Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 13:06

67 svar

Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...

Anonym (OJ) skrev 2023-10-02 08:02:59 följande:

Hur jag står ut? Jag läser på för att behålla mitt förstånd och går hos psykolog i smyg. En narcissistisk person vet hur de gör för att hålla dig kvar som ett osynligt klister. Det är därför du inte ens vet om du vill vara med honom eller inte.
De bra perioderna är som en belöning för hjärnan som sprutar ut dopamin. En skön känsla infinner sig när narcissisten vänder och är snäll. En förvirring uppstår och man tvivlar på sitt eget omdöme. Var han så elak nyss? Eller är det jag som är känslig? Kanske jag lider av borderline som inte kan hålla mig i känslossig balans? Crazy making.
Läs på! Hela tiden! Det kommer att stärka dig. När du sen hamnar i en situation kan du se klart att Aha det är det där begreppet jag läste om! Då kan du lättare ta distans och klistret känns lättare att ta sig ur.

Han manipulerar dig. Och han vet vad han gör. Konstigt nog har dessa fantastiska människor mycket låg självkänsla och behöver trycka ned andra för att få dem att vara kvar, under sig.

Skriv ned allt han säger till dig och allt elakt han gör emot dig i hemliga anteckningar.
Skriv datum och händelse. Det får dig också att se klart vad som hänt. Det var inte inbillning. Och skulle du vilja ge en sådan pappa till dina barn?

Jag råder också att söka stöd hos psykolog eller äktenskapsrådgivare.

Jag har en bit kvar, jag har tagit känslomässig distans, fantiserar om ett liv utan honom.

Ja, exakt så som du beskriver är det. Just att få höra att man är överkänslig (jag är absolut en känslosam person så det har varit lätt för honom att spela på) som en ursäkt till hans beteenden. Att det i själva verket är mig det är fel på. Sedan finns det ju ingen som är perfekt och jag vet att jag också kan vara svår, envis, långsint etc etc. Dock är detta beteenden som jag verkligen själv försöker jobba på och tycker har blivit bättre med åren. Hans ord däremot har hårdnat och hans tjurighet sitter kvar allt längre. Det maler sönder mig.

Om jag gör något som objektivt kan ses som mindre bra, ex höja rösten, sucka eller är ouppmärksam (handlingar som absolut inte är något att stoltsera med men som kanske ändå är lite mildare än att kalla någon för värdelös) så tvingar han mig till att be om ursäkt, även om det kanske egentligen inte var speciellt höjd röst eller om sucken kanske bara var en utandning. Men om han uppfattat något som negativt så skall det bes om ursäkt från min sida, vilket jag också alltid gör. Om han däremot skriker på mig så kan han dels förneka det och dels bortförklara det med att "men du gjorde ju xxxx så därför blev jag arg". Ursäkterna lyser med sin frånvaro i de flesta fall (finns såklart undantag där med).

Anteckningar har jag skrivit under flera år nu, sammanställt dem i ett jättedokument. Ser även hur jag till en början verkligen försökte förklara för honom hur hans beteende skulle kunna förändras för att vi skulle få det bättre till att numer bara ge upp. Ibland har jag även försökt spela in bråken men jag är livrädd då han vid ett tillfälle (detta var för flera år sedan) upptäckte det och då var det silent treatment i några veckor...

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 13:14

#37

DVQ skrev 2023-10-02 00:10:27 följande:

Känner att jag borde skriva så mycket mer men här får du några korta kommentarer:

- Ett hus, resor, god mat, osv är värt ganska lite om man lever i en dålig relation
- Vänskapsrelationer som inte går att upprätthålla efter en skilsmässa är inte så viktiga som man kan tro innan man skiljer sig.
- En man som kallar sina barns mamma för värdelös blir aldrig en bra pappa. Det finns faktiskt nästan inget i din beskrivning av den mannen som låter som bra pappamaterial.
- Du har inte kommit över hans svek på över åtta.år. Vad får dig att tro att du nånsin gör det och vill du verkligen leva ditt liv med en man du tydligen inte litar helt och fullt på?

Tack för stödet!

Och ja, det materiella är ju egentligen inte så mycket värt men på något vis är det ju något konkret som jag vet att jag har. Kastar jag bort det OCH min relation har jag plötsligt inget. Sedan förstår jag att det såklart finns mängder med potentiella andra framtida relationer men det finns nog en viss rädsla över att stå kvar helt tomhänt. Detta trots att jag har fantastiska vänner, varav vissa är väl införstådda med min situation och hjälper mig i mitt ältande.

Gällande sveket från början av relationen tror jag att jag egentligen är över det. Jag har till och med stundtals hoppats på att han skulle göra något mer tydligt "fel" så att jag skulle kunna motivera en separation enklare. Jag vet att det finns kvinnor som försöker flirta med honom och det har han varit öppen med. I tidigare relationer, och även tidigare i denna skulle jag nog känt ett visst obehag och bli ledsen, kanske lite svartsjuk. Men nu känner jag faktiskt ingenting...

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 13:18

#38

Anonym (Lämna) skrev 2023-10-02 12:06:38 följande:

Det är ju just stunder som är fina, därför man blir så förvirrad. Men det är helt galet, det ska inte behöva kännas så i ett förhållande. Just nu är min inne i ett elakt skov här hemma och vägrar flytta igen, kallar mig värdelös och äcklig och klankar ner på min föräldraroll om vartannat. Försöker bara låta han gorma bäst han vill och tänka på vad jag vet jag är för människa. Han ska tusan inte bryta ner mig. Varför han gick med på terapi så lätt vet jag inte riktigt men är glad för det för där kan vi faktiskt prata lite vettigt men sen faller det ju många gånger innan det är dags igen.

Säger som dom andra, läs på lite och tänk hur du vill ha ditt liv. Att känna sig otrygg och inte kunna slappna av i sitt eget hem är hemskt och bara där har du en stor anledning att lämna.

Det låter väldigt tungt även för dig men det låter som du har en strategi för att avskärma dig hans försök att komma under skinnet på dig.

Jag hoppas att jag skall kunna få med min man till en terapeut, men som du beskriver är det väl föga troligt att eventuella framgångar där skulle bli bestående.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 13:24

#41

Anonym (-) skrev 2023-10-02 12:17:01 följande:

Jag växte upp med en pappa som kallade min mamma såna saker, och oss barn. Det var ett helvete. Min mamma skilde sig till slut när vi var vuxna, men om du ännu har styrka i dig och inte skaffat några barn ännu så lämna innan det blir värre. Mamma har berättat att hon och pappa också hade det bra i början. Men vad jag minns av min barndom är en konstant spänd stämning, jag hade ångest varje idag i skolan inför att gå hem. Min pappa skulle aldrig haft barn. Att din man kan kalla dig värdelös när ni bråkar är ett tecken på att han kan gå över den där gränsen. Du är värd bättre!
Jag lever i en relation nu själv där vi också kan brukar och höja rösten, men vi kallar inte varandra för såna fula saker. Även I stundens hetta har vi någon slags respekt kvar för varandra.

Usch ja, det är ju en stor anledning till att jag inte gått vidare med "nästa steg" i livet. Är själv uppvuxen med föräldrar som bråkat mycket (nu skilda) men kanske inte haft riktigt lika hårda ordalag som jag lever i idag. Dock kan jag också minnas känslan av att man hela tiden är på tå för att det kan bli konflikt så enkelt och förstöra en hel kväll. Och att föra över det till ett barn bär mig emot, vilket jag tidigare även påpekat för min man.

Det är såklart rimligt att två vuxna individer bråkar och kan höja rösten något men att bibehålla en grundrespekt är något jag verkligen längtar efter men som jag tyvärr tror är svårt att återfå efter så lång tid. Det har ju blivit så urholkat nu att jag själv inte heller känner någon större respekt för min man.

Känner att det är lätt att tappa bort sig, det är så svårt att veta vad som är "normalt". Hur ofta kan man bråka? Hur ofta kan man svära/skrika/kasta hur sig kränkningar och ändå kalla det kärlek? De allra flesta skulle nog tro att vi har en finfin relation eftersom allt ser bra ut på ytan. Och så är det nog för ganska många.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 13:31

#42

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-02 12:33:07 följande:

TS, du är ganska djupt ner i ett slags bedövat tillstånd där du ursäktar hans helt oacceptabla beteende (narcissism) och överdriver de stunder då han uppför sig normalt.

Det mesta av det du upplever som positivt i relationen kan du lätt få tillbaka om du lämnar och bygger ett nytt liv - och mer därtill.
De negativa sidorna kommer bli värre om du stannar, att skaffa barn med honom är det absolut värsta scenariot. Då kommer ett barn drabbas av samma psykiska våld som du utsätts för.

I ditt läge är det rimligt att du inte klarar att se detta just nu, han har brutit ner och manipulerat dig så illa att du tror det är normalt, man får ta det onda med det goda etc.

ETT råd som kan rädda dig och ge dig ett normalt/fint liv:
- Gå till en psykolog och prata (själv). Berätta om hur du har det och lyssna noga till de svar du får.

Det bästa vore om du orkar bryta med honom direkt.
Har du någon nära vän du litar på? Familj?

Ett vanligt vapen för narcissisten är nämligen att försöka isolera sitt offer, se till att dina egna, nära relationer inte får utrymme. Kanske uttrycka att den eller den inte är bra för dig.
Det skulle kunna vara anledningen till att ni mest umgås med "hans" vänner..

Lämna så snart du kan!
Skaffa INTE barn med honom!

Tack för stöd.

Det är absolut så att jag känner mig bedövad, ibland nästan som att jag ser på mig själv utifrån när det är som värst. Men sen plötsligt vänder det och vi har en fin dag och gör normala saker som åker till tippen och tar en fika med god glass (som han såklart alltid vet exakt vilken jag tycker mest om).

Jag har haft möte med en sexolog på egen hand för att försöka få bukt med min bristande attraktion till maken. Hon är även psykolog och senaste gången gled vi mer in på hur jag egentligen mår i relationen. Hon var ganska tydlig med att jag måste bestämma mig för hur länge till jag ska tillåta mig att må så här. Det var bra med en rakhet men känns skrämmande att tänka på att jag skulle ta mig igenom en sådan förändring.

Jag har jättefina vänner som stöttar mig oavsett hur jag väljer att göra (men de tycker också att relationen som den är nu är destruktiv och inget jag bör vara kvar i om det inte mirakulöst ändras). Familjen kommer också stötta men det känns svårt att "misslyckas" framför dem, även om den pressen inte alls kommer från dem egentligen utan är ett spöke i mitt eget huvud.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 13:39

#44

Anonym (L) skrev 2023-10-02 12:54:02 följande:

Får igenkänning av din text ts. Den där anspänningen eftersom man inte vet vad som kan komma när som helst. För mig ofta vid fina tillfällen, grova nålstick från ingenstans. Förvirringen där man börjar ifrågasätta sin egen magkänsla, var det egentligen så farligt det som sades? Och dom goda stunderna upplever man som väldigt bra. Även min var väldigt charmig och självsäker, speciellt i sällskap med andra.

Det som gör att man inte ska vara runt människor som gör så är att det skadar en på djupet. En partner ska vara en säker zon, inte nån som kan vara illvillig. Skaffa inte barn med honom, det blir svårt att skydda dom när du inte är där.

Kärlek ska innebära att partnern vill ditt bästa, hur du känner ska vara något viktigt. Har en ny efter det här exet, skillnaden är milsvid. Jag blir numera förvånad ibland över att bli behandlad väl, det är inte så det ska vara. Det var väldigt svårt att lämna just det exet men jag kände hur jag blev mer och mer nedstämd och faktiskt rädd. Inte fysiskt men för mitt emotionella välmående. Jag ser mig som psykiskt stark men till slut tröttade det ut mig på ett konstigt sätt. Jag förlorade respekten för personen som kallade mig fula saker och kritiserade min personlighet frikostigt för småsaker.

Lämna, speciellt om du vill ha barn.

Tack för att du berättar om dina erfarenheter, det skänker stöd!

Den förvirring jag ständigt går runt med, som liksom gör att jag inte kan se klart blir som ett gift. Det är fantastiskt mycket värme och kärlek, som jag ändå tolkar som genuin, som gör det svårt att se ett liv utan honom. Tankar som "kommer jag få uppleva en sådan omtänksamhet igen" och "är det inte värt lite dalar för att komma upp på de höga topparna" snurrar. Detta trots att när vi nu är "på de höga topparna" så känner jag mig ändå inte helt bekväm. Jag känner att jag måste förställa mig och vara "perfekt" hela tiden för att inte rasera det.

Det glädje mig att du hittade styrkan att lämna och jag förstår förvåningen över att småsaker i vardagen där det tidigare garanterat hade blivit konflikt numer kan passera obemärkt förbi.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 21:58

#50

Anonym (L) skrev 2023-10-02 15:59:47 följande:

Np. Jag var liksom i ett läge av passion/dålig känsla, det var svårt att se klart vad som var vad. Det som fick mig att till slut lämna var en upprepning av ett beteende jag sagt att det är en deal breaker, då var jag färdig. Men då hade jag låtit det upprepas för många gånger. Hade exet varit aningen trevligare så hade jag säkert varit kvar än, olycklig.

Har såhär i efterhand tänkt hur jag borde ha hanterat relationen. Det jag väl tror på är att veta vad man behöver, exakt vilka gränser man har och se till att vara beredd att lämna om/när dom överträds. Man kan varna en gång beroende på vad det gäller och så går man om det sker ändå och man lämnar för gott. Då tror jag att det kan vara ok att vara med människor med dom här dragen, finns ju många grader. Men det blir ju en konstig tillvaro om livet tillsammans präglas av ständig gränssättning, det gjorde mig riktigt trött, jag kunde oftast inte slappna av.

Javisst! Att partnern tar upp saker som den funderat över på ett normalt sätt och så diskuterar man med respekt. Visst kan man ha temperament men det funkar med välvilja och just respekt.

Ja, när man upplevt åratal av bråk med personangrepp och fula ord så är det svårt att "stå upp" och säga att gör du så igen så lämnar jag dig. Det blir liksom lite trubbigt med det bagaget. Jag har tidigare försökt, vid några tillfällen gått ut från tidigare bostad och varit borta i timmar. Det blev bättre för stunden, kanske några veckor på sin höjd. Men de håra orden har alltid kommit åter och ofta för allt mer triviala gnabb i vardagen.

Den ständiga gränssättningen du beskriver tär enormt på krafterna, jag höll på med det i 8 år. Sen gav jag upp och satsade på mig själv lite mer parallellt. Först för att hitta kraft, och kanske hitta mig själv igen. Men nu, när han fått mer fritt spelrum så är det svårt att "vinna mark" på nytt igen.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:00

#51

Anonym skrev 2023-10-02 19:13:29 följande:

Din kropp vill inte ha honom.
Din kropp säger nej till samlag med honom. Den vill inte bli gravid eller bära ert gemensamma barn.

Lyssna på din kropps nej till denna man.

Mmm, det är en stark känsla, den måste ju komma någonstans ifrån... Hur sorgligt det än känns.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:16

#53

Anonym (Förvirrat) skrev 2023-10-02 20:01:47 följande:

Att ständigt behöva gå omkring och fundera på om man ska vara kvar eller lämna är fruktansvärt. Om det ligger där och skaver är det verkligen nägot som inte stämmer. Har varit där och kan inte påstå att jag kommit över allt än. Det tar tid efter ett långt förhållande.
Det exet slutade ta känslomässigt ansvar mer och mer med tiden. De sista åren var han så fruktansvärt nonchalant. Vi var särbos. Han slutade helt och hållet att höra av sig, ringde inte, svarade knappt på sms och kunde gå under jorden gång på gång veckovis, men gjorde ändå inte slut. En fruktansvärd lögnare och hycklare och en otroligt feg människa.
Om jag ville diskutera dessa problem, antingen flydde han eller låste in sig i ett rum hemma hos sig och tjurade som en barnrumpa. Ett helt otroligt omoget och barnsligt beteende.
Det sjukaste av allt var att han tyckte inte att han gjorde nåt fel, att han var jättebra och att han brydde sig massor. Så otroligt skrattretande av en ?vuxen? människa.
Jag är verkligen jätteglad att vi aldrig flyttade ihop, fast jag är ingen särbomänniska.

Precis, det är grubblandet som gör en tokig till slut. Vridandet och vändandet på alla för och nackdelar. Men om man inte kommer framåt på några månader så kanske enda utvägen är att lämna, för då gör man en förändring. Sedan kommer det väl alltid finnas tankar "tänk om" etc etc.

Det låter väldigt jobbigt det du var med om, det är tungt att bära ansvaret för den känslomässiga relationen själv. Och att inte kunna diskutera och känna någon lyhördhet tröttar också ut. Vad skönt att du fick ett avslut från den relationen, även om det fortfarande väcker känslor!

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:23

#54

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-02 20:03:55 följande:

Alla tankar på att/om han kanske ändrar sig, glöm det.
Han kan inte ändra sig även om han ville och försökte, det ligger i hans destruktiva natur att trycka ner och trampa på.

Det är inte säkert att det ens är illvilja, han tror verkligen att han har rätt och att han gör rätt. Han kanske till och med tror att han hjälper dig genom att härda dig och visa dig rätt väg..

Ta hjälp och ta dig bort från honom.
Läs på, lär dig mer, ta stöd och planera allt i detalj innan du släpper bomben och flyttar. Annars hittar han på något sätt att fånga in dig och hålla dig kvar, eller blir farlig.

Det är svårt när jag är en person som ändå vill försöka se det goda i folk. Och han har så många verkligt fina sidor. Tror att han innerst inne tror att han gör mig gott, och att han verkligen önskar mig gott men att det blir fel i processandet på vägen ut i ord och handling. Men jag har svårt att bortse från det längre...

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:29

#55

Anonym (L) skrev 2023-10-02 22:16:28 följande:

Ja. Men det man kan göra är att visa att nu är det allvar, gränsen är nådd. Och som sagt vara förberedd på att lämna. Mitt ex såg att när jag sa att sker det en gång till så är det slut att jag menade allvar. Och ändå skedde det igen och jag gick. Ja, gränserna flyttas fram för dom här människorna om man låter dom hållas.

Det svåra är att inse att jag hade satt klara gränser redan från början om jag hade vetat vilka människor det finns, har haft tur i tidigare relationer verkar det som. Och brutit efter varning men då utan dom starka känslor jag fick en bit in i relationen. Det kunde också möjligen ha blivit så att mitt ex hade förstått att det enda sättet att fortsätta relationen hade varit att respektera gränserna, kommer jag ju aldrig att få veta.

Känslor är farliga på vissa sätt, dom fördunklar förmågan att se klart. Möjligheten man har är alltid att lämna, det ska man göra för sin egen skull. Inget är hugget i sten, det finns så många andra man kan ha nära sig istället.

Ja, visst är känslor lurigt, de ställer till det och man påverkas av dem hela tiden. Samtidigt är det väl känslor som gör livet meningsfullt också, och inget är ju härligare än att känna lycka, gärna tillsammans med någon man bryr sig om på djupet.

Det lockar mig att prova att säga ifrån på skarpen, men det skrämmer mig också då jag är osäker på om jag är redo att lämna fullt ut (sälja hus, bryta upp bekantskaper, dela upp alla ägodelar/ekonomi etc) om, vilket troligen kommer ske, han brusar upp mot mig slentrianmässigt igen. Jag vill inte hota med tomma ord.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 16:29

#62

Anonym (Jojjo) skrev 2023-10-02 22:50:16 följande:

Nu har jag inte läst alla andra svar, bara dina svar.

Vi kvinnor analyserar ibland saker för mycket. Ibland vore det bättre att bara ställa sig upp och ta beslutet. Hur mycket hår som än fastnar i plåstret man ska rycka och man inte vill.

Lite så känns det när jag läser dina inlägg. Du har ett plåster på ett hårigt ställe. Du vet att det kommer göra ont. Som en vaxremsa. Just nu går du omkring med vaxremsan brännande het och funderar på om den ska svalna eller om du ska rycka.

Innan du gör rycket, för jag tror det är där du kommer landa tänker jag att du behöver ha stadig grund.

Har du kompisar och familj som du kan prata med i förtroende? Det kommer inte bli lätt alls, det är det aldrig när man bryter en relation. Finns det fler som reagerat på att han nedvärderar dig osv så har du förmodligen ett bra stöd där som undrar varför du är kvar i relationen ännu. Förbered dem som du litar på vad som är på gång om du kan.

Se till att ha en reservbostad tillgänglig. Gör du slut ska ni inte bo under samma tak även om du funderar på att ta över huset. Du behöver kunna andas och tänka fritt, det gör du inte om du bestämmer dig för att rycka vaxremsan.

Ta ett snack med din psykolog, jag tror hon har koll låter det som. Där kan du hämta tips och tankar som ger dig stöd i det val du väljer.

Det var en väldigt bra liknelse!

En del av mig har nog redan bestämt mig för att lämna men sen är jag för feg för att våga ta steget. Är rädd att jag skall ångra mig. Att det inte skall finnas någon bättre. För även om min man är elak när vi bråkar så är han ju en otroligt uppmärksam person som ger komplimanger, bryr sig och ordnar allt det bästa för min skull. Och även om en del är manipulation så har jag svårt att tro att allt är det. Och vem vill inte bli älskad?

Jag har vänner och familj som kan stötta mig om/när jag väljer att lämna, och det går nog att bo någon annan stans i den mest akuta fasen.

Planen nu är att försöka få med min man till en terapeut för att för egen del lätta mitt hjärta. Jag vet inte alls hur han kommer att reagera och jag tror nog det med största sannolikhet kommer att fördjupa sprickan mellan oss. Men jag kan inte heller leva i en relation där jag inte är mig själv i 40 år till?!

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 16:38

#63

Anonym (L) skrev 2023-10-03 08:26:06 följande:

Ja känslor är ju till största delen positiva. Men dom lurar en imo, när man är i en sån här relation så håller dom en på en plats man aldrig hade stannat på annars. Om mitt ex hade visat sitt senare jag då i början, då hade jag ju aldrig varit intresserad. Eller en vän som hade kallat en saker, kritiserat och aldrig bett om ursäkt, den relationen hade man inte fortsatt.

Ja, det är skrämmande. Jag tänkte länge att jag kan inte vara utan den här personen trots att det inte var tillräckligt ok. Men jag hade bearbetat möjligheten att lämna under en längre tid eftersom jag inte var lika glad och stark som jag brukar vara. Fick höra av vänner att jag inte var mig lik, dom pekade ut exet som orsaken. Det ska vara tvärtom, att man ska lyftas av sin relation.

Då vid uppbrottet resonerade jag så att jag kan vara rejält ledsen för exets skull en allra sista gång, det tål jag. Istället för 100 gånger till om jag fortsatt. För jag var med jämna mellanrum ledsen, det blir liksom absurt att den som ska stå mig närmast är den som är orsaken. Och det är mkt bra att stå upp helt för sig själv, sunt emotionellt.

Nej, det är klart, allt det positiva man får blir som ett klister. Jag tänker ofta att om jag träffat min man så som han är idag hade jag ju aldrig fallit för honom. Hade vi varit ogifta och han hade friat hade det varit svårt att säga "ja". Så varför är det då så svårt att lämna? Vi har ju inte ens några barn. Visst ekonomiskt kommer det bli en rejäl dipp men jag har även själv ett bra jobb med en skaplig lön, och livet är ju egentligen så mycket mer än pengar och yta....

Hur länge funderade du innan du orkade lämna? Och var det något specifikt som fick dig att våga fatta beslutet? När du hade bestämt dig, fanns det tvekan kvar?

Jag blir ofta ledsen och liksom helt tom inombords i samtal med min man. Ibland är det mest bara kyligt och känns falskt men ofta är det även mer explosiva bråk/skrik/svordomar/glåpord. Men det nöter mig så jag upplever att jag tappat riktningen, att jag inte längre vet vad jag vill eller värdesätter. När jag pratat med vänner och bekanta tycks de flesta ha någon form av bekymmer med sin relation. Nu vet jag ju vad jag har, om jag stänger av så är det hanterbart, det är bara det att jag inte heller kan känna någon genuin glädje heller.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 16:50

#65

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-03 09:13:32 följande:

Detta är anledningen till att du behöver läsa på och lära dig mer.
Sök på Narcissism, narcissist. Eller ännu hellre, prata med psykologen igen och lägg upp alla korten. Berätta allt.

En viktig faktor att känna till är att narcissister dras just till personligheter som din. Godhjärtade, kanske godtrogna också men svaga och lite konflikträdda. Personer som tar på sig skuld även om det inte är deras fel.

Att du tror att han har en massa fina sidor är en slags självbedrägeri. Det är manipulativa beteenden som precis ger dig tillräckligt mycket för att dras tillbaka, hålla dig kvar, fortsätta hoppas.

Att han inte är genomrutten och aggressiv hela tiden är självklart, då hade han aldrig kunna attrahera dig och locka in dig i "fällan". Det bygger på just en kombination av komplimanger och överdriven "kärleksfullhet" (gåvor, sätta dig på en pedistal etc.) - det är själva giftet som fångar dig, lockar dig.

Sen trycker han ner dig, trampar på dig, får dig att känna dig värdelös, gaslightar (du tror verkligen det ÄR dig det är fel på och vågar inte lita på dina egna sinnen och känslor).
På något sjukt sätt tror du sedan att just HAN kan få dig att känna dig bättre, bli bättre. Du hoppas och tror att han kanske inte ska bli arg och förnedra dig om DU ändrar ditt beteende, ligger lågt, försöker göra honom till viljes. Om du bara kan bete dig på ett sätt som gör att han inte behöver bli arg och besviken på dig igen..

Detta är en fullständigt SJUK och farlig situation, den bryter ner dig och du kommer till slut inte ha någon egen vilja kvar.

Det FINNS INGET sätt att detta kan bli bättre i relationen, det kommer bara bli sämre. Acceptera att du behöver rädda dig själv, ditt framtida liv och ev. barn.

Ta hjälp, ta dig bort!

Det har verkligen eskalerat senaste åren. Initialt tror jag att jag nog nästan drogs lite till de narcissistiska dragen, han hade mycket inflytande i olika sammanhang och fick alltid sin vilja igenom. När han gjorde utspel mot mig blev jag rasande och kämpade emot. Jag kunde vara borta flera timmar och verkligen försöka få honom att förstå att vissa saker var oacceptabla. Han blev då väldigt ledsen, genuint ledsen, och sedan var det bättre ett tag. Men att hela tiden "uppfostra"/vara på min vakt tog mycket energi och var ganska tråkigt, så jag backade på det och han har nog utnyttjat det vakuum som bildades.

Men situationen gör mig just nu illamående, får fysiska symptom av att kastas runt känslomässigt. Och är så vilsen.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 17:03

#67

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-03 10:27:28 följande:

Bra tillägg. Hur relationen och kommunikationen utvecklas beror givetvis på individ. Omständigheterna varierar och man har lite olika sätt att hantera situationen och då blir resultaten lite olika.

Den viktiga poängen för ts är att det inte kommer ändras till det bättre, en narcissist har inte den förmågan. Det är tveksamt om ens terapi hjälper, det är iaf svårt och ovanligt eftersom narcissisten nästan aldrig inser att han är problemet. Varför skulle han då ändra sig?

Bra synpunkter båda två! Jag tror att risken säkert är större om man är svag och konflikträdd, men att det kan drabba vem som helst. Jag ser mig själv inte som svag i andra sammanhang och jag räds inte konflikter men söker inte heller dem. Jag har till och med tänkt att dessa bråk har hållit mig på tå och gjort att förhållandet inte stagnerat. Men när jag tänker tillbaka på det så inser jag smärtsamt nog att jag jobbat förgäves. Man kan inte ändra på någon som inte vill ändra sig själv.

Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...

INNEHÅLL