju inte att andra ska kritisera ens käraste, men jag blir frustrerad och vill öppna hans ögon. Då blir det så fel.

Du har rätt. Det är pappan som skapat detta lilla monster, och jag vet inte hur jag ska bemöta det. Jag har försökt så många gånger att föra en kortare konversation men ungen är helt ointresserad och svarar knappt och tittar aldrig bort. Någonting är fel. Det är samma sak om vi är flera stycken kring ett matbord. Någon slags social fobi finns där och jag tror att det är kanske ångesten. På ett sätt tycker jag synd om ungen, men kan inte partnern hjälpa och stötta istället för pappan som blir som en make i alla lägen. Jag vill vara kvinnan i huset där barn alltid är välkomna, på våra premisser. Det ska inte vara tvärtom att de är dem som bor där och bestämmer och jag bara är en besökare.

Har sagt att om vi hittar något gemensamt så kan såklart ungen bo kvar i ett rum, men det kommer bli han och jag som styr i hemmet. Man hjälps åt och betalar lite för sig om man har fast jobb och är 21 år. Har inget emot barn eller vuxna barn, men de måste kunna föra sig, vara trevliga, tillmötesgående och anpassa sig till oss vuxna som faktiskt betalar alla räkningar. Men som sagt, det är hans ansvar att uppfostra sina barn. Försent nu, eftersom han är så rädd att förlora dem.

Anonym (Bonus) Trådstartaren

Fri 16 Feb 17:23

#158

Anonym (Också bonusmamma) skrev 2024-02-16 07:58:33 följande:

Vilket omoget svar.

har du aldrig varit kär i någon? Tror du inte man först försöker kämpa och lösa situationen? Det är ju inte direkt som att TS har problem med en vanlig pappa+små barn situation, eller hur? Utan en vuxen 21-åring som försöker konkurrera med mannens romantiska partner, vilket inte är normalt.

Tack för att du förstår min situation. Vissa härinne tror att det bara är så enkelt att lämna. Man har ju väntat på att barnen ska bli vuxna i så många år och hoppet har ju funnits där. Detta vet barnet och stannar därför kvar.

Hursomhelst så har jag nu ställt ultimatum: flytta ihop eller slut. Då låtsas han inte höra vad jag säger utan kör gaslighting och för över det på mig att om han inte får tillbaka "hitta" så att han kan ha koll på var jag är, så behöver vi inte fira min födelsedag imorgon som vi bestämt. Jag säger om och om igen att han ska tänka till och sluta köra maktspel som två barn och där jag vet att han senare kommer att ångra sig som han har gjort så många ggr förut. Han vet och har tom erkänt att han önskar att hans unge var mer normal, men att han ju inte kan kasta ut ungen när den är så ångestfylld och ledsen. Jag vill inte att någon ska kastas ut. Jag vill bara att man sätter fart på situationen och antingen får barnet att betala något i hemmet och hjälpa till med vardagssysslor, eller att börja prata och förbereda på att jag och han faktiskt vill ha ett liv ihop efter så många års väntande och att hen måste börja acceptera det och försöka skapa ett eget liv på ett eller annat sätt. Då min partner är livrädd för ungen, så tror jag att problemet är att han just inte vågar ta den konfrontationen med barnet och därför väljer att ta striden mot mig istället.

Han vill inte ens diskutera ämnet av rädsla för att förlora mig. För.säger han sanningen att han inte kan säga åt ungen nu så vet han att jag går vidare. Men han förlorar ju mig även nu när han ignorerar min fråga och istället för över allt på mig genom att skylla på något helt annat. Att jag är egoist och inte ger honom hitta så han kan se var jag är . Sjuk människa.

Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

INNEHÅLL