Storstadsmamma - 2 eller 3 barn?

Det är sant, det är inget jag måste eller bör bestämma nu. Men jag tycker om att fundera och höra era andras erfarenheter, tips och tankar. 

Jag tror kanske att beslutet till stor del kommer påverkas av vår ekonomiska situation. Kan vi ha hjälp regelbundet att hämta från skolan om/när det behövs, och barnvakt någon kväll per månad - eller inte.

Någon annan som har någon intressant åsikt eller tankar?

Tack för att du hjälper mig lyfta blicken och titta bortom de första 6 åren. Jag har inga vänner med barn i den åldern och har ingen direkt input från det livet.

Det är sant att aktiviteter för 3 barn kan bli alldeles för mycket. Sen är vi inte redo att bli helhjärtade idrottsföräldrar som t.ex. hockeyföräldrar måste vara. Min bror spelade en väldigt tidskrävande sport och jag vet vad det innebär för hela familjen.

En annan sak jag funderar på är de gemensamma aktiviteterna som familjen hittar på. Är det en utmaning att få ihop något bra med, säg, 7 års skillnad mellan äldsta och yngsta? Hur löser man det? Blir det att man delar upp sig mer med 3 barn?

Åh vad kul med någon som känner igen sig!

Det stämmer nog att man släpper barnen själva senare i en så stor stad som Stockholm och därmed blir mer låst själv, speciellt med tre. Min sons kusiner bor i en stor europeisk huvudstad och där åker man tunnelbana själv från ca 12 års ålder, till och från skolan iallafall. Det känns lite läskigt men det görs.

Har ni några barn idag? Har ni någon hjälp från barnvakt/nanny eller liknande? Jag börjar nog inse att tanken med tre barn gillar jag, under förutsättningen att vi har regelbunden hjälp med avlastning t.ex. några timmar två dagar i veckan.

Jag funderar en del på bostaden också, efter en viss ålder vill jag nog ändå att alla har vars ett rum. Säg ca 12+ år eller något. Samtidigt som vi vill bo centralt. Hur tänker ni med det här med eget rum och centrala Stockholm?

Tack för svar City! Jag känner verkligen igen mig i resonemanget. Hade vi garanterat haft 15-20 miljoner för att utan problem ha rum till alla, och idealt arbetsrum/gästrum hade det lutat åt tre barn. Fast samtidigt så har vi fyra sovrum idag och en bra källare för arbete och gäster och jag är inte helt säker på tre barn ändå, mest av arbetsbördan.

Vi får kanske börja med flytten först och sen se var vi är ekonomiskt om 2-3 år för det påverkar både storlek på lägenhet och möjlighet till regelbunden hjälp.

Får jag fråga i vilket område ni bor i eftersom ni trivs så bra? För inspiration :)

Tack för svar A!

Vi lever redan lite innerstadsliv fast i en mindre stad, jag tycker det är toppen med lekplatser, parker, gå in om någon butik på väg hem från förskolan etc. Vi är sällan hemma faktiskt, speciellt jämfört med de som bor i villaområden.

Men vi letar efter fler folk som vi, som vill hitta på saker och inte bara vara hemma. Vi saknar storstadsmentaliteten, utbudet och sättet att umgås. Det är därför flytten kommer gå till Stockholm. 

Jag tänkte på det som City skrev om egentid med 2 respektive 3 barn. Vi är väl lagom duktiga på egentid, framförallt nu när vår son är över 3 år. Det är hur lätt som helst att vara ensam med honom en kväll. Men förstår att det kan vara väldigt annorlunda med två och absolut tre, och då kanske man håller igen lite mer med vad man planerar och "ber" om och stannar mer hemma.

Amanda, skönt att fler funderar som vi. Jag förstår också varför ni landat i två, jag börjar nog själv också luta åt två efter denna tråden faktiskt.

City & A, det är precis de delarna av stan vi kollar på. Vasastan och första halvan av Kungsholmen. Skönt att höra att ni trivs där med familj. Funderar ni någonsin på att flytta ut från stan eller ni är helhjärtade stadsbor? 

City, är det några områden/gator i början av Kungsholmen som ni föredrar med barn? Eller något man ska undvika?

Tack!

Så mycket jag lär mig från denna tråden! Stort tack för alla värdefulla kommentarer och hjälp med både barnfrågor men också våra Stockholmsfunderingar. Jag ska läsa igenom detta igen när vi är ännu närmare flytt och lägenhetsköp.

Vad gäller hustankar och familj så flyttade vi tills hus precis innan vår son föddes för jag tänkte att "det är så man bor med familj". Jag växte upp i en nära förort (cykelavstånd) till Malmö och nu bor vi i ett gathus inne i stan (inte i Malmö). Min man är uppvuxen i en europeisk huvudstad och vägrade villaområde, inte för att jag pushade för det heller men ändå.

Efter att ha bott här i tre år har jag faktiskt ändrat mig om måstet med hus och familj. Jag trodde att livet med barn skulle innebära mycket mer hemmatid och mindre tid i stan, men bevisligen blir man inte personlighetsförändrad bara för att man blir förälder. Och man kan vara förälder på olika sätt, även om vårt sätt känns mer ovanligt. Vi hör hemma i en storstad och därför provar vi Stockholm nästa!

Hej alla som varit aktiva i tråden (om ni ser detta).

Vi bor nu i Stockholm och vårt andra barn är 9 månader. Han är en glad och busig kille som är ganska lätt att ha och göra med. Nu är jag fullt uppe i föräldraledigheten med två barn och att hämta/lämna storebror med lillebror i släptåg.

Denna föräldraledigheten är långt ifrån så svår som förra och mina känslor kring att ha ett tredje barn är superstarka. Mina känslor kring att jobba häcken av mig har minskat drastiskt.

Hur går det för er andra, ni som funderade?

Jag fyller 36 år om några dagar och tanken om att klockan tickar snurrar också i mitt huvud. Samtidigt hyr vi en lägenhet i andrahand och har absolut inte ordnat boende här i stan. Det kommer nog dröja 1-2 år. Jag skulle inte vilja ha alldeles för nära med en trea, vi hade 3.5 år mellan ettan och tvåan och det var fantastiskt. Samtidigt vågar jag inte vänta så länge, jag är lite rädd för riskerna med ökad ålder. 

Jag ville mest få ur mig mina tankar och vet inte ens om någon läser. 

Vad roligt med ett svar. Hamnade du här för att du också tänker på en trea? Vår första var som sagt en rejäl utmaning upp till 2.5 år men ja, det kändes ändå inte som sista barnet och sista gången när jag väntade barn nummer två. 

Vissa längtar efter en till graviditet och förlossning, det kan jag verkligen inte påstå att jag gör. Graviditet nummer två var absolut jobbigare och min kropp mådde sämre. Vården och nära var så snälla och påpekade att jag faktiskt var 3 år äldre än sist. :)