Frigid sambo

Du har helt rätt. Däremot bör ni ju prata om det. Du måste vara rak med dig själv och henne med att det finns tre alternativ för dig. Alltså o grova drag

1. Acceptera detta, runka Istället och att ni lever som syskon. 

2. acceptera detta, ni lever som syskon och ni har ett öppet förhållande.

3. Acceptera inte att ni lever som syskon och gör ngt åt det. Hon/du bestämmer er faktiskt för att ni VILL ha ett fungerande sexliv, KOMMUNICERAR kring detta och tar tillsammans REDA på  på vad som påverkar lusten för henne. Medicinskt-hormonnivåerna, emotionellt-är ni conecctade osv. Här funkar inte en persons perspektiv. Känner du dig som att ni är emotionellt sammankopplade men inte hon så är ni inte det. Precis som om du är den enda som upplever att sexlivet är ett problem så är det det.

4. Acceptera detta utan att kommunicera ordentligt kring det och ni separerar eftersom ni lever som syskon. 

Givetvis kan man ju först göra fyran och vara tydlig med att utan förändring funkar det inte. Om förändringen är forcerad ett penni så är det lika med funkar inte. 

Däremot måste ni ju fortfarande våga prata om ert sexliv helt öppet. Du måste ju kunna berätta att detta tynger dig. Hon måste ju kunna säga vad som händer, om än det är jäkla jobbigt att säga tlll sin partner att man helt tappat alla lust för den. Det svaret leder ju till diskussionen om förhållandets framtid. Så du måste kunna säga att du saknar henne och vill ha engagerar sex från hennes sida utan att säga varför vill du inte det. Hon måste kunna svara på vad som händer k henne just nu. 

klarar ni inte av att kommunicera kring ert liv och ert förhållandes framtid är det absolut kört. Men du är en del i att kommunicera och du är en del i att se till att er relation är en sådan relation där din partner vill ligga med dig. Hon vill alltså inte det längre? Ta reda på varför. 

Både ja och nej. 

Det spelar visst roll hur man delar på ansvaret för familjen. Detta betyder inte att man gör samma saker eller exakt lika mkt av ngt. Men att vara ihop med en partner som lämnar över ansvaret för saker åt en utan att detta är en del av en slags överenskommelse kan absolut tära på en relation i längden. Det finns flera aspekter av det här.

Mkt. Skulle vilja säga att alla relationer börjar med att kvinnan känner den där attraktionen (annars är det svårt att se starten) och automatiskt ser Upp till honom. Under förälskelsefasen är ju den man är kär i den enda personen man ser. Det finns lusthormoner, Båda anstränger sig för att vara sina bästa jag. Man har i regel inga svåra livskval att ta hand om än för ingenting har skett första halvåret/året. Oftast har man inget missfall att deala med, svärföräldrar som under lång tid är svåra, barnaalstrande, tjafs om ansvarsfördelning bör man samtidigt har småbarn osv, inga döda släktingar att rodda med, inga djupa svek att ta sig igenom.

Kort sagt. Det är rätt lätt att vara sina bästa jag första året. År 15 är det svårare. Dessutom är det lättare i början att vara glad och tacksam för allt vad den andre gör . Tre år in kanske man tar saker för givet. Jag tror att oerhört mkt av hur en relation blir grundläggs de första åren när man göra alla mindre roliga saker i en relation. Tex flyttar ihop och börjar delar på städningen. Kommunikation blir A och o. Om två kompatibla personer flyttar ihop så kanske det inte finns ngt problem alls. Men om två icke-kompatibla personer flyttar ihop så är det lätt hänt att den ena så gärna gör lite extra för den boar in sig och den andre är glad över det. Det är fungerande. Som du beskriver med attraktion och bekräftelse. Men sen när den ena är fast med sysslorna och den andre tar det för givet så påverkar det respekten rejält. Därmed lusten. Respekten påverkas av att den ena inte ansvarar för det gemensamma livet genom att vara närvarande. Så tror man att det handlar om städningen i sig. Problemet är ju snarare att när den där som gör mest hemma har två barn hemma också så blir arbetsbördan ohållbar. Att då vara med någon som trots att den ser eller får höra att den ena är trött inte kliver in och är med och styr ull livet så att båda har den där energin i slutet av dagen. Det är det som bristen på ansvar. Det är det som gör att kvinnan tappar respekten. Om mannen istället säger jag ser eller hör att du är slut(inte med tillägget fast jag gör hälften av ditten eller datten eller jag orkar knulla när jag är trött?). Vi måste omstrukturera så att du mår bra! Och sedan är med och kräver samt inför förändring så att hans partner i livet, mamman till hans barn kan må bättre känner hon att han tar ansvar.   Sedan kan det praktisk vara så att man måste dela mer på hushållsarbete och sådant. Men att någon städar hälften efter en lång tids   snedfördelning är ingen qick fix. Inte heller hjälper det ju att mannen tar 60%av hemarbetet om kvinnan efter att ha gjort sina 40% ändå har noll energi kvar pga att hon sover för lite, har ett jobb som dränerar eller kanske är den som tar 80% av planering och emotionell tillgänglighet för barnen.

Min man halvt krävde att jag gick ner i tid en period när barnen var små för att jag var så trött och slut efter jobbet att jag inte orkade någonting. Utmattningen var nära. Vi delade på allt samt projektplaneringen (jag behöver inte köpa julklappar till hans mamma för det ordnar han själv). Inte för att orka städa mer än honom men för att min energi tog slut mycket snabbare än hans. Direkt han insåg att hans fru inte orkade fysisk närhet, emotionell närhet, var irriterad på familjen pga trötthet så krävde han förändring. Givetvis inte utan att ta ansvar för situationen. Han kan ju inte kräva att jag går ner i tid och sedan ändå ska bidra ekonomiskt lika mkt tex. Han kan ju inte kräva att jag ska gå ner k tid för att orka knulla. Han bad inte  att jag gick ner i tid på bekostnad av min ekonomi utan menade på att VI hade råd som familj (Delad ekonomi fullt ut) och att han kunde se att jag behövde det och för honom var min hälsa prio över att jobba heltid eftersom familjen går före. Dvs en frisk mamma och fru är viktig för att alla i familjen ska må bra. Precis som en frisk pappa är viktigt för att alla i familjen ska må bra. Jag höll absolut inte med i början om att gå ner i tid var en lösning. Jag tänkte på pengar och sådant. Att inte belasta familjen typ. Stressad hjärna är inte logisk. Han vidhöll. Vi såg över våra rutiner på hans initiativ. Jag gjorde nog mer av själva se över rutinern-jobbet för jag har ju den som var tvungen att tänka kring vad är det som stressar. Insåg det där med vårt sömnbehov. Det är så olika Han tycker det är självklart att om jag behöver nio timmar medan han behöver sju så tar han undanröjandet av köket medan jag vilar en stund för då orkar jag vara vaken sedan och se en film honom eller så pratar vi ordentligt om dagen när barnen somnat. Det i sin tur ökar min lust. Det faktum att jag kan lita på att om livet stormar så hårt att jag själv inte ser hur det står till, så står han pall och VI löser det tillsammans på ngt sätt som blir bra för båda genom kommunikation gör att Jag känner mig trygg med att kunna säga att jag är för trött för att ha sex, för det blir inga sura miner någonsin. Å andra sidan tackar jag aldrig nej till att ha sex just för att han ansvarar så väl för sig själv och oss vilket håller min respekt och lust uppe.