Känslor kring min mor

Jag hoppas att jag har skrivit detta i rätt forumsdel.

Så jag är kvinna, 34 år gammal. Jag har en mamma som jag älskar men jag har känt ångest över henne under nästan hela min uppväxt. Jag har levt mitt liv i 150 km/h så jag har liksom aldrig satt mig ner och funderat på varför.

Men de senaste åren har jag ägnat mycket tid åt reflektion och nu de senaste veckorna har jag nog lyckats förstå varför. Jag känner att jag kan koppla ihop punkterna och förstå mig själv bättre.
Min mor har alltid haft humörsvängningar. Hon har aldrig varit fysiskt aggressiv mot mig, däremot psykisk.

Ena dagen kunde hon komma hem från jobbet och vara glad, krama mig och spendera tid med mig. Andra dagen kommer hon hem och är arg över min kram. Ena dagen är min ritade teckning det finaste hon sett och den ska upp på kylskåpet. Andra dagen har hon inte tid med att ens titta på den.
Jag bryr mig såklart inte om att hon dissat mina teckningar idag, utan det handlar om detta flipp floppande av bemötande. Det finns en uppsjö av andra exempel, detta var bara ett litet axplock.

Under hela min uppväxt har jag sökt efter bekräftelse från olika håll, har haft otroligt höga förväntningar på mig själv. Jag har uppnått fantastiska karriärsteg. Jag har också varit promiskuös, självskadande och enormt känslig för folks humör.
Hennes humörsvängningar triggar mig än idag, men jag älskar min mamma. Dock, samtidigt, så klarar jag inte av henne. När jag tänker på kärlek till mina föräldrar så tänker jag direkt på min pappa, för där snackar vi om en bra förälder. Dock kan han ibland kritisera sig självt för att han jobbade mycket osv, trots att jag berättar att han gav mig den bästa barndomen. Mycket natur, hitta på saker osv. Han har alltid varit min bästa vän och så är det än idag, och kommer alltid vara så. Jag är rädd att mamma har lyckats påverka honom, som att han gjorde något fel. Som ni hör kan min mamma aldrig ta kritik. Jag har försökt prata med henne men då tar hon alltid en offer-roll. "Okej visst, JAG är the bad guy, JAG har gjort allt fel, varför kritiserar du mig så mycket?!", och så blir det hon som är offer och jag är den dåliga. Hon kan aldrig ta kritik, och därför är att prata med henne inget alternativ.

Jag vill dock komma vidare, jag vill hitta ett sätt att lägga detta bakom oss för jag är medveten om mina känslor idag, jag mår jättebra idag. Om ångesten närmar sig så har jag verktygen för att hantera det bra. Men jag vill liksom komma vidare tillsammans med henne.

Detta är egentligen ingen direkt fråga. Jag behöver bara skriva av mig lite.

Hoppas att ni har en fantastisk dag idag

Anonym (Sök terapi)

Sat 21 Oct 2023 18:37

#1

Förstår dig helt. Du borde gå i terapi ett tag för att kunna bearbeta det som hänt och lägga det bakom dig. Annars styrs du omendvetet av din barndom och det påverkar din vardag.

Anonym (AnonymMor) Trådstartaren

Tue 7 Nov 2023 11:28

#2

Jag har funderat starkt på detta. Jag vill inte styras av detta. Det hände igen förra veckan. Jag satt och pratade med henne och blev lite känslosam över min mans systerdotter. Hon hade ett jättemysigt kalas och jag var så glad för att hon hade den, hon är född förtidigt och att se all kärlek där bland deras familj, gjorde mig känslosam. Mamma började skratta lite lätt och tyckte jag var konstig som började gråta lite för detta. Med min kunskap om min barndom reagerade jag som jag gjort tidigare. Jag sa till henne "Ja vadå? Är det fel att visa känslor av lycka?" Mamma reagerade som att hon var nästan chockad över att jag hade något att säga till hennes kommentar.

Anonym (AnonymMor) Trådstartaren

Tue 7 Nov 2023 11:29

#3

Anonym (AnonymMor) skrev 2023-11-07 11:28:08 följande:

Jag har funderat starkt på detta. Jag vill inte styras av detta. Det hände igen förra veckan. Jag satt och pratade med henne och blev lite känslosam över min mans systerdotter. Hon hade ett jättemysigt kalas och jag var så glad för att hon hade den, hon är född förtidigt och att se all kärlek där bland deras familj, gjorde mig känslosam. Mamma började skratta lite lätt och tyckte jag var konstig som började gråta lite för detta. Med min kunskap om min barndom reagerade jag som jag gjort tidigare. Jag sa till henne "Ja vadå? Är det fel att visa känslor av lycka?" Mamma reagerade som att hon var nästan chockad över att jag hade något att säga till hennes kommentar.

reagerade jag INTE, som jag gjort tidigare*

Ska det stå <3

Agda90

Tue 7 Nov 2023 11:57

#4

Anonym (AnonymMor) skrev 2023-11-07 11:28:08 följande:

Jag har funderat starkt på detta. Jag vill inte styras av detta. Det hände igen förra veckan. Jag satt och pratade med henne och blev lite känslosam över min mans systerdotter. Hon hade ett jättemysigt kalas och jag var så glad för att hon hade den, hon är född förtidigt och att se all kärlek där bland deras familj, gjorde mig känslosam. Mamma började skratta lite lätt och tyckte jag var konstig som började gråta lite för detta. Med min kunskap om min barndom reagerade jag som jag gjort tidigare. Jag sa till henne "Ja vadå? Är det fel att visa känslor av lycka?" Mamma reagerade som att hon var nästan chockad över att jag hade något att säga till hennes kommentar.

Hela din berättelse skulle kunna ha varit min med ett undantag. Jag hade två kassa föräldrar.
Jag var en bit över 40 när jag lyckades bearbeta allt. Det var först då jag lyckades sätta ord på mina känslor på riktigt!

Jag försökte genom åren att säga ifrån till min mamma men det gick inte.

Jag och min man hade fått inbrott i vår bostad för 20 år sedan. Jag pratade med min mamma och bad henne leta upp kvitton på några smycken för vi hade ett tajt schema med när detta skulle lämnas in till försäkringsbolaget. Hon lovade att hjälpa till. Jag och min man kom dagen då vi skulle hämta kvittona. Min mamma satt i soffan, mumsade på pumpafrön och tittade på tv. Jag visste redan då att det inte skulle sluta bra. Jag frågade henne om kvittona och fick till svar att det fick vi leta efter tillsammans nu. Jag blev ledsen. Jag var trött efter traumat som inbrottet hade inneburit och det brast för mig. Jag sa till henne att hon hade lovat att hjälpa oss. Min mamma blev förbannad och började skrika på mig, jag hade ju sagt emot henne! Min man tog mig om axlarna och sa "Kom, vi går så att hon inte kan göra dig illa något mer". Det triggade min mamma ännu mer. Min man ledde ut mig ur huset.

Jag ringde inte henne på ett par månader efter det. Jag hade ju inte gjort något fel och ansåg att hon skulle ringa och be mig om ursäkt! Men icke!
Min pappa ringde mig och bad att jag skulle höra av mig och säga förlåt!!
Jag vägrade!
Den enda anledningen till att vi började prata igen var att min morfar gick bort och hemtjänsten fick bara tag i mig. Då hade jag ju inget val än att ringa henne.

När min mamma gick bort för 10 år sedan kände jag ingen sorg. Jag kände lättnad. Det gav mig otroliga skamkänslor. Men när jag väl hade accepterat hur jag kände då blev jag fri! Och sedan efter terapin var det ännu lättare.

Vi väljer inte våra föräldrar. Som förälder har man ett stort ansvar men alla klarar inte av att hantera det. Jag hade aldrig en mamma som visade att hon älskade mig, jag tror inte att hon var kapabel till det. Jag har valt en annan väg. Mina barn karmar jag varje dag, flera gånger. Jag berättar att jag älskar dem för jag vill inte att de någonsin ska tvivla på det. Mina ungar kommer säkert i framtiden att minnas saker som de stört sig på hos mig. Men de ska aldrig kunna säga att de inte kände sig älskade och sedda!

Mitt råd till dig är att söka hjälp. Hitta någon att prata med. Du har allt rätt att må bra!

Anonym (AnonymMor) Trådstartaren

Sat 18 Nov 2023 20:35

#5

Tack för att du berättade din historia för mig! Och tack för att du skriver i min tråd.

Men vad frustrerande att inte dom kan se hur deras beteende skadar oss. Det är som att dom är så vana vid att ha "rätt" bara för att dom är föräldrar. Dom är troligtvis vana vid detta för när vi var små kunde vi inte säga emot, eller ens begripa vad det var som höll på att hända, så vi följde bara med i situationen så att säga.

Jag är jätteglad över att du känner att du äntligen är fri och kan släppa skulden, även om du inte bär på någon! Och jag hoppas att du lyckats släppa burdan av inbrottet. Usch vad traumatiskt :(

Mamma var här idag också. Jag studerar juridik. Jag är absolut inte allvetande men jag kan ju en del. Hon pratade om att Sverige skulle gå över till ett dikaturskap och att några partier skulle börja utvisa svenska medborgare. Jag förklarade att det inte fungerar på det viset då vi har våra grundlagar och dessa kan man inte skulle ändra över dagen. Dessutom förklarade jag hur EU-rätten fungerar men detta trodde hon inte på utan sa att EU-rätten enbart är ett förslag.
Det låter kanske som att jag har en envis mamma men det är snarare att hon ser mig som okompetent inom min kunskapsområde. Detta är en förlängning av min barndom som följer mig än idag. Jag kan aldrig vara bra nog.

Agda90

Mon 20 Nov 2023 09:07

#6

Anonym (AnonymMor) skrev 2023-11-18 20:35:39 följande:

Tack för att du berättade din historia för mig! Och tack för att du skriver i min tråd.

Men vad frustrerande att inte dom kan se hur deras beteende skadar oss. Det är som att dom är så vana vid att ha "rätt" bara för att dom är föräldrar. Dom är troligtvis vana vid detta för när vi var små kunde vi inte säga emot, eller ens begripa vad det var som höll på att hända, så vi följde bara med i situationen så att säga.

Jag är jätteglad över att du känner att du äntligen är fri och kan släppa skulden, även om du inte bär på någon! Och jag hoppas att du lyckats släppa burdan av inbrottet. Usch vad traumatiskt :(

Mamma var här idag också. Jag studerar juridik. Jag är absolut inte allvetande men jag kan ju en del. Hon pratade om att Sverige skulle gå över till ett dikaturskap och att några partier skulle börja utvisa svenska medborgare. Jag förklarade att det inte fungerar på det viset då vi har våra grundlagar och dessa kan man inte skulle ändra över dagen. Dessutom förklarade jag hur EU-rätten fungerar men detta trodde hon inte på utan sa att EU-rätten enbart är ett förslag.
Det låter kanske som att jag har en envis mamma men det är snarare att hon ser mig som okompetent inom min kunskapsområde. Detta är en förlängning av min barndom som följer mig än idag. Jag kan aldrig vara bra nog.

Det där känner jag igen väldigt väl!

Jag läser inte juridik och vet att du har rätt

För mig handlar det om kost och näringslära i samband med diabetes typ 2. Pappa har typ 2 och jag har försökt hjälpa honom med maten. Han vet inte vad en kolhydrat är. Han tycker att det är bra att äta allt och äta medicin. Det blir ju jätte bra. Sen ringer han mig i panik för hans blodsocker är 22!! Men alla råd jag ger honom viftar han bort för vad vet jag!

Nej, du det enda man kan göra är att bryta. Sluta lyssna på dem när de tror att de vet allt och ignorera.

Jag har ett fantastiskt stöd hemma hos min man så jag pratar mycket med honom numera. Vi är överens att om han känner att det blir för mycket terapi snack så ska han säga ifrån. Då bokar jag tid hos min terapeut.

Jag tänker inte leva i det förflutna något mer! Jag duger precis som jag är! Det gör du också!

Känslor kring min mor

INNEHÅLL