Ni som skiljt er utan drama...

Vi skiljdes som vänner och har bibehållit en bra kontakt och bra lösning på hur vi gör med barnen, men anledningen till att vi skiljde oss var att det var ständiga bråk där både jag och barnen utsattes för en hel del verbal misshandel av mannen. Din fråga är ju lite luddigt formulerad dock, så jag vet inte om du vill ha svar fr mig - så som du skrivit det är det ju skilsmässan som ska ha varit utan bråk etc, men jag misstänker ändå att det du menar är att det inte ska vara bråk/misshandel etc som orsakade skilsmässan, eller?

Vi hade ett långt destruktivt förhållande som jag borde ha lämnat efter två månader. Det var många år av psykisk och ibland fysisk misshandel. Det var en långsam försämring men var illa redan inom första året, då hade vi bott ihop ett halvår. Det var många olyckliga år av regelbundna bråk. Under de sista tre ungefär försökte jag få honom till familjeterapi, men det var ju mig det var fel på enligt honom så det tyckte han att jag borde göra själv. Under sista året förstod jag att vi skulle skilja oss någon gång i framtiden, men jag trodde att det skulle dröja ytterligare några år så vårt barn var äldre. Sedan lyfte han själv att han ville skiljas. För mig som en blixt från klar himmel, från hans sida, för även om det var illa så fanns inga signaler om att han hade sådana tankar. Först försökte jag igen att övertyga honom om familjeterapi men tack och lov fångade jag mitt förnuft inom en månad och insåg att det var så det behövde bli. Sista halvåret vi bodde ihop var hemskt Han var sur, irriterad och arg dagligen (nåja, inte så stor skillnad mot de senaste åren innan men ändå). När det närmade sig att jag skulle flytta ut hamnade jag tyvärr i någon slags emotionell chock och klarade inte av att packa på en hel vecka. Jag var bara på helspänn inför hans reaktioner. Det tog ett par månader att hämta mig från det, att inte hoppa till för minsta ljud i trapphuset t ex.

Jag borde som sagt ha lämnat honom mycket tidigare. Tekniskt sett redan inom ett par veckor att vi hade blivit ett par, för det var redan då han visade att han inte var pålitlig. Innan vi var ett par var han länge intresserad av en annan tjej, även fast de aldrig hade träffats. Han hade lovat att bryta kontakten med henne, men sedan backade han kring det. Jag var naiv och trodde på honom att de kunde vara bara vänner. I själva verket var hon ett problem i flera år innan de slutligen bröt helt. De chattade i timmar dagligen i flera månader, även när jag hade flyttat in. Droppen borde ha varit när han skrev till henne att han fortfarande hade känslor för henne (två månader in i vår relation), men jag var dum nog att tro på att han ångrade sig så fruktansvärt osv. Några månader senare flyttade vi då ihop och de hade som sagt fortfarande kontakt. Än idag menar han att det där handlade om mina hjärnspöken, att deras kontakt var helt platonisk osv. Ja, jag vet att de inte skrev mer om känslor till varandra men bara att det var så tät kontakt, att det var ett problem i vår relation, han borde ändå ha brutit med henne och fokuserat på oss. Istället fick jag höra att jag var sjukligt svartsjuk. Och hon var inte den enda som var ett problem i relationen, men han har alltid sagt att det var jag som var sjukligt svartsjuk. Am I the asshole here, really...? Gaslighting kallas det. Jag tror jag upplyste honom om det senast när det kom upp för några veckor sedan. Fy fan.

Ångrar så klart alla mina dåliga beslut kring honom som har förstört mitt liv så mycket. Jag har levt isolerad från alla jag känner, förlorat värdefull tid med mina föräldrar som båda har dött i förtid. Det enda jag inte kan ångra är det underbara barn vi har fått som inte är ett dugg likt honom i sättet.

Ursäkta långt inlägg, men tack för att du startade tråden och frågade. Trots att det gått ett par år sedan vi gick isär så bearbetar jag fortfarande detta och behövde tydligen få ur mig en hel del.

Ja, jag tänkte mig att det fanns ett samband mellan skilsmässa utan drama och tiden innan som ledde fram till skilsmässan så att den också var dramafri.

Vi avsluta utan mycket drama mellan oss. Vi var överens om separationen, flyttade isär och hade sen väldigt begränsat med kontakt.

 

Så hur om ni fram till att det var dags att ta det steget? Har ni barn? Tänkte att när man har barn så måste man ha viss kontakt. 

Inga barn. Vi hade gjort varandra illa. Tog ett beslut om att ge relationen en chans till. Fick det inte att funka. Gick isär. Vi var båda väldigt ledsna och deppiga en lång period

Vår separation gick väldigt lugnt till men jag tror i efterhand att det beror på att han fortfarande hade mycket känslor kvar och hoppades att vi skulle hitta tillbaka. Jag bodde kvar i ca 3 månader efter att vi bestämt oss för att gå skilda vägar. Han hjälpte även mig att flytta ut.

Det var snart 10 år sedan. Idag har vi kontakt några få gånger per år kring barnen som fortfarande bor växelvist. Det är fruktansvärt ångestfyllt var gång. Han är otroligt elak, anklagande och ser precis allt som en maktkamp. Det äldsta av barnen har sagt upp kontakten med honom och det är givetvis mitt fel. Att han slängde alla hennes saker och behandlar henne som luft har inte med saken att göra...

Kan vara värt att nämna att det förekommit både ekonomiskt och psykiskt våld mot både mig och barnen.  Jag blev även utsatt för sexuellt våld under relationen. Han har även lämnat mig och barnen i utsatta situationer när vi varit sjuka och jag har djup oro över om barnen skulle behöva akut läkarvård hos honom.. 

Men ja, separationen gick lugnt till i alla fall.

Låter som det hälsosammaste att du kom ifrån honom och trots att det blev en dyr läropeng så kommer du förhoppningsvis inte gå med på nåt liknande i framtiden.

Det där känns inte heller helt dramafritt. Inte under förhållandet i alla fall. Måste säga att just det där med barnen är det som gör att jag inte vill skiljas just nu för man vet aldrig hur det landar hos dom. Jag skulle tro att dom skulle vilja vara mest i sitt nuvarande hem så den som skulle vara kvar i det för en typ av övertag.

Håller på nu å gå isär, lugnt å sansat ingen drama eller något alls !

Ja tack och lov hade jag på egen hand börjat arbeta med mig själv tack vara en relationscoach jag följer och kunde inse sanningen om vår relation. Det gav mig verkligen styrka att gå vidare. Annars hade jag nog fortfarande varit medberoende och tillåtit mig att bli utsatt för psykisk misshandel. (Uppväxten har stor del av detta.)

Ville ändå poängtera att trots att han betedde sig så illa så gick det ganska smärtfritt. Den som stod för dramat var väl han i så fall som även lång tid efter var sur och snäsig, vägrade hjälpa mig trots att han lovat mm. Det hade kunnat vara mycket värre helt enkelt. Jag skulle inte kalla oss vänner idag men han tror garanterat att vi står på mycket bättre fot med varandra än vad jag själv skulle säga. Jag håller god min för det vinner jag och barnet på mest.

Först tänkte jag inte skriva här alls för tänkte att drama blev det ju men så har jag ändå bestämt mig för att skriva då jag inte hade drama med mig själv eller utåt. Jag visste ögonblicket efter något hände att nu är det slut och nästa dag tog jag tag i det. Det var drama från honom och andra men jag sket högaktningsfullt i det och fortsatte dit jag visste jag skulle komma i mitt liv. Jag sjönk inte till deras nivå. De bara visade sin rätta ansikten. Och jag visade mitt. 

Så mitt råd är väl att vet vad du vill och slå dövörat till och bara fortsätt på den väg du vill gå, de lugnar ner sig eller ger upp förr eller senare. Det här gäller ditt liv, dina val, de kan försöka påverka och psyka, men det vinner de inget på. Det blev bra till slut.