Är jag svartsjuk och galen?!

Sa upp kontakten i 3 år, dumpade henne givetvis.

vi är ganska bra vänner men nu har jag börjat tvivla.

men är det här befogad tvivlan eller osund svartsjuka? Det har ju mer med honom än min nya tjej att göra. Vi är vuxna nu, jag 35 och hon 37.

Risken är väl att det kan bli väldigt konstigt och obekvämt om jag frågar rakt ut? Då visar jag ju samtidigt att jag inte litar på henne. 

Vet inte vad jag ska göra men försöker att sluta bry mig och sluta kolla hela tiden. Det är svårt.

Jag har berättar det en gång tidigare för henne, när hon frågade om jag var långsint. Då sa jag att jag inte pratade med honom på 3 år och vad han hade gjort. 

Så hon vet ju historien redan. 

Men om det nu var så, varför skulle hon då vara ärlig om det? Tror inte att frågan leder till några svar eller stillar misstanken. 

Försöker leva med att det kan hända, och om det gör det, ja, då är ju båda skräp. Men man måste ju våga lita på sin partner också annars kan man ju lika gärna avsluta direkt. 

Någon med erfarenhet av egentligen obefogad svartsjuka som har några bra tips? 

Veta 100 kan man väl aldrig göra. Men jag vill inte fråga. Och att börja snoka i mobil osv är ingen bra idé. Väljer att lita på henne till motsatsen eventuellt skulle bli bevisad, tror att jag kommer att förstöra både mig själv och förhållandet annars. 

Han är dessutom i ett eget förhållande som också är relativt färskt så det ger inte mening egentligen. 

Hennes barn älskar mig.

Mycket talar emot, onlinestatus talar för. 

Är dags att släppa antar jag. 

Ja precis, det är messenger. 

Jo det kan jag ju, det är en sundare inställning än misstänksamhet i alla fall 😁

Det är nog lite pga jobbsituation med, är hemma nästan hela tiden med få eller inga sociala kontakter. Blir mycket i eget huvud då, inte så lätt att vara rationell alltid. 

Har berättat det för henne. 

Grejen är att jag trodde jag hade kommit över det, min bror och jag är vänner och umgås en del. 

Men nu har de här gamla händelserna kommit tillbaka och börjat spöka i min hjärna. 

Att jag inte skulle träffa honom, eller att hon nån gång ibland är med när så sker är osannolikt. 

Allt jag vill är att våga lita på henne. 

Fan, jag klarar fortfarande inte att släppa det här.

Hade en väldigt bra dag där det kändes som att inget kunde dra ner mig, och en inställning att om något sådant skulle ske, så är det inte mitt fel och bara att gå vidare med livet.

Men, så börjar jag gå in och kolla igen, och samma visa två dagar i rad. Känner mig arg och sårad utan att det egentligen är bevis för något, bara egendomligt.

Gick till och med in i hennes mobil igår men hittade inget. Kollade messenger, insta och meddelanden. 
Som jag visste, så hjälpte det inte. Självklart så tänker man i en sån situation att vem är så dum att de lämnar kvar eventuella spår? Gjorde det jag sa att jag inte skulle göra och känner skam.

Jag vet att jag måste sluta nu med en gång.

Någon som varit i en liknande situation som kan ge tips till hur man inte låter paniken ta överhand? Varför är jag så jävla osäker? 

Har sökt mig till psykolog men det är en del väntetid. 

Jag tror nog att det här bottnar en del i dålig självkänsla blandat med det trauma den gamla upplevelsen var.

Jag hade en period då jag såg samma tendenser hos min exfru, alltså online/offline samtidigt som min bror. Men aldrig någon bekräftelse där heller.

Jag antar det kan vara att jag letar efter något som inte finns, och det ger mig dåligt samvete. 

Varför är det så svårt att njuta av det som är bra? 

Tack för stödet, men nu är det ju inte bekräftat att de har kontakt överhuvudtaget, det är ju jag som har tänkt pga onlinestatus på messenger.

Har ju dessutom kollat, och inget bekräftat då heller. 

Och att det skulle hända med min nya kvinna, är egentligen ganska långsökt. 

Så jag väljer att lita på henne till motsatsen mot förmodan skulle hända. 

Ja, annat än det är ju svårt tycker jag. Vad tycker du att jag ska göra? Hur löser jag det här?

Har sökt mig till terapi och har en väldigt närma vän som jag diskuterar detta med utan censur och det hjälper en del. 

Vet inte om jag kommer lita på honom igen, men jag vill gärna kunna gå vidare. Och det helst utan att dumpa min nya tjej, för jag misstänker att det här inte försvinner utan följer med till en ny. 

Vi hänger ibland, mest med barnen jag och min bror och lite familjemiddagar och sånt. Ett par aktiva intressen då och då. 

Den händelsen än 12 år sen, vi var skitfulla så jag försöker att komma över det, men det har nu kommit upp till ytan igen. Går inte att prata med honom om det, han står fast vid att de såg på film mitt i natten på fyllan medan jag somnade. 

Lite lättare att hantera en del dagar, medan andra är skit. 

Det är sant. Men nu skiter jag bara i det. Blir galen annars.

Ja, han nekar och har alltid nekat. Efter att jag dumpade henne har han dock försökt att träffa henne igen, något år eller två senare, efter att hon flyttade till en annan stad.

Så. Ja. 

Det var den dagen jag förlorade all naivitet och godtrogenhet jag någonsin haft. Och jag hade ganska mycket. Det var egentligen en fin egenskap tycker jag. 

Jag har väl någonstans ända sen dess antagit att de jag inleder relationer med kommer att svika mig och bedra. Men de känslorna kommer först när det börjar betyda något, när man blir förälskad.

Innan det stadiet har man ju full kontroll själv, och om det skiter sig finns det fler fiskar i sjön. Men jag älskar verkligen min nya tjej och hon älskar mig. Hon säger det varje dag och att jag är den finaste människan hon nånsin mött. Och den här bruden kan välja och vraka om hon vill, så jag borde ju vara stolt :) 

De har varit online samtidigt på messenger hela kvällen och offline med någon minuts skillnad. Har svårt för att bara skaka av det men jag måste ju, vad ska jag annars göra! Undrar bara hur länge jag klarar det här, och i förlängningen också om det kommer gå åt helvete. 

Alltså, jag såg de ju inte medan det hände.

Däremot hade han ett litet rum på övervåningen i lägenheten som endast innehöll säng och garderob.

Vi hade tv och soffa en trappa ner i vardagsrummet. 

I så fall har de legat i sängen och sett på hans laptop. 

Hon sa till mig att de såg på film 🤷?♂️

Det spelar ju inte så stor roll, men jag antar att nåt hände för stämningen från honom var milt sagt klämd dagen efter. Hon var som vanligt.

Men min nya tjatar om att flytta ihop, dela livet och få bonusbarn, både hon och jag och hon kanske till och med vill ha en till. Hon säger hon aldrig älskat nån som mig.
Han har ett lika nytt förhålllande (5 månader) och hon där bor hos honom nästan hela tiden och de gör massa ihop.

Av allt detta att döma så är väl de gröna prickarna på messenger lite långsökt att det är otrohet? De är inte ens vänner på sociala medier (jag vet, man kan ju skriva ändå). 

Jag älskar henne, och skäms över min misstänksamhet. Varför ska det bara vara online/offline samtidigt hela jävla dagen hela jävla tiden? 

Tror bara jag får skita i det här, njuta av det som är bra och leva i nuet. Som det är nu så är det bara jag som mår skit av detta. Och det är inte aktuellt att konfrontera baserat på det jag har, det kan förstöra hur mycket som helst. 

Kom gärna med konstruktiva förslag att hantera sånt här när det kommer :) Om de knullade eller inte för 12 år sedan ändrar inte på min upplevelse. 

Går fortfarande lite fram och tillbaka, men känns hanterbart nu.

Trivs väldigt bra med henne, och hon säger att jag är hennes livs stora kärlek. Ringer hela tiden, vill ses och vill ha mer sex än vi har, umgås med barnen. Hennes barn har börjat kalla mig för pappa. Hon säger att hon vill spendera resten av livet med mig. Har fått träffa och hänga med massor av hennes vänner, som alla visst gillar mig. Mina vänner, familj och bekanta tycker att vi verkar vara en osedvanligt bra matchning på alla plan. 

Jag väljer att trivas med det och njuta av det. Klart jag fortfarande blir nojig, men jag tror samtidigt att om jag dumpar henne så kommer samma problem nästa gång starka känslor uppstår, för någon annan. Några av er tycker säkert att jag flyr från mina problem, men det här är ganska komplext och mycket har hänt sedan den kvällen. Jag kan i nuläget inte göra det på något annat sätt. 

Skulle motsatsen någon gång visa sig vara sann, så får det vara. Man har bara ett liv. Som jag gör det nu skadar det bara mig själv. 

Kan hända vi har en fest nästa helg, då är nog min bror med också. Känns såklart lite nervöst men hans flickvän samt en del vänner är där i så fall. Antar man måste utsätta sig för de här situationerna för att kunna bli bekväm med de. En väldigt nära vän till mig som jag har delat allt med, kommer säkert att se om nåt händer om jag missar. 

Fuck it. Jag älskar henne.