Hur ska jag kunna acceptera hans barn?

Jag skulle vilja veta hur en "normal" vuxen tycker och tänker kring andras vuxna barn, samt fd tonårsbarn. Jag har nog alltid haft svårt för "andras ungar" och därför inte gått in i relationerna med rätt inställning från start. Jag tycker oftast att andras barn är bortskämda, ouppfostrade och bara ivägen, medan mina egna är perfekta. Jag har ganska stäng uppfostran men med mycket kärlek och därför klarar jag inte lata ouppfostrade barn.

Ni därute som lever med andras barn som är vuxna eller sena tonårsbarn. När ni tycker att de är jobbiga, stökiga, alltid sitter hemma utan att hjälpa till, saknar mål i livet och är allmänt otrevliga, hur hanterar ni det? Visar ni er partner och barnen att ni tycker de borde skärpa sig, eller kniper ni igen och tar bort tankarna på nåt sätt.

Jag irriterar mig bara på om de kommer till oss på mammans vecka och börjar stöka ner och äta ur kylen, eller om han på mammans vecka ska övningsköra med dem, eller om han säger att han ska betala för körkortet, eller köper något dyrt som en mobiltelefon etc. Är jag helt onormal eller är ni fler därute som helst hade sett att barnen helst inte var där. Eller att de åtminstone var mer hos sin mamma eller var flitiga, trevliga och duktiga och klarade sig själva, utan pappans hjälp hela tiden när de är vuxna.

Kom med konkreta råd och förslag på hur jag ska göra istället för att skriva att jag är egoist och omogen är ni snälla.

Vissa av er glömmer att det inte handlar om småbarn eller tonåringar, utan faktiskt 21 åringar! Hur kan man säga att vi vuxna måste anpassa vårt liv efter vuxna individer med fast jobb och partner och allt? Det är endast lathet som gör att dessa vuxna inte orkar flytta, eftersom det är skönt att slippa betala, städa och ta ansvar. Jag har varit med i så många år och är medveten om att man måste anpassa sig om man flyttar in till en familj med tonåringar eller barn. Men detta är väl lite skillnad ändå?