Ibland undrar jag om vi inte har för stora krav på att barn ska vilja testa allt. Det brukar raljeras om att barn förr i tiden minsann inte var kräsna men maten för några generationer sedan var också mycket mer enformig. Idag är man en dålig förälder om ens tvååring inte gillar alltifrån pannkakor via tacos och sushi till thailändsk röd curry. Man är tråkig och enformig om man äter rätter som återkommer mer än en gång i månaden.
Att vara skeptiskt till nya smaker och konsistenser har varit en överlevnadsfaktor för människans evolution. Variationen vi äter med idag är ett väldigt nytt påfund. Kanske är det de selektiva barnen som har rätt instinkter?
Jag har inga invändningar mot innehållet i dina inlägg men de är problematiska, precis som ts inlägg. För alla de som kämpar med barn som inte äter men som då och då faller till föga och ger barnet det som går enkelt, inte orkar laga alternativ varje dag och erbjuda för att få nej för tusende gången, är det så tröttsamt att få dessa goda exempel upptryckta i ansiktet. Om du bara ansträngde dig liiiiite mer, hade liiiiite mer tålamod och ork, då skulle du göra ditt barn frisk.
Och hur vet du att barnet i fråga var curlad och inte hade en ätstörning. Funktionshinder är inte konstanta, smak är inte konstant, rädslor är inte konstant. Barn som växer upp och utvecklas kan överkomma hinder utan att det är någon annans förtjänst. Min son har vägrat äta potatis i hela sitt liv men kom i somras på att båda kokt färskpotatis och potatisklyftor i ugn är riktigt gott. Jag tar inte på mig äran för detta, utan det är han som utvecklats.
Summan av det jag vill säga är att de som skiter i att försöka ge sina barn varierad och näringsrik mat skiter också i era pekpinnar. Och vi andra som kämpar tycker bara att det är drygt.