Föräldrar som sänker istället för lyfter

Jag tycker att du ska följa dina föräldrars råd! 
Man ska inte stanna om man inte trivs!
 - gå därifrån!
du ska ju själv bestämma hur du ska göra och vad du vill göra, det ska ju ingen kunna bestämma åt dig!!
Vill du inte umgås med dina föräldrar pga hur de har behandlat dig så gör inte det. 

Mina föräldrar behandlade inte mig så väl heller, milt uttryckt. När min mamma gick bort kände jag en enorm lättnad. Jag blev förvånad hur vissa släktingar vetat vilken häxa hon var men aldrig gjort något för att hjälpa mig som barn. Jag blev lika förvånad hur många inte visste och trodde att jag grät för att jag sörjde. 

Jag träffar min pappa extremt sällan. Jag har försökt hålla en god relation men efter hans senaste utspel på dotterns tävling så tänker jag inte försöka längre. Jag har inte ork eller lust att träffa honom helt enkelt. 

Så om du tycker att dina föräldrar är så elaka, varför åker du dit?
Är du inte vuxen?
Ditt liv, ditt beslut. 

Jag känner igen mig. Det är jättetrist och inte så lätt att sätta gränser eller distansera sig mot familjen heller. I grunden behöver man ju den kärleken. Men du kommer inte kunna ändra på dem, däremot kan du ändra på dina prioriteringar. Jag träffar tex min mamma en gång per år och ringer sällan och sist sa jag att tänker hon fortsätta trycka ned mig kanske jag inte dyker upp mer en dag.

Tyvärr tror jag att äldre kan bli sådär, blir själv ofta besviken på min mamma för när jag ringer så får jag bara höra om henne och hennes problem och vardagsbestyr, tar jag upp något om mitt liv eller barnen så lyssnar hon inte ens. Ringer någon annan när vi pratar så lägger hon bara på. Det blir bara värre med åren. Det värsta är att ju mer hjälpsam jag är desto elakare blir hon och börjar anmärka på saker jag gör fel. Hon favoriserar helt öppet mina andra syskon nu, spärrarna har försvunnit och jag får höra lite inlindat att jag var ju ful så tur att yngsta föddes som var mycket sötare, för det är ju tydligen det enda som räknas. Att jag lyckas i livet blir hon bara avundsjuk på och kommenterar att hon inte kan tro att jag klarar av det. I hemmet förekom sexuella övergrepp och hon gjorde inget för att skydda mig. Nu är hon sjuk och jag borde vara ett stöd men jag känner så motstridiga känslor eftersom jag inte själv fick stöd och kärlek i min barndom. Allt är nog tyvärr försent i den relationen, tur att jag har en egen familj och barn som jag älskar precis som de är. Men det är svårt för det gör fortfarande så ont att vara den bortvalda.