• anonym gullviva

    Vår situation är så udda! Eller?

    Har ej pratat med kurator o liknande men ja kanske borde har ingen annan att prata med. 

    Därav tråden litegrann, att få prata av mig och få lite olika synvinklar. 

  • anonym gullviva
    Anonym (Lisa) skrev 2023-11-07 19:03:45 följande:
    Hat? Vem har skrivit något om att hon ska visa hat mot tölpen till man?
    Nej det ska hon nog inte göra, snarare borde hon visa sig nonchalant mot vad han pysslar med..

    Jag tyckte hon skulle säga till honom att "ja men vad bra att du hittat en ny, för då gör det ju inget om jag också träffar och ligger med en ny man"

    Nej vi har skrivit att hon borde sätta ner foten, ha lite självrespekt och det är inte detsamma som hat.

    Du tycker inte hon beter sig som en dörrmatta? och vad står hon för--jo allt mannen vill..Men det är inte att stå upp för sig själv!
    Eh hur lågt ska man behöva sjunka i din värld för att bete sig som en dörrmatta då?

    Slicka mannens skor, böna och be om att stanna med mig, och du får ligga med andra bara du stannar med mig" typ..

    Hon gör ju sig själv illa...inför hennes man som vet att han kan "leka" med en annan kvinna så länge han finner det roligt..för efter det så vet han att han ALLTID kan komma tillbaka till sin fru..
    Fast dörrmatta? 
    Jag har själv valt att inte kasta ut honom han har inte bett om att bo kvar. 
    Jag ville det och han stannade. 
    Och det är inget vi kan ändra på nu? 

    Jag mår bäst av att ha honom här så vi kan träffas varje dag, göra en check in hur vi mår.
    Vi gör små små planer, som hur pass mkt vi ska renovera innan försäljning... Men vi ser ändå inte allt för långt in i framtiden det är mkt dag för dag. 
    Vissa dagar ses vi knappt då han jobbar långa dagar, andra dagar är vi lediga samtidigt och gymmar, promenerar, äter ihop... Bara andas en stund utan att prata och älta. 
    Andra dagar mår ngn av oss sämre o behöver prata av sig då gör vi det. 

    Jag försöker att göra saker när han ej är hemma så jag inte bara tänker på allt dåligt. Ger dottern mkt tid, har tackar ja till en aw som jag annars brukar tacka nej till, gymmar själv fast vi alltid annars gjort det tillsammans (stort gemensamt intresse)... Så jag Förösker verkligen!
    Kanske jag tillslut känner att jag inte behöver honom så mkt som jag tror? 
    Men jag måste få ta det långsamt, jag kan inte bara tack o hej. 
    Jag har aldrig varit med om ett uppbrott, vet inte hur man bör göra? 
    Jag går efter hur jag kan klara detta på bästa sätt, just nu. 
    Kanske kraschar allt sedan? Ja då gör det det, jag vill inte krascha just nu bara. 
  • anonym gullviva

    Jag må låt coolugn men jag har gråtit mig andfådd, jag har slagit i väggen, jag har visat alla mina sidor inför honom, han vet hur jag blir när jag är ledsen... Han har fått höra exakt hur jag känner. 
    Vi har ältat pratat gråtit, men det blir mer sällan ju längre tiden går. Jag har inte samma behov till det längre.
    Jag behövde få landa och det börjar jag göra. 

    Jag hatar det han Gjort! Men hatar inte honom! 
    Hade de ej hånglat hade de ju ändå fattat tycke för varandra, ja ddet borde ej hänt öht.
    Det var Aldrig hans tanke att falla för henne när de började vänskapen. Han är mt mån om alla och hon behövde ngn att prata med, så de började gå på promenader o prata om jobbiga saker på jobbet. Och det hade jag ju inget emot? Promenader med en kollega som behövde prata med ngn? 
    Tyvärr blev det som det blev, men det var aldrig grundtanken. 
    Har aldrig hänt mig men gissar ju att känslor är svåra att styra... Och är det så att han ser en framtid med henne, att han hittat ngt i henne han saknat...  Då är det väl så. 
    Tyvärr borde det inte skett på detta sätt! 
    Men han hade aldrig onda avsikter! 

    Ja jag känner honom jag lovar. Vissa tror att det bara är buffel o båg med alla som varit otrogna... Men tänk ett steg till. 
    Han berättade direkt!! 
    Han mådde skit!! 
    Han önskar att de aldrig träffats!! 
    Men han kan inte hjälpa att han fallit så för henne!! 
    Jag kunde ha kastat ut men  valde att inte, han bad inte! 
    Jag gav honom lite tid att landa, för att se om det fixk att rädda oss eller inte. Jag var inte beredd att slänga bort våra 25 år! 
    Han kunde ha dragit direkt men var heller inte beredd att kasta bort oss. 
    Otrohet är inte inte ok! 
    Jag har valt att leva så här ett tag, när vi sålt huset kanske allt är annoröunda, då får jag isf leva annorlunda och då så klart göra det som krävs. Det är nästa milstolpe, göra huset redo och sälja. Sen kan vi på riktigt se om vi kommer fortsätta ses. Kanske har jag fel och han bara försvinner ur vårt liv? Då gör han det... 
    Då tar jag tag i det, då! 

  • anonym gullviva
    Anonym (Snowihite) skrev 2023-11-07 19:42:06 följande:
    Vi kommer alltid ha skilda åsikter i vad det innebär att ha självrespekt. För mig inbär det att kämpa för sina värderingar och övertygelser vad som än händer. 

    För TS handlar det inte om lek utan blodigt allvar. När man skriver att hon skulle ha satt ned foten, hur menar ni då? Hur sätter man ner foten utan att visa aggressivitet ? 
    Tror ni på allvar att hon inte har pratat med sin partner om det här? Självklart har hon berättat om hur chockad hon blev och att hon är lessen. Partnern har säkert väldigt dåligt samvete, än om ni bestämt er för att han inte har det.

    Om hon vill ha honom tillbaka så är det hennes sak,  det är inte vår sak att avgöra eller tycka om. 
    Lite hividet på spiken här. 

    Han VET att jag inte är ok med det han gjorde! 
    Han är inte ok med det han gjorde! Han sover knappt på nätterna fortfarande trots att han i princip är fri nu, då vi ändå sagt att vi inte är ett kärlekspar längre. 
    Hans samvete är ENORMT! jag om ngn bord veta hur han fungerar, han har inte ljugit för mig i 25 år, iof inte ljugit alls om vi ska vara krassa. 
    Han har inte bedragit mig i 25 år, han har inte svikit mig i 25 år... 
    Han bedrog mig en gång, och berättade direkt. Och erkände att han har fått stark känslorn för en annan fast han inte ville!  Han har varit öppen hela hela tiden!
    Han är ingen som ljuger, det borde jag om ngn veta.  Mer än några främlingar på nätet iaf.
    Varför är det så att för att ngn är otrogen så blir hela deras personlighet en skit stövel?? 

    Han må ha sårat bedragit osv men han har INTE utvecklat en ny personlighet, det ser jag det hör jag. 
    Han har förälskat sig i en annan som även förälskat sig i honom. Sjuuukt jobbigt men detta är sättet jag hanterar det på just nu. För att JAG ska kunna gå vidare tillslut.
    Visste inte att det fanns en mall= så här gör du om din partner är otrogen eller träffar en ny. 
    Alla situationer är väl unika??
  • anonym gullviva
    Anonym (Betty) skrev 2023-11-07 20:37:23 följande:
    Har man ett samvete fortsätter man ju inte träffa någon man just hånglat med. Det beteendet är ju inte ok bara för att han varit öppen med det och erkänt det. Du verkar vilja hänvisa till det hela tiden. Att han minsann är ärlig och berättar allt och då är det nästan som att det blir lite ok då. 

    Det är inte ok att han fortsatte träffa henne efter hånglet bara för att han var ärlig och sa det.

    Det är inte ok att han började utforska henne samtidigt som ni var tillsammans för att se vad han kände bara för att han var ärlig och sa det.

    Det är inte ok att han fortsätter träffa henne medan ni fortfarande bor ihop bara för att han är ärlig och säger det.

    Det spelar ingen roll hur ärlig han är, eller hur dåligt samvete han har, eller att han inte kan sova,  eller om han har utvecklat en ny personlighet eller inte, det spelar ingen roll hur länge du har känt honom och minsann vet hur han funkar. Inget av detta spelar någon roll. Punkterna jag nämner ovan är ändå exempel på skitstövelbeteende. 
    Fast det var i princip jag som sa satt jag inte ville kasta ut honom. Och i början var det bara vänskap även efter hånglet då de båda tyckte det var jättekonstigt och inget se planerat eller ens velat (alkohol men ingen ursäkt). 
    Jag kunde ha kastat ut direkt o aldrig fått veta om vi kunnat reparera oss men valde att hålla honom nära för att fortsätta kommunicera hela tiden.
    Kan nog säga att det var över mellan oss nästan direlt men att vi inte uttalade det. 
    Men direkt när han insåg att nej det är nog mer än vänskap så pratade vi ju och sa uttalat att nej då är vi över. Så jag kan försöka gå vidare och slippa undra snoka fråga... 
    Han valde att se vart deras relation var på väg. Och vi valde att avsluta oss. 

    Så där var väl allt rätt? Tills.. 
    Att jag valt att låta honom bo kvar i vårt gemensamma hus, försöka ta det lugnt och  få en fungerande vardag. Där vi pratar massor, ältat och diskuterat. Både för att få förståelse, tröst, stöttning.. Då ingen av oss trott att detta kunde ske! Jag har valt detta, för att jag just nu känner att det är det jag behöver just nu. 

    Jag har valt att ha sex med honom efter otroheten (men ej efter det uttalade uppbrottet förutom samma dag). Jag ville! Jag behövde! Jag mådde jävligt bra av det! 
    Det kanske biter mig i arslet senare men hellre senare än just nu när jag är så skör!
  • anonym gullviva
    Anonym (Lisa) skrev 2023-11-07 21:35:51 följande:
    Är hans kollega mycket yngre än er? Det spelar väl ingen roll egentligen, blev bara nyfien..

    Sen om det var planerat eller inte, kan du inte veta..vad än din man har sagt.

    I vilket fall så borde du tycka att du är värd mer än att bara sitta och vänta på honom och önska att det ska ta slut med hans nya..

    Det kommer med stor sannolikhet att ta slut mellan dom ändå, men du borde åtm sluta foksera på honom och börja träffa andra män istället och passa på att "leva livet" lite helt enkelt...För sannolikheten att du skulle träffa en annan man som är lika trevlig som du är, är väl relativt stor..

    Och då kan din nuvarande ångra det han gjorde bäst han vill...utan att du bryr dig speciellt mycket..
    Hon är 3 år yngre? 

    Nej jag vill inte dejta ngn nu bara ngn månad efter allt. Hänt?? 
    Känner rent ut avsmak att röra vid en annan man just nu. Jag älskar ju fortfarande honom?? 
    Jag måste ju få läka först och inse att det inte blir vi igen. Då kanske jag kan släppa att jag älskar honom fortfarande och då kanske börja se mig om efter ngn ny. 

    Men tror jag skulle behöva leva ensam ett tag, varit ihop med honom sen vi var 18... Aldrig varit ensam...
  • anonym gullviva
    Anonym (Betty) skrev 2023-11-07 22:17:11 följande:
    Ja men har träffar ju fortfarande kollegan fast de inte ens har hunnit flytta isär. Går iväg och träffar dne nya mitt under näsan på ts. Vad är det du inte fattar? Det hon ska göra NU är helt enkelt att säga att han borde ha större respekt för henne efter 25 år och inte träffa kollegan förrän de flyttat isär och ordnat upp allt.
    Vi är inte ett par längre, enda skillnaden är att vi valt att bo kvar under samma tak. 
    Sen att vi även umgås får mig att må bra just nu. 
    Alternativet var kasta ut och inte prata mer? 

    Han fick välja o valde att gå i sär han var ej redo att bryta med henne.
    Jag valde att vi ändå bor kvar, separerade... Nu föll det sig ju att vi också lyckats umgås en hel del och det känns bra! 

    Krasst skulle jag kunna gå ut o dejta ikväll om jag vill. Men jag vill inte.
  • anonym gullviva
    Anonym (Hmm) skrev 2023-11-08 14:33:45 följande:

    Nu måste jag bara tillägga att det låter som jag/vi skäller på TS eller sitter med
    facit i hand för hur hon ska bete sig.
    Det är inte meningen från min/vår sida i tråden. Jag tror att vi alla känner djup
    medkänsla för den svåra situationen hon befinner sig i.

    Jag förstår hur svårt det måste vara att livet förändrats så på några månader.
    Om det finns möjlighet kanske TS kan byta ut sin sambo t ex när det gäller gymkompis. Att försöka gå och gymma med någon annan. 

    Den tvåsamhet som TS och sambon levt i förstår jag. Man gör allt tillsammans. Jag hade det likadant med min man. Den enda som verkligen "förstod" mig var han. Nu dog han tyvärr men vi gjorde också allt tillsammans, pratade om allt osv..

    Det tomhet och ensamhet som uppstår är svår.. Jag sänder mina varmaste tankar till TS och hoppas att hon går och pratar med någon professionell. Hoppas du uppdaterar tråden hela tiden för du har verkligen engagerat oss här på familjeliv.


    Tack för dina ord. 

    Startad ejuat tråden för jag inte har ngn att bolla med. Vissa har varit väsöogt hårda mot mig ist för att ge råd. Andra har visat medlidande och det är nog det jag behövt mest just nu ngn som bara lyssnar.. 

    Ja det var liksom vi mot världen... Vår lilla familj på 3. 
    Kanske blev det lite på slentrian, tog varandra för givet, svårt med både hand o dotterns dåliga mående.. Vi lät bara dagarna gå tillslut men i grunden hade vi alltid varandra.
    Dorekt när ngt hände på jobbet eller om vi såg ngt kul klipp så var det varandra vi messade. 

    Att plötsligt bli utbytt och ngn annan får dessa sms, ngn annan han pratar om sin dag med..
    Det för så fruktansvärt ont. 
    Han får en ny att prata med och jag får ingen

    Då klamrar jag mig fast med näbbar o klor... Ja kanske för att jag är rädd för att bli helt ensam?? Då gör jag ju allt för att inte mista även våran vänskap! 
    Såklart jag även velat ha kvar kärleken, det kommer nog ta ett tag innan den känslan försvinner helt. Men inte fan försvinner sen på ngn månad efter så lång tid?? Det vore ju konstigt i mina ögon... 

    Kanske är det alla minnen och ensamheten som gör att jag inte vågar släppa? Jag vet inte.. 
    Men jag är fruktansvärt rädd för framtiden.

    Vi åt lunch idag, hade lite jobbigt i går kväll så tänkte att vi kunde ses en stund iaf. Tanken var bara lunch men jag kunde inte hålla allt inne o tyvärr blev jag ledsen o hasplade ur mig en massa. 
    Vad det gav? Tomhet.. Jag måste måste släppa kärleken o fokusera på vänskapen eller att iaf lösa detta så bra som möjligt för oss alla. 
    Han sa att han kan flytta idag om jag vill, inte till henne se vill inte flytta ihop, men någonstans typ hotell. Mitt val. 
    Jag ville att vi försöker så länge vi kan som planerat. Men kom överens om att älta inte hjälper för ngn av oss. Vi står där vi står. 
    Vi är inget par, det är de. Men de vill inte bo ihop eller ses hela tiden. 
    Jag vill bara att han delger mig sina planer så jag vet och hur vi ska lägga upp dagarna hemma på bästa sätt. 
    Efter jul ska vi berätta för dottern då vi just nu följt allt och det har uj funkat då vi ju ej bråkar eller liknande. Men vill inte behöva ljuga heller.
    Nej kommer ej berätta om otroheten utan att vi bara beslutat att inte vara ett par mer. 
    Då hon mår så psykiskt dåligt måste vi tar det varsamt. 
    Tips där ngn kanske? 
  • anonym gullviva
    Anonym (Betty) skrev 2023-11-08 15:11:01 följande:
    Nej det är klart att man inte kan med våld fysiskt kasta ut honom om han vägrar. Men inte skulle jag finnas tillgänglig för honom för ett ev fortsatt förhållande.

    Jag skulle kunna förlåta ett snedsteg möjligtvis. Om han ångrade sig och ville fortsätta vara med mig. 

    Men om han var osäker skulle jag inte tycka att det var ok att han fortsatte vara tillsammans med mig samtidigt som han umgicks med den nya för att ta reda på vad han kände. Jag skulle inte kunna sitta och vänta på det beskedet. Redan där skulle det bli ointressant för mig. Är jag inte det självklara valet för min man så får det vara. Jag vill inte vara en "jag vet inte, vi får se, kanske, jag ska bara se vad jag känner för den här tjejen först". 

    För det var ju så det gick till. Han var otrogen men de fortsatte att vara tillsammand samtidigt som han även fortsatte träffa den nya. Det var inte förrän efter ett tag som de bestämde att det skulle vara slut.

    Så även om det just nu är så att det är slut och hon verkar tycka det är ok att han gör vad han vill trots att de fortfarande bor ihop så fick han ju även göra vad han ville när de var tillsammans.  

    Så ja man kan stå upp för sig själv utan att det blir bråk. Hon hade kunnat säga "jag förlåter sensteget om du vill fortsätta med mig, men om du är osäker så tänker jag inte vänta medan du utforskar henne". Varför skulle det bli bråk för att man sa så?

    Dessutom förstår jag inte varför hon och andrs ens är så livrädda för bråk. Man kan bråka under en separation och ändå kunna hitta ett sätt att samarbeta och prata om gemensamma barnen sen. Man kan tillfälligt vara väldigt arg utan att det betyder att man aldrig skulle kunna ha kontakt igen. Har ni aldrig bråkat i relationen tidigare? Varöfr skulle bråk nödvändigtvis betyda att man aldrig mer kan prata med varandra?
    Vi har inte bråkat för att det inte behövts?
    Klar jag inte vill bråka, inte han heller... Men bråka menar jag vara arga, höja rösten mm. Vi har mer tjafsat.. Mest när vi tagit upp samma sak flera flera gånger så det blir ett ältande, det har behövts men inte fått oss glada precis. 

    Ingen av oss vill bråka om vi inte måste. 
    Vi har bråkat förr men aldrig genom att skrika på varandra eller varit eller varit elaka. 
    Jag pratar gråter o ältar när vi tjafsar, han sluter sig gärna istället. Skit jobbigt för båda. 
    Men det är aldrig ngt långvarigt, lärt oss att låta det bero en stund sen pratar vi lugnt om det vi tjafsar om. 
  • anonym gullviva

    Igen... 

    De var nyblivna vänner som behövde lufta saker på jobbet som var jobbiga, högrisk arbete. 
    Jag tyckte det lät ok och bra att han hittat arbetskamrater så snabbt på sitt nya jobb. 

    De hånglade efter en aw. 

    Han berättade direkt och mådde skit. Jag med så klart men kände att ett hpbgel kunde ag förlåta om han var villig att arbeta med vårt förhållande.

    Han sa att han verkligen ville ha kvar hennes vänskap den var viktig främst arbetsmässigt. 

    Jag sa att visst gå en promenad då och då, sådant oskyldigt trodde jag inte var ngn big deal. Visst var jag osäker så han ändå sagt att han tyckte väldigt bra om henne.
    Jag gjorde det valet då, kan ej ändra det nu. 

    Men snart erkände han att hans känslor börjat växa ändå och att det inte kändes sjyst mot mig. Han märkte min svartsjuka när de träffades, jag är sjukt svartsjuk av mig alltid varit och att jag inte kunde släppa tvivlet. 
    Och han s ärligt att han inte visste om han ville gå steget vidare och mer "dejta" henne. 
    Då sa jag att då är ju vi över? Du kan inte ha båda. 
    Och vi belautade att vi separerar.
    Han frågade om han ska flytta ut till hotell eller så jag ville ej det. 
    Jag var ledsen o besviken men inte arg. 
    Jag och han ville bara låta allt ha sin gång och att han skulle hjälpa till med huset inför flytt. 
    Ingen av oss råd med nytt boende innan det. 

    Vi hade sex i tiden mellan hånglet och separationen ja. För under den tiden var det foetfaf de ändå vi, de två var ej fysiska. Och i båda ville!! 

    Separationsdagen hade vi sex sen inget efter det. 

    Vad jag vet hade de sex en gång men det avbröts då han ej fick upp den. 

    Efter det vet jag ej hur långt de gått o vill ej veta men man kan ju gissa.
    Men nu säger de att de är ett par, de har berättat på jobbet så det är liksom officiellt. 

    Bara jag som måste släppa känslomässigt och jag kan säga att efter en händelse i går så släpper det mer o lättare nu. 

    Trots allt detta så har 25 år sammanflätat oss och det kommer ta tid att ta oss loss från varandra.
    Hade varit lättare om jag hatat honom men det KAN jag inte! 
    Kanske tyvärr! 

    Jag tror när huset är borta och bi flyttat så. Kommer allt se helt snnsolunda utm
    Antingen att vi tappar kontakten helt, bara han o dottern håller kontakt om hon vill. 
    Eller att vi faktiskt kommer höras då och då på en vänskaplig nivå. Hoppas vi kan träffas hela fnsiljen då och då. Det är drömmen. 
    Och då hoppas jag att jag kunnat släppa det känslomässiga. Men jag vet inte hur det kommer gå ingen vet ä. 

    Lever i nuet o denna stund är jag rätt tom faktiskt. Jag fösörker komma på saker att göra själv fokusers mer på mig. 
    Men jag vill fortfarande höra ifrån honom, göra ngt tillsammans..  Just för att bibehålla det lilla vi har kvar. 

Svar på tråden Vår situation är så udda! Eller?