Ja, jag hatar mig själv. Jag skäms när jag går utanför dörren och folk ser mig. Jag hatar att möta folks blickar och stirrar hellre ner i marken av skam. Det gör ständigt ont inom mig för att jag hatar mig själv och vem jag är så mycket och jag är konstant ledsen och har så fort jag är ensam dåligt samvete över hur jag felet människor i mitt liv. Jag ångrar alla beslut jag någonsin tagit som lett mig till att hata mig själv och jag känner mig inte värd något. Jag har få riktiga vänner, kanske en eller två som jag vet tycker om mig men jag känner ju mig själv, de försvinner när de sett mig för vem jag är. När mil fasad brister. Men jag förtjänar vad jag har att komma. Jag längtar aldrig efter att vara ledig eller hemma från jobb. För varje fredagskväll ligger jag i soffan och önskar att någon kunde höra av sig till mig, välja mig eller räkna in mig. Ta med mig ut på deras äventyr, introducera mig till deras vänner. Men ingen gör det, ingen tänker på mig. Och somagt, jag har mig själv att skylla. Jag är ingen bra vän, ingen intressant person eller någon med intressanta historier. Jag är inte bra på något annat än att tycka synd om mig själv. Jag har ingen att prata med och ingen att öppna upp mig för. Jag skäms över hur jag mår och fryser till is sekunden jag tänker på att berätta för någon. Jag har lärt mig sen barn att sånt här beteende finns inte och vill man mår bra så gör man det. Men jag orkar inte ta tag i livet och orkar inte med allt som följer det heller. Jag önskar att jag inte fanns
