13-åring vill ha med kompis på höstlovsresan

Ni är vuxna, ni betalar, ni bestämmer. 

Men med det sagt så kan det ändå vara vettigt att låta 13-åringen få ta med en kompis. Mina barn har vid 13-15 års ålder inte varit det minsta intresserade av familj och familjeaktiviteter. Att då ha med en ovillig 13-åring har förstört hela resan. En 13-åring + kompis har istället räddat resan. 

Familje-semester är din önskan, inte 13-åringens. 
Att kompisen inte är så trevlig är ju en stor nackdel i sammanhanget. 
Vilken gruppdynamik tror du att ni får om 13-åringen tvingas med på resan men inte införlivar sig i den trevliga familjekänslan?

Hur ska ni få 13-åringen att sluta vara sur? Ja, hur slutar du själv att vara sur över något? Man får som man vill eller accepterar situationen. Men även 13-åringen måste väl få ha sina känslor. Du vill ha en familjesemester. 13-åringen vill ha kompisen med. Är 13-åringens vilja mindre viktig bara för att hon är 13 år och du är vuxen? Så kan man ju se det, eller så kan båda era olika viljor vara viktiga?

Sen kan man ju i ert fall diskutera hur 13-åringen ser på dig som familj eller hur trevlig 13-åringen tycker att ni andra är. Vem bestämmer vem som får vara med, ses som familj eller få ha trevligt utifrån sina behov?

Men dåså, då är det ju bara att köra på er linje. Det kommer ju att funka fint!

Om det var jag och min tonåring.

Jag skulle inte se det som att min unge är skyldig att gilla resan eller upplägget för att jag valt att ta semester och betala för en resa. Då skulle jag resa utan barnen om såna krav tillkommer. Skulle själv inte gå med på ett sånt upplägg med nåt slags inbyggd tacksamhetsskuld. Det du beskriver är ju att det är er resa, inte 13-åringen, eller allas... 13-åringen ska gilla läget och ha det trevligt för att det gynnar er andra och hon ska ställa upp liksom. Det är kanske inte så du menar, men det är så det stycket framstår för mig. Ät upp och var tacksam liksom...

Så, din andra fråga, hur når man fram till tonåringar. Ja, genom att prata öppet och ärligt och resonera såsom man pratar med andra människor. Tonåringar är inte lika utvecklade i resonemang och känslor som vuxna, men de är väl värda att tas på allvar, och de behöver bli samtalade med och tas på allvar för att den utvecklingen ska ske!

Så jag skulle nog försöka förklara mina känslor och tankar om hur det kan bli om kompisen kommer med, att ni vill vara bara familjen, att syskonet lätt hamnar utanför om en kompis är med, att ni förstår att det kan kännas som en tristare resa utan kompis, men att det nu får bli så ändå. Jag skulle också framhålla att 13-åringen är viktig på resan, att utan henne blir det tråkigt för er andra, ni vill verkligen ha henne med er. Och ni är beredda att anstränga er för att resan ska bli trevlig för henne och alla, och ni hoppas att hon också känner så. 

Sen är 13-åringa i en svår ålder, humöret är oberäkneligt, de kan vara sura även under de bästa förutsättningar. Och då gäller det nog mest att inte låta sig dras med i det, låta dem vara, inte gå igång och ta det personligt, eller vara upprörd över att ens dyra fina resa och semesterdagar är förstörda nu med sur tonåring. 

Tacksamhet är lite klurigt. Man vill ju gärna ha tacksamhet när man ger något fint. Men, dels så är det ju ni som bestämt att resan ska bli av, och ni bestämmer premisserna kring resan. Den ni avkräver tacksamheten (13-åringen) har bara att foga sig. Och även om hon fått vara med i planeringen så blir det ju inte hennes vilja som trumfar, men sen komma med sin avkrävda tacksamhet så att ni ska bli nöjda. 

Jag tror på att resonera kring hennes känslor, visst hon kanske blir piss-sur, men om ni bemöter hennes känslor i det så vinner ni i längden. 

Gör en jämförelse med om dina svärföräldrar ska bjuda er på resa, du vill gå på ett specifikt museum och föreslår att ni ska gå dit, eller bara du om ingen annan vill. Men ditt förslag slås ned direkt, ingen annan vill gå på muséet och det är en familjeresa så alla ska vara tillsammans hela tiden, du får inte gå ensam på muséet. Du blir lite ledsen, upprörd och ifrågasätter.  De andra pratar om dig, inte med dig, om hur sur du kommer vara nu när du inte fick som du ville. Du ska väl vara tacksam att du ens får resan, det är minsann få förunnat med en sån resa. Hur känns det för dig? 

Det jag ville få fram, men nog inte lyckades, är att känslorna kring något kan vara relevanta även om premisserna för känslorna inte är det. Och att även barn är människor och kan bli bemötta som människor i sina känslor och önskemål.

13-åringen vill ha med en kompis. Ni vill inte ha med kompisen. Ni bestämmer utifrån er synvinkel, ni betalar, ni är vuxna. 13-åringen blir sur och ledsen över det. Era resonemang kring att ta med kompisen trumfar 13-åringens för ni betalar, ni bestämmer. Men era känslor kring att ta med kompisen trumfar inte nödvändigtvis 13-åringens känslor kring resan och kompisen.

Därför är mitt starkaste kort att resonera och prata och kommunicera med tonåringar. Inte för att de ska få bestämma, men för att de ska få hjälp att utveckla sina resonemang, förstå och hantera sina känslor och bygga upp banden och relationen som blir ganska hårt ansatt under tonårsperioden. 

Men alltså, vadå får slut på diskussionerna? Är hon en människa eller ska hon vara en tyst och foglig möbel? 

Om hon fortsätter fråga varför så är det ju ett tecken på att hon inte fått svaret hon söker. Ni kanske behöver bli bättre på att kommunicera, inte bara konstatera att ni har ni bestämt, nu är det slutdiskuterat. Så behandlade man ju barn förr, men det känns väldigt förlegat. Och att gå ifrån en ledsen och upprörd person, det är respektlöst.

Nja, är det verkligen så enkelt? 

Även tonåringar har kapacitet att förstå resonemang om man ger dem chansen. Kommunikation är nyckeln. 

Föräldrarna verkar däremot söka responsen: nu har vi bestämt och du får hålla till godo och vara tyst. och så kan man ju behandla barn och ungdomar, genom historien har det varit det vanligaste. Men lite förlegat idag, och kanske finns det bättre sätt. 

I det här fallet, där du läst en tråd på FL och inte känner personerna det gäller, så tvivlar du på flickans mottaglighet. Hmmm. 

Jag ser resonemanget lite mer såhär:

Jag fattar att det känns jättetrist och dåligt att du inte får ta med kompis x. Du vill ha nån i din ålder att hänga med, inte bara lillebror och oss föräldrar. Men vi känner att det blir ett för stort ansvar att ta med x, och när x har följt med förut så har lillebror känt sig utanför och ensam. Vi vill också att det bara ska vara familjen, det kan vara lite svårt att slappna av helt om en kompis är med. Vi vill gärna att den här resan ska bli så bra som möjligt för alla, men att ta med kompis x är inte ett alternativ. Vi hoppas att det ändå ska bli bra för dig och att vi ska ha det fint och kul på resan alla vi fyra.

Inte argumentera, kanske inte ens diskutera. Mer resonera, bekräfta, söka förståelse, ge förståelse. Så tänker jag i alla relationer, men i synnerhet med tonåringarna om verkligen behöver hjälp att utveckla sina resonemang och sortera i sina känslor och behov.  

Nej, exakt, så dina förslag är varken mer eller mindre giltiga än mina. 

Man kan och bör försöka resonera och söka förståelse så långt det går. Det är sättet som tonåringen utvecklas och kan börja få förståelse. Jag tycker det är lite nedlåtande att uttrycka det som att "resonera in absurdum" det är en trist syn på tonåringar, barn, människor. Ser du så på kommunikation och förståelse i andra relationer också? 

Även jag vet hur envisa tonåringar kan vara, men jag förstår värdet av att ändå försöka nå fram med resonemang. Och jag tycker att med mina egna tonåringar så fungerar det att resonera, de är kanske inte nöjda med besluten, men de förstår varför beslutet är som det är.

Jag sätter också ner foten, som vuxen, som förälder, men jag förklarar varför foten sätts ned där. Och jag är öppen för resonemang och argument där det finns utrymme för det.