Vadå bonus?!

Det är lite förvirrande när du skriver "min man". Är ni gifta eller inte?

Är ni inte gifta så säger jag som jag alltid gör:
Dina barn MÅSTE vara dom viktigaste personerna i ditt liv. 
Vill dom att ni ska hänga med den här familjen?
Du väljer en livssituation som kanske inte alls passar dom - genom att tvinga på dom bl.a mannens äldsta son. Att mannen inte tar det på allvar är ett tecken på att inget kommer bli bättre. 

Den stora sonen är troligtvis inte alls intresserad av att ha en annan familj inpå sig. Varför ska ni tvinga er på honom när han uppenbarligen inte mår bra av det?
Och varför tvingar du dina barn att utsättas för sonen?
Varför skiter ni i era barn? Fruktansvärt egoistiskt. 

Om ett barn är "en bortskämd skitunge" och hans far inte tänker göra något åt att han förstör och terroriserar, ja då får man nog fundera på om man ska fortsätta. Problemet är ju inte barnet utan föräldern som tillåter detta beteende. 
Det som är oroväckande är mannens beteende som låtsas som att problemet inte finns

Det känns som att problem med bonusbarn ofta uppstår när dens förälder, ofta pappan enligt mina erfarenheter både via vänner och vad jag läst bla här, inte tar tag i olika situationer. Inte uppfostrar barnet, inte lär det att städa, inte lär det att ta ansvar, inte stoppar det när det går över gränsen och kanske inte ens ger det beröm när det gör nåt bra.

Du har ju identifierat att en del av din irritation ligger på din man och det är bra att du kan se det, det är så lätt att man bara blir irriterad på barnet medan man ju hade sluppit bli det om bara dens förälder hade gått in och hanterat situationerna så att du slapp. 

Vad är det för ålder på barnen, framför allt sonen då?
Du kanske får släppa tanken att vara bonusförälder åt honom och mer hoppas på att kunna bli en god vän. Men det kräver ju att pappan tar föräldraroll ordentligt.

Vad säger din man när ni pratar om det? Kan ni komma överens om att du ger honom nåt tecken när du tycker att han behöver gå in och hantera en situation eller ha ett snack med sonen?

Funkar inte en familjesituation pga en individ så kan det ju absolut vara så att man behöver tänka över den. Om dina barn vägrar vara där så är det ju ett tecken på att de inte mår bra så som det är just nu.
Om sonen är lite äldre och ni funderar på att bo ihop skulle jag rekommendera nån slags generationsboende. Ett hus med ett attefallshus på tomten, eller hus med en uthyrningsdel i där sonen kan bo. Då slipper ni gå på varann och han kanske mår bra av att få sitt egna lite mer.

Sen är tyvärr min erfarenhet att säger man skitunge om sin bonus så har det gått rätt långt och kan vara svårt att reparera den skadan om inte pappan steppar upp....

Så länge sonen inte mår bra över er nya familj så får ni bo isär och umgås med de som trivs med varandra när det går och med varandra när ni är barnlediga.

Din särbo behöver jobba på problemet med sonen, men man kan inte heller förvänta sig att alla mår bra av en bonusfamilj och älskar nya medlemmar bara för föräldern gör det.  Sen har ju sonens ålder viss betydelse, kanske han snart är stor nog att inte alltid vara med när ni träffas allihopa?

mitt ex valde att flytta ihop med en ny väldigt snabbt där barnen påtvingades varandra och det bara antogs att alla skulle älska alla och trivas med att spendera en massa tid ihop. Mitt ena barn mådde inte alls bra med de andra barnen och fick varken ro i nya hemmet eller förståelse av sin pappa, vilket resulterade i att dom nu har dålig kontakt och ses väldigt sällan.

Barnet är 11, men på en nivå som min 5 åring rätt ofta... och ja, det stora problemet I det här är absolut min man. Vilket jag lyft med honom och som det nämndes i tråden sagt till, visat tydligt med div "signaler" När han borde rycka in. Men han gör det aldrig utan låter sonen hålla på som han gör. Är på det planet att min pappa senast sa till min man att säga åt sin son när han betedde sig illa bland barnen... när jag tagit upp det med honom så nonchaleras mina känslor och åsikter kring detta då han inte tycker det är ett problem. Förklarat att han nu är "liten" att dessa problem ej kommer bli bättre eller lättare med åren samt att hans andra barn kommer börja bära en bitterhet mot honom för att det äldsta får styra som han gör.

Självklart tvingar jag inte mina barn på honom, absurt i min värld att någon skulle göra så när det är så solklart varför det inte fungerar, är inte bara ett diffust "han är tråkig" eller vad det nu kan vara. Utan problem jag ser och förstår helt och fullt.

Att bli kompis är nog rätt kört, någonstans tänker jag att det kommer landa i en acceptans av att han ogillar mig pga han kan inte köra sitt race när jag är där och han får bara acceptera att jag är där som vilken människa som helst

Ja om inte pappan tar tag i det har jag svårt att se hur det skulle kunna funka bra om ni flyttar ihop. 

(Jag har erfarenhet av en liknande man som inte gick in och sa ifrån när hans barn betedde sig utan jag fick hinta, be, säga till och kräva att han gjorde det. I det fallet var det likadant med det mesta i hushållet så för mig blir det lätt att se det som ett varningstecken, att du kommer få be/säga till/tjata på mannen så snart nåt i hushållet behöver göras.)

Svårt att göra så mycket annat än att ha ett seriöst snack med din man. Att han måste ta ansvar annars kommer ju hans sons relation till din del av familjen bli så dålig till slut att det hela blir ohållbart. Och din och mannens relation dras ju ner av det också vilket ju kan leda till skilsmässa om ni inte får bukt med problemet snart.

Sen kanske du kan försöka ha lite egentid med bonussonen, kanske kan er relation stärkas av det, och om pappan samtidigt tar över föräldraansvaret och du släpper den biten och slutar bli den som tjatar och istället blir den han gör roliga saker med så kanske ni kan rädda upp det. 

Var särbos tills din man har fått hyfs på sin son. Utsätt inte dina barn för detta.