Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2023-10-16 12:22:18 följande:
I ert fall kan det delvis vara en kulturell grej TS. Men många svenska män födda kring mitten av 1900-talet eller tidigare, beter sig också sådär, eller åt det hållet. De flesta är snälla och alla är inte lika jobbiga. Men tendenserna känner jag igen både från min egen pappa och andra.
De kör sitt eget race och saknar känsla för nyanser. De kan ha svårt med inlevelseförmågan. Ofta finns nog mild autism eller autistiska drag i grunden hos dessa män, som inte fångades upp när de var unga. Därmed har de inte fått den sociala träning de förmodligen hade behövt, samt att de växte upp i ett samhälle där de ansågs självklart att män tog plats och tog för sig, även om det ibland skedde på andras bekostnad.
Man måste vara mycket tydlig mot dessa personer. De fattar inte annars. Men det är inte alltid det hjälper.
Det finns många svenska buffliga besserwissers i de äldre generationerna. Självklart förekommer det även bland kvinnor samt yngre generationer, men det är inte lika vanligt, inte på det sättet.
Hög ålder kan också spela roll. Som någon skrev, de hör sämre, ibland kan det handla om begynnande demens, och din pappa verkar dessutom ha en del personliga problem. Men det betyder givetvis inte att du ska behöva acceptera hans beteende. Han förstör ju för både sig själv, dig och sitt barnbarn.
Jag är inne lite på samma spår som du.
Dels att autistiska drag inte alls fångades upp. De gick genom skolsystemet och där märktes det kanske knappt alls eftersom det var mera fyrkantigt.
Katederundervisning, tydliga och strikta uppföranderegler i skolan där man satt tyst och räckte upp handen på lektionen, och mycket läsande och pluggande men inom tydliga ramar gjorde nog att många, inte alla såklart men många, jämfört med idag kunde glida igenom mycket längre utan att uppmärksammas som avvikande.
Det var inte lika mycket eget ansvar när mina föräldrar gick i skolan. Läraren styrde mycket mera med järnhand jämfört med idag, och sen har vi det självklara med att det inte riktigt var påkomnet förr. Man passerade som tyst, nördigt intresserad eller plugghäst kanske eller nåt sån? Därför kom en generation unga män ut i samhället, vissa med högskoleutbildningar, och bildade familj och så..
Jag har mer än en gång i livet stött på nån äldre kantig eller fyrkantig herre med familj, flera barn o villa och helt okej jobb och så men ändå att man funderat över om det nog inte varit nånting där. Jag har själv jobbat med ungdomar med autism så kanske att jag har känselspröten ute lite..
Men precis som du så tror jag inte bara det är det. Jag tror att vissa är helt normala men bara saknar uppfostra. Verkar som att det var lite så en man skulle va. Självsäker och ta plats och vara lite framåt förr. Pojkar förväntades inte ha EQ och vara ödmjuka. Det var kvinnluga egenskaper och det skulle en ung man helst ah så lite som möjligt utav..
