Jag har en väldigt känslig dotter på 8 år. Hon ogillar de flesta människor förutom närmsta familjen. Tex hatar hon sina kusiner som jag anser är snälla o rara, allt för hon tror de skattade åt henne en gång.
Hon har haft en bästis men nu är hon också världens sämsta.
Jag får gå som på äggskal kring henne för att hon inte ska bli arg, ledsen eller sårad.
Vad kan detta bero på?
Detta låter mest troligt. Hon känner sig annorlunda och tror ofta det värsta om människor och vad de tycker om henne.
Prestationsångest? Det kanske inte är helt korrekt begrepp. Jag menar den typen av människa som vill att allt ska bli perfekt och därför ofta inte försöker alls hellre än misslyckas. De tror ofta att andra bedömer dem med lika kritiska ögon som de bedömer sig själva. De inbillar sig ett ogillande från andra och ogillar därför tillbaka i försvar.
Svårt för sociala situationer och kommunikation? Att skratta och skoja tillsammans med andra är livsviktigt för sociala människor, som de flesta är. Om man inte har det behovet och inte känner att man är en i gänget, då kan man lätt tro att de andra skrattar åt en, och känna sig kränkt. När man är kränkt blir man lätt bitter och fientlig.
Svårt att reglera affekt? Om man har svårt att tolka sina känslor och att sätta ord på dem, kommer typ alla känslor ut som ilska. Hon kanske känner sig utanför, osäker, annorlunda eller något liknande i samvaron med kusinerna. Det är ju ingen skön känsla, men inte heller något man automatiskt behöver bli arg för. Men om man har svårt att tolka och reglera känslor skenar en obehaglig känsla snabbt iväg till ilska och fientlighet.
Någon skrev intelligens och blev kränkt när någon annan inte direkt köpte den teorin... Men faktum är att särbegåvade ofta har mindre behov av socialt nojs och dessutom blir uttråkade av att andra tänker så långsamt.
Förstår hur du menar..
Intelligens?
Är man ofta arg då menar du?
Autism?
Ja jag ska kolla upp det. Hennes halvsyster har adhd, o jag känner igen en hel del därifrån.
Men vilken hjälp kan man få vid autism för att mp bättre?
Ja så kan det absolut vara. Men med äldre barn märker jag att hon känner sig i underläge, så hon dras oftast till yngRe. Hon är inte så framåt utan väldigt försiktig och rädd för att göra fel.
Och om då ngn insunierar att hon gör det tar hon det väldigt hårt. De hon lekt med är tvärtom väldigt framåt och har dessutom add och adhd så det krockar väl.
Tillägg: din dotter och de andra barnen kanske inte matchar varandras mognadsnivå?
Tyvärr vet jag att det inte hade hjäpt att göra så på dottern. Skönt det hjälpte er iaf!
Jag minns en period när min dotter var lite som din.
På frågan om hon haft en bra dag i skolan fick man svaret "ja, förutom...." och så kom det en lång lista på negativa saker. En pojke hade tittat fel på henne, någon hade ställt skor på fel plats, hon hade hamnat på fel ställe i kön till matsalen.....
Hemma fick jag vara försiktig med hur jag uttryckte mig annars kunde hon explodera och vara riktigt förbannad på mig.
Jag tröttnade till sist. Jag blev arg på henne och sa att nu fick det vara nog, att hon inte var den enda som bodde i huset och att vil alla hade rätt att visa känslor och kunna slappna av i vårat egna hem.
Jag slutade ta hänsyn till hennes ilska när den var obefogad eller när hon inte kunde förklara varför hon var så satans arg.
Det tog några veckor, kanske en månad. Sen tröttnade hon. Helt plötsligt la ingen i hemmet energi på hennes konstanta ilska.
Tack ja vi är inne på samma bana.
Hon vill umgås med andra, hon är jätteledsen för att hon inte har så många vänner
Hade hon varit nöjd så hade jag också varit det
men hon ger själv att hon inte mår bra på det och att hon är sämst på att skaffa vänner
Känner igen detta. Soc var på oss skitmycket och sa att vi daltade med barnet. Men det är ju för att hårda tag inte hjälper. (Vi har nu kommit loss från idioterna på soc och får hjälp av bup, som är inne på samma linje som vi, och även du verkar vara.)
Min erfarenhet är att positiv förstärkning av det som går bra är bättre.
Vill din dotter umgås med andra och är ledsen för att det inte funkar, eller är hon helt enkelt nöjd med det sociala inom familjen?
Ja det är riktigt jobbig..
vad var det som gjorde att du sökte? Låter ju konstigt att man skulle få soc på sig?
Måste kännas skitjobbigt för er alla! Mitt barn har det lättare än ditt, men det där med att missuppfatta vad andra gör och tro att det är ett angrepp mot sig själv känner jag ju igen från mitt barn. Om någon tittar åt hennes håll tex kan hon uppfatta det som att de är arga och stirrar. Om det finns en regel i skolan sominte funkar för henne tolkar hon det som att de vill förstöra för henne.
Hörde om forskning som gjorts på män i fängelse med npf. Man visade bilder på ansikten och männen skulle säga vilken känsla ansiktena uttryckte. Många av dessa män, som var dömda för våldsbrott, tolkade rädda ansikten som arga. Jag har tänkt mycket på dem när jag ser hur mitt barn reagerar på andra. Att hon inte riktigt förstår det hon ser.
Jag vet inte riktigt om de är det som är fallet om jag ska vara ärlig. Hon känner sig lätt utanför, men det har varit befogat ibland. så då händer det kvar, hon glömmer aldrig sådant
Kan hon ha lite svårt för sociala koder och svårt med att tolka andra? Så hon kanske lätt missförstår och tar illa vid sig av sånt som andra inte skulle bry sig om?
Hon har tyvärr väldigt dåligt självförtroende och självkänsla