Vår situation är så udda! Eller?
Har ej pratat med kurator o liknande men ja kanske borde har ingen annan att prata med.
Därav tråden litegrann, att få prata av mig och få lite olika synvinklar.
Har ej pratat med kurator o liknande men ja kanske borde har ingen annan att prata med.
Därav tråden litegrann, att få prata av mig och få lite olika synvinklar.
Jag må låt coolugn men jag har gråtit mig andfådd, jag har slagit i väggen, jag har visat alla mina sidor inför honom, han vet hur jag blir när jag är ledsen... Han har fått höra exakt hur jag känner.
Vi har ältat pratat gråtit, men det blir mer sällan ju längre tiden går. Jag har inte samma behov till det längre.
Jag behövde få landa och det börjar jag göra.
Jag hatar det han Gjort! Men hatar inte honom!
Hade de ej hånglat hade de ju ändå fattat tycke för varandra, ja ddet borde ej hänt öht.
Det var Aldrig hans tanke att falla för henne när de började vänskapen. Han är mt mån om alla och hon behövde ngn att prata med, så de började gå på promenader o prata om jobbiga saker på jobbet. Och det hade jag ju inget emot? Promenader med en kollega som behövde prata med ngn?
Tyvärr blev det som det blev, men det var aldrig grundtanken.
Har aldrig hänt mig men gissar ju att känslor är svåra att styra... Och är det så att han ser en framtid med henne, att han hittat ngt i henne han saknat... Då är det väl så.
Tyvärr borde det inte skett på detta sätt!
Men han hade aldrig onda avsikter!
Ja jag känner honom jag lovar. Vissa tror att det bara är buffel o båg med alla som varit otrogna... Men tänk ett steg till.
Han berättade direkt!!
Han mådde skit!!
Han önskar att de aldrig träffats!!
Men han kan inte hjälpa att han fallit så för henne!!
Jag kunde ha kastat ut men valde att inte, han bad inte!
Jag gav honom lite tid att landa, för att se om det fixk att rädda oss eller inte. Jag var inte beredd att slänga bort våra 25 år!
Han kunde ha dragit direkt men var heller inte beredd att kasta bort oss.
Otrohet är inte inte ok!
Jag har valt att leva så här ett tag, när vi sålt huset kanske allt är annoröunda, då får jag isf leva annorlunda och då så klart göra det som krävs. Det är nästa milstolpe, göra huset redo och sälja. Sen kan vi på riktigt se om vi kommer fortsätta ses. Kanske har jag fel och han bara försvinner ur vårt liv? Då gör han det...
Då tar jag tag i det, då!
Nu måste jag bara tillägga att det låter som jag/vi skäller på TS eller sitter med
facit i hand för hur hon ska bete sig.
Det är inte meningen från min/vår sida i tråden. Jag tror att vi alla känner djup
medkänsla för den svåra situationen hon befinner sig i.
Jag förstår hur svårt det måste vara att livet förändrats så på några månader.
Om det finns möjlighet kanske TS kan byta ut sin sambo t ex när det gäller gymkompis. Att försöka gå och gymma med någon annan.
Den tvåsamhet som TS och sambon levt i förstår jag. Man gör allt tillsammans. Jag hade det likadant med min man. Den enda som verkligen "förstod" mig var han. Nu dog han tyvärr men vi gjorde också allt tillsammans, pratade om allt osv..
Det tomhet och ensamhet som uppstår är svår.. Jag sänder mina varmaste tankar till TS och hoppas att hon går och pratar med någon professionell. Hoppas du uppdaterar tråden hela tiden för du har verkligen engagerat oss här på familjeliv.
Igen...
De var nyblivna vänner som behövde lufta saker på jobbet som var jobbiga, högrisk arbete.
Jag tyckte det lät ok och bra att han hittat arbetskamrater så snabbt på sitt nya jobb.
De hånglade efter en aw.
Han berättade direkt och mådde skit. Jag med så klart men kände att ett hpbgel kunde ag förlåta om han var villig att arbeta med vårt förhållande.
Han sa att han verkligen ville ha kvar hennes vänskap den var viktig främst arbetsmässigt.
Jag sa att visst gå en promenad då och då, sådant oskyldigt trodde jag inte var ngn big deal. Visst var jag osäker så han ändå sagt att han tyckte väldigt bra om henne.
Jag gjorde det valet då, kan ej ändra det nu.
Men snart erkände han att hans känslor börjat växa ändå och att det inte kändes sjyst mot mig. Han märkte min svartsjuka när de träffades, jag är sjukt svartsjuk av mig alltid varit och att jag inte kunde släppa tvivlet.
Och han s ärligt att han inte visste om han ville gå steget vidare och mer "dejta" henne.
Då sa jag att då är ju vi över? Du kan inte ha båda.
Och vi belautade att vi separerar.
Han frågade om han ska flytta ut till hotell eller så jag ville ej det.
Jag var ledsen o besviken men inte arg.
Jag och han ville bara låta allt ha sin gång och att han skulle hjälpa till med huset inför flytt.
Ingen av oss råd med nytt boende innan det.
Vi hade sex i tiden mellan hånglet och separationen ja. För under den tiden var det foetfaf de ändå vi, de två var ej fysiska. Och i båda ville!!
Separationsdagen hade vi sex sen inget efter det.
Vad jag vet hade de sex en gång men det avbröts då han ej fick upp den.
Efter det vet jag ej hur långt de gått o vill ej veta men man kan ju gissa.
Men nu säger de att de är ett par, de har berättat på jobbet så det är liksom officiellt.
Bara jag som måste släppa känslomässigt och jag kan säga att efter en händelse i går så släpper det mer o lättare nu.
Trots allt detta så har 25 år sammanflätat oss och det kommer ta tid att ta oss loss från varandra.
Hade varit lättare om jag hatat honom men det KAN jag inte!
Kanske tyvärr!
Jag tror när huset är borta och bi flyttat så. Kommer allt se helt snnsolunda utm
Antingen att vi tappar kontakten helt, bara han o dottern håller kontakt om hon vill.
Eller att vi faktiskt kommer höras då och då på en vänskaplig nivå. Hoppas vi kan träffas hela fnsiljen då och då. Det är drömmen.
Och då hoppas jag att jag kunnat släppa det känslomässiga. Men jag vet inte hur det kommer gå ingen vet ä.
Lever i nuet o denna stund är jag rätt tom faktiskt. Jag fösörker komma på saker att göra själv fokusers mer på mig.
Men jag vill fortfarande höra ifrån honom, göra ngt tillsammans.. Just för att bibehålla det lilla vi har kvar.