Jag har en väldigt känslig dotter på 8 år. Hon ogillar de flesta människor förutom närmsta familjen. Tex hatar hon sina kusiner som jag anser är snälla o rara, allt för hon tror de skattade åt henne en gång.
Hon har haft en bästis men nu är hon också världens sämsta.
Jag får gå som på äggskal kring henne för att hon inte ska bli arg, ledsen eller sårad.
Vad kan detta bero på?
Jag tålde inte andra barn när jag var liten. Inte förrän årskurs 5-6 kände jag att jag hade något utbyte med andra barn. Jag tyckte att de andra barnen var dumma i huvudet, oberäkneliga och våldsamma, i vissa fall även äckliga med snoriga näsor och mat i hela ansiktet. Jag ville bara vara ifred. Men ju äldre jag blev desto mer fick jag ut av att umgås med jämnåriga.
Jag lärde mig att prata väldigt tidigt och fick snabbt ett stort ordförråd. Jag lärde mig nya saker snabbt, jag var inte impulsiv, gapig eller våldsam. Jag kunde resonera på ett för åldern moget sätt och uttrycka mig utan problem. Därför blev det en för stor kontrast mot de andra barnen.
Även som vuxen tycker jag inte om barn alls och vill inte ha barn i min närhet.
Tillägg: din dotter och de andra barnen kanske inte matchar varandras mognadsnivå?
Ja så kan det absolut vara. Men med äldre barn märker jag att hon känner sig i underläge, så hon dras oftast till yngRe. Hon är inte så framåt utan väldigt försiktig och rädd för att göra fel.
Och om då ngn insunierar att hon gör det tar hon det väldigt hårt. De hon lekt med är tvärtom väldigt framåt och har dessutom add och adhd så det krockar väl.
Tillägg: din dotter och de andra barnen kanske inte matchar varandras mognadsnivå?
Tyvärr vet jag att det inte hade hjäpt att göra så på dottern. Skönt det hjälpte er iaf!
Jag minns en period när min dotter var lite som din.
På frågan om hon haft en bra dag i skolan fick man svaret "ja, förutom...." och så kom det en lång lista på negativa saker. En pojke hade tittat fel på henne, någon hade ställt skor på fel plats, hon hade hamnat på fel ställe i kön till matsalen.....
Hemma fick jag vara försiktig med hur jag uttryckte mig annars kunde hon explodera och vara riktigt förbannad på mig.
Jag tröttnade till sist. Jag blev arg på henne och sa att nu fick det vara nog, att hon inte var den enda som bodde i huset och att vil alla hade rätt att visa känslor och kunna slappna av i vårat egna hem.
Jag slutade ta hänsyn till hennes ilska när den var obefogad eller när hon inte kunde förklara varför hon var så satans arg.
Det tog några veckor, kanske en månad. Sen tröttnade hon. Helt plötsligt la ingen i hemmet energi på hennes konstanta ilska.
Tyvärr vet jag att det inte hade hjäpt att göra så på dottern. Skönt det hjälpte er iaf!
Känner igen detta. Soc var på oss skitmycket och sa att vi daltade med barnet. Men det är ju för att hårda tag inte hjälper. (Vi har nu kommit loss från idioterna på soc och får hjälp av bup, som är inne på samma linje som vi, och även du verkar vara.)
Min erfarenhet är att positiv förstärkning av det som går bra är bättre.
Vill din dotter umgås med andra och är ledsen för att det inte funkar, eller är hon helt enkelt nöjd med det sociala inom familjen?
Tack ja vi är inne på samma bana.
Hon vill umgås med andra, hon är jätteledsen för att hon inte har så många vänner
Hade hon varit nöjd så hade jag också varit det
men hon ger själv att hon inte mår bra på det och att hon är sämst på att skaffa vänner
Känner igen detta. Soc var på oss skitmycket och sa att vi daltade med barnet. Men det är ju för att hårda tag inte hjälper. (Vi har nu kommit loss från idioterna på soc och får hjälp av bup, som är inne på samma linje som vi, och även du verkar vara.)
Min erfarenhet är att positiv förstärkning av det som går bra är bättre.
Vill din dotter umgås med andra och är ledsen för att det inte funkar, eller är hon helt enkelt nöjd med det sociala inom familjen?
Tack ja vi är inne på samma bana.
Hon vill umgås med andra, hon är jätteledsen för att hon inte har så många vänner
Hade hon varit nöjd så hade jag också varit det
men hon ger själv att hon inte mår bra på det och att hon är sämst på att skaffa vänner
Måste kännas skitjobbigt för er alla! Mitt barn har det lättare än ditt, men det där med att missuppfatta vad andra gör och tro att det är ett angrepp mot sig själv känner jag ju igen från mitt barn. Om någon tittar åt hennes håll tex kan hon uppfatta det som att de är arga och stirrar. Om det finns en regel i skolan sominte funkar för henne tolkar hon det som att de vill förstöra för henne.
Hörde om forskning som gjorts på män i fängelse med npf. Man visade bilder på ansikten och männen skulle säga vilken känsla ansiktena uttryckte. Många av dessa män, som var dömda för våldsbrott, tolkade rädda ansikten som arga. Jag har tänkt mycket på dem när jag ser hur mitt barn reagerar på andra. Att hon inte riktigt förstår det hon ser.
Och så ett råd baserat på vår erfarenhet: ta kontakt med bup och få ett utlåtande från dem om dotterns beteende. Det kan skita sig rejält med soc annars. Finns tyvärr flera fall där de skyller npf-barns beteende på föräldrarna och hävdar vanvård. Hade vi vetat hur de jobbar hade vi kontaktat bup redan när vi märkte ett avvikande beteende, trots att barnet då mådde bra.
Ja jag ska kolla upp det. Hennes halvsyster har adhd, o jag känner igen en hel del därifrån.
Men vilken hjälp kan man få vid autism för att mp bättre?
Verktyg att förstå sig själv och omvärlden bättre. Anpassningar i skolan. Stöd till er föräldrar hur ni kan bemöta henne för att bäst hjälpa.
Som personen ovan skrev, för att förstå sig själv och andra bättre. Jag har fram tills nu aldrig förstått varför jag haft så svårt med vänner och relationer, alltid varit den som är utanför osv. Ofta arg, svårt med sociala situationer överlag, tyckte inte heller om mina kusiner.. trots att mina förädrar tyckte att vi skulle umgås mer, men släktträffar var något bland det värsta jag visste :/ det tycker jag i och för sig nu med, påtvingat nonsens, haha.. jag vill umgås med de jag trivs med och som jag valt att ha i mitt liv :) och det är helt okej!
Nu förstår jag att mina problem med relationer och sociala situationer var för att jag troligtvis var lite udda i mitt sätt att tänka och vara. Hade jag vetat det då, så kanske det hade underlättat i alla fall lite grann :)
Ja det är riktigt jobbig..
vad var det som gjorde att du sökte? Låter ju konstigt att man skulle få soc på sig?
Måste kännas skitjobbigt för er alla! Mitt barn har det lättare än ditt, men det där med att missuppfatta vad andra gör och tro att det är ett angrepp mot sig själv känner jag ju igen från mitt barn. Om någon tittar åt hennes håll tex kan hon uppfatta det som att de är arga och stirrar. Om det finns en regel i skolan sominte funkar för henne tolkar hon det som att de vill förstöra för henne.
Hörde om forskning som gjorts på män i fängelse med npf. Man visade bilder på ansikten och männen skulle säga vilken känsla ansiktena uttryckte. Många av dessa män, som var dömda för våldsbrott, tolkade rädda ansikten som arga. Jag har tänkt mycket på dem när jag ser hur mitt barn reagerar på andra. Att hon inte riktigt förstår det hon ser.
Jag har en väldigt känslig dotter på 8 år. Hon ogillar de flesta människor förutom närmsta familjen. Tex hatar hon sina kusiner som jag anser är snälla o rara, allt för hon tror de skattade åt henne en gång.
Hon har haft en bästis men nu är hon också världens sämsta.
Jag får gå som på äggskal kring henne för att hon inte ska bli arg, ledsen eller sårad.
Vad kan detta bero på?
Ja det är riktigt jobbig..
vad var det som gjorde att du sökte? Låter ju konstigt att man skulle få soc på sig?
Vi sökte för att hon hade ångest.
Ja, det har varit en rent surrealistisk upplevelse detta med soc. Tanken är ju att de ska skydda barn, men det blev tvärtom. :(
Kan hon ha lite svårt för sociala koder och svårt med att tolka andra? Så hon kanske lätt missförstår och tar illa vid sig av sånt som andra inte skulle bry sig om?
Jag vet inte riktigt om de är det som är fallet om jag ska vara ärlig. Hon känner sig lätt utanför, men det har varit befogat ibland. så då händer det kvar, hon glömmer aldrig sådant
Kan hon ha lite svårt för sociala koder och svårt med att tolka andra? Så hon kanske lätt missförstår och tar illa vid sig av sånt som andra inte skulle bry sig om?
Hon har tyvärr väldigt dåligt självförtroende och självkänsla
Hon har tyvärr väldigt dåligt självförtroende och självkänsla
Vi jobbar också med detta. Mitt barn behöver pepp och beröm även för det vi uppfattar som vardagligt.
-Har du redan borstat tänderna?! (30 min efter att vi bett henne?) Superbra!!
- Toppen att du la tillbaka saxen där den ska vara!
Om det är mycket man inte klarar som de jämnåriga kan så behövs uppmuntran för det som funkar.