Myten om kvinnofällan

Först vill jag belysa att jag är fullt medveten om att i det forna patriarkala samhället fanns det på riktigt.

Nu pratar jag om den moderna varianten, den kvinnofälla man hör om idag, här inne inte minst.

Om vi tar julen, till exempel. Tidigare är det bara frun hemma hos oss som styrt jul, jag har tyckt att det läggs för mycket energi på något så enkelt, och då har jag så klart fått höra hur hon gör allt.

Senaste åren har jag varit den som tagit över det mesta, och det är för att jag inte börjar tänka en månad i förväg, det kan bli lite spontant och låta ödet vara med och styra utgången istället för att vi ska springa runt som hysteriska psykfall från mitten av november. Visst, nu raljerar jag, men faktum är att kvinnor ofta har en tendens att överdriva, att lägga oproportionerligt mycke verksamhet för en dag som exempelvis julafton.

Jag tar tag i det två dagar före, en dag med en podd i öronen åker jag och handlar, systemet , Ica maxi, kanske rusta eller dylikt för dukning och detaljer.

Dag två har jag ett par kylda, förbereder fem-sex olika rätter och överdriver inte, jan köpa nått halvfabrikat om det blir för mycket variation med behov av både veg och glutenanpassad mat.

Morgonen  snabbstädar jag och dukar på en timme, klart!!

Samma sammanhang har hon hållit på i veckor med, dragit vår relation till det yttersta och vi har levt i gränsen till en toxisk miljö. Visst, hon har fått det top notch, men är det verkligen viktigare än familjens välmående och hälsa?

Samma sak går att applicera på det mesta i vardagen, jag har tagit över (tidigare hade jag ett jobb som gjorde det svårare att vara lika delaktig) matlagning, dammsugning och torkning av golv, disk och allt som ska undan i köket, och det är inte längre ett problem, för män gör inte problem av enkla saker. Hon tar plocket i huset och tvätten. Jag gör fortfarande de traditionellt manliga sakerna också som handling, skottning, renovering, tar barn på aktiviteter etc.

Med det sagt är kvinnan underbar och absolut inte så passiv som det kanske verkar när jag skriver, hon är trädet i familjen och vi andra grenarna, vill inte leva ett liv utan henne. MEN gnället om kvinnofällan är en myt, det är så enkelt avhjälpta hinder och man har ändå tid med familj, träning och karriär.

Rent praktiskt hade det inte varit ett bekymmer för mig att vara ensamstående, men känslomässigt förödande så klart.

Sluta vara hysteriska och göra hönor av fjädrar, lägg dig på soffan en stund och lös saker när de dyker upp istället för att gå runt som en radioaktiv smittspridare, släpp efter och män kommer hitta sitt naturliga sätt att hjälpa till.

Och kom ihåg, kvinnan är en otrolig fantastisk varelse, men det faller i glömska när ni fastnar i påhittade problem.

det är ju väldigt bekvämt att slippa jobba och bara sköta hushållet, en sån kvinnofälla är ju lite självförvållad

"Den här "kvinnofällan" ni skriver om handlar om de förväntningar som kvinnan känner att hon måste leva upp till där tiden och krafterna egentligen inte räcker till."

Hur blir mottagandet om män skulle resonera lika?
Man behöver minst lika fin gräsmatta som grannen, svindyr hemmabio, stor altan, häftigt garage och diskoljus moddad dator, det inget man måste men om folk ska bli imponerade av 'drömkåken' kan man ju inte ligga på latsidan hur mycket ansvar kan man förvänta sej att kvinnan ska ta även om hon tycker att det mesta är helt onödigt?

hur mycket finns det att göra i ett hushåll?

Varför frågar du mej?

Det här förstår jag inte. De flesta lär väl känna varandra innan man väljer att försöka få barn tillsammans? Då hinner man ju se om man har liknande värderingar och ungefär samma nivå på renlighetskrav och kost. Hur kan det komma som en överraskning? Jag tycker inte att kvinnan har rätt att diktera vad som är en rimlig nivå, inte mannen heller. 

Titta på hur mannen beter sig innan man väljer att ha barn med honom. 

Ja, inte vet jag. Min man är faktiskt lite mer engagerad i hemmet än vad jag är. Blommorna skulle kanske dö om han inte vattnade dem. Många väninnor frågar hur jag gjort för att få honom så engagerad , som om jag hade dresserat honom på något sätt.
Men vi är bara naturligt jämställda, utan millimeterrrättvisa. Han sköter bilarna. Jag sköter kläderna tex. Men vi delar lika, på ett ungefär, vi hjälper och stöttar varandra och vi betalar utgifter efter förmåga. För mig är det så självklart bara och han kommer från ett lantbrukarhem där alla alltid bidrar till det gemensamma.

En skillnad jämfört med mina väninnor är att jag aldrig skulle säga till honom att göra saker och aldrig klaga på det han gör. Många av mina väninnor klagar och beordrar sina män. Om min man beordrade mig att göra saker i hemmet och sen klagade på hur jag utförde det, jag skulle nog också strejka i protest.