Känslor kring min mor
Jag hoppas att jag har skrivit detta i rätt forumsdel.
Så jag är kvinna, 34 år gammal. Jag har en mamma som jag älskar men jag har känt ångest över henne under nästan hela min uppväxt. Jag har levt mitt liv i 150 km/h så jag har liksom aldrig satt mig ner och funderat på varför.
Men de senaste åren har jag ägnat mycket tid åt reflektion och nu de senaste veckorna har jag nog lyckats förstå varför. Jag känner att jag kan koppla ihop punkterna och förstå mig själv bättre.
Min mor har alltid haft humörsvängningar. Hon har aldrig varit fysiskt aggressiv mot mig, däremot psykisk.
Ena dagen kunde hon komma hem från jobbet och vara glad, krama mig och spendera tid med mig. Andra dagen kommer hon hem och är arg över min kram. Ena dagen är min ritade teckning det finaste hon sett och den ska upp på kylskåpet. Andra dagen har hon inte tid med att ens titta på den.
Jag bryr mig såklart inte om att hon dissat mina teckningar idag, utan det handlar om detta flipp floppande av bemötande. Det finns en uppsjö av andra exempel, detta var bara ett litet axplock.
Under hela min uppväxt har jag sökt efter bekräftelse från olika håll, har haft otroligt höga förväntningar på mig själv. Jag har uppnått fantastiska karriärsteg. Jag har också varit promiskuös, självskadande och enormt känslig för folks humör.
Hennes humörsvängningar triggar mig än idag, men jag älskar min mamma. Dock, samtidigt, så klarar jag inte av henne. När jag tänker på kärlek till mina föräldrar så tänker jag direkt på min pappa, för där snackar vi om en bra förälder. Dock kan han ibland kritisera sig självt för att han jobbade mycket osv, trots att jag berättar att han gav mig den bästa barndomen. Mycket natur, hitta på saker osv. Han har alltid varit min bästa vän och så är det än idag, och kommer alltid vara så. Jag är rädd att mamma har lyckats påverka honom, som att han gjorde något fel. Som ni hör kan min mamma aldrig ta kritik. Jag har försökt prata med henne men då tar hon alltid en offer-roll. "Okej visst, JAG är the bad guy, JAG har gjort allt fel, varför kritiserar du mig så mycket?!", och så blir det hon som är offer och jag är den dåliga. Hon kan aldrig ta kritik, och därför är att prata med henne inget alternativ.
Jag vill dock komma vidare, jag vill hitta ett sätt att lägga detta bakom oss för jag är medveten om mina känslor idag, jag mår jättebra idag. Om ångesten närmar sig så har jag verktygen för att hantera det bra. Men jag vill liksom komma vidare tillsammans med henne.
Detta är egentligen ingen direkt fråga. Jag behöver bara skriva av mig lite.
Hoppas att ni har en fantastisk dag idag 