En gång för alla vill jag förklara varför jag inte ifrågasätter TS och hennes dilemma.
Jag har inga egna erfarenheter men jag har mött många som varit i hennes situation. Jag kan ärligt säga att ingen reagerar likadant och allas relationer ser olika ut. Separationerna ser olika ut.
Det finns inget rätt eller fel sätt här.
Vad jag kan är att stötta i det jobbiga och påminna dem om att man måste få känna vad man känner. Det finns inga måsten i sorgen.
TS är lite ovanlig eftersom hon börjar ifrågasätta sin inställning om att fortsätta som vänner. Troligen känner hon trycket att hon borde vara arg, känna sig kränkt osv.
Det är mycket vanligare att man ifrågasätter den ilska och sorg man känner, Man känner inte igen sig själv och hur man reagerar helt enkelt.
Vad som är viktigt här är att alla har rätt att känna vad de känner. oavsett vad.
Vad som däremot är detsamma för de allra flesta är att man vill att separationen ska bli så bra som möjligt.
Otroligt mkt fokus på vad jag valde att göra i stunden när allt hände...
Jag kan inte ändra på det nu.
Fokus framåt, är hur vi löser allt på bästa sätt där vi står just nu.
Och hur och när vi ska berätta för dottern. Hon är fruktansvärt skör, så jag tänker att själva otroheten kommer vi inte berätta om alls. Vill inte göra ngt alls som skulle få henne att hata sin pappa.
Tänker iaf att jul o nyår får passera om inget drastiskt händer.
Och där se vart vi står och hur planerna ser ut med renovering och hus.
Hon vet att vi ska försöka sälja, men inte att vi då troligen kommer flytta till 2 olika boenden.
Tänker att bara berätta att vi inte längre älskar varandra som ett par men att vi tycker mkt om varandra och att vi kommer alltid vara hennes föräldrar och att hon får bo hos den hon vill när hon vill.
Behöver inte berätta hur länge vi känt så här väl?
Ljuger ju för henne nu men det är för att vi vet att hon kommer krascha annars.
Sen får pappan välja när han vill berätta om den nya.
Tycker nog att man börjar gå väldigt hårt åt TS.
Som Maria undrar jag över vad man är ute efter egentligen. Inte mycket till stöd, mera en vilja att kritisera och skapa dåligt samvete hos TS.
TS
Vill berätta om min bror som troligen varit i samma situation som din partner.
Han var i och för sig gift med sin ungdomskärlek men de blev ett par redan i 7:e klass. Gifte sig när han var 25, fick tre barn och var vad jag skulle kalla lyckliga ända tills han träffade en kvinna som han blev blixtförälskad i.
Han var helt förstörd och jag som storasyster försökte stötta så gott jag kunde.
Vad han upplevde som jobbigast var att han fortfarande älskade sin fru och sin familj. Han kände skuld än fast han aldrig var otrogen mot henne.
Som tur var slumpade det sig så att han blev erbjuden att avancera på jobbet vilket innebar att familjen flyttade 20 mil bort från vårt samhälle där också den där kvinnan bor. Om detta inte hade skett vet jag inte vad som hade hänt.
Nu är min bror sitt forna jag igen och vad jag vet har han inte haft mer kontakt med kvinnan. Jag vet inte om han berättade för sin fru men hon har ingenting sagt om detta och vi är goda vänner så endera har de rett ut det mellan sig eller så vet hon inget och Jag tänker inte svika min brors förtroende.
Med det här vill jag säga att ni inte är så ovanliga. Känner igen min bror i mycket av vad du skriver.
Absolut kan man som utomstående ha förståelse. En förälskelse är inget som någon kan rå för, utan det handlar om omedvetna processer - om man uttrycker det cyniskt en växelverkan mellan ett centra i hjärnan och ett körtelsystem. Men när man själv är drabbad så ser man det ju inte så, utan det känns som att personen man är förälskad i är en strålande ljusgestalt och att det var uppgjort bortom stjärnorna att just vi två skulle träffa varandra... 
Sex med personen blir något heligt, och därför skäms man inte heller inför sin make/maka/sambo, som man skulle göra om man bara råkade hamna i säng med någon random person, en blöt natt på finlandsbåten.
MEN en fru eller sambo behöver inte ha förståelse. SKA inte ha förståelse skulle jag säga, inte i den grad som trådstartaren har i alla fall. Man ska inte vara en dörrmatta heller.
Ja, förhoppningsvis man vill nog ditt bästa men i de råd som ges utgår man från sig själva och hur man själv skulle känna i din situation.
Jag menar att du måste utgå från dig själv och de känslor du har. Något som är rätt för dig behöver vara rätt för andra.
Om jag läser lite mellan raderna i vad du hittills skrivit så är du själv inte säker på vilka känslor du har för din partner. Kanske kommer det senare att visa sig att det var bäst som skedde.
Viktigt dock att du tänker på dig själv också och inte bara anpassar dig efter andra. Du borde lägga upp en plan för hur du vill ha det och kommunicera den
Ja självklart ska man utgå från sig själv. Men hon kanske inte ser sitt eget bästa just nu. Då kan man behöva höra från folk utifrån vad man behöver göra för att bli påmind om sitt eget värde. Likaså är det ju att tonåringen som mår skit kommer i sista hand just nu.
Det verkar inte ha varit ett sunt förhållande då hon var svartsjuk och i mina öron alltså orolig. Det kan ha varit Han som kallar henne för svartsjuk.
Som han beter sig nu vore det knappast konstigt att man är svartsjuk iallafall.
Vad spelar det för roll att ingen vet hur länge det håller? Så det är okej att ljuga , vara otrogen etc då?
Vet ju hur många som är för lögner när någon varit otrogen. Om man sak berätta eller inte. Så det är väl likadant här få. Vissa är för lögner. Andra inte. Det går att diskutera till månen. Man kommer ingenstans. Alla är ändå olika. Men man får respektera varwndras åsikter.
Såklart vår situation är udda, därav trådstarten.
Det jag försöker få fram att allt inte alltid behöver vara så svart eller vitt.
OTrogen = dumpa
Nej det gjorde jag inte jag var beredd att de vart det kunde leda
Separerat = flyta isär direkt
Nej jag var ej redo för det, gjorde det som kändes bäst för mig just då. Han var redo att dra om jag ville. Jag ville inte i han ville också stanna för att göra allt i lugn o ro
Otrogen/separerat = han är en skitstövel
Jag känner honom, han är inte inte en skit stövel. Han har gjort fel, det vet han det vet jag. Inte skött allt så snyggt, båda håller med. Men aldrig aldrig kommer jag hata honom. För ingenting har har gjort lätthjärtat eller med av sikt att såra. Självklar blev jag sårad, besviken, krossad...
Men nej han är inte en skit.
Stella
Tack för ditt svar
Ja jag känner att han mer i mer visar nya sidor som jag inte känner igen o på ett sätt gör ser lite enklare att se oss som separerade faktiskt.
Samtidigt som jag varit extra känslig i sorgsen senaste tiden men det kanske är insikten av att det är helt helt över som gör det så?
Har gymmet som största hobby utanför hemmet. Vill inte åka o göra massa saker när jag vet att dottern blir så mkt ensam så så hon är första prioritet just nu.
Jag trodde ju att det var vi 2 för evigt, då vi haft ngt unikt har jag känt.. Men ser jag tillbaka har vi försummat varandra mkt senaste åren och allt vara gått i slentrian.. För sent att ändra nu men ser ju hur vi inte gett varann uppmärksamhet på länge.. Fast vi hade det bättre än på längre precis innan allt detta hände, då jag kände att jo det är verkligen vi 2 mot världen.
Sorgligaste är nog att han lever upp nu... Nytt jobb, gått ner massa i vikt, köper fina kläder, gör saker som restauranger o liknande som vi inte gjort på år... Han har fått en ny gnista känns det som. Och det är väl jättehärligt för honom! Alla ska ju få må bra!
Men det JAG fått från uppbrottet är brustet hjärta och ensamhet. Det är det som nog gör mest ont.
Han har mått skit av detta ja, men han har haft ngn att gå till o få tröst. Jag har varit ensam..