8 månader sedan jag skiljde mig, min fd har träffat ny

Du behöver åtminstone nå acceptansfasen innan du kan hantera att se henne med någon annan och övriga jobbiga tankar om vad de håller på med i övrigt.

Att det kommer fortsätta göra ont ett tag är oundvikligt, men du dör inte av det. Försök hitta sätt att minska lidandet i den mån du kan så att du får möjlighet att gå igenom din bearbetningsprocess och nå acceptans åtminstone. Risken är annars att du fastnar och det kan jag lova dig att där vill du inte hamna.

Suicidal tankar i samband med en sån här upplevelse är inte ovanligt, jag hoppas medicinerna kommer hjälpa på det sätt du önskar, annars kommer även dessa jobbiga tankar ge med sig med tiden även om medicinen inte ger rätt effekt direkt.

Grymt bra att du kör på med gymträning, långa promenader kommer också ge dig en kemisk cocktail i hjärnan som har snarlik effekt till psykofarmaka, både lugnande och rogivande.

Så snart du är redo så kommer du hitta någon eller någon hitta dig, ny relation är inget du behöver fundera på nu, det löser sig sen, du kan inte utesluta att det kommer bli bättre då än det varit fram till uppbrottet.

Fokusera på dig nu, till en början får du ta en dag i taget eller tom ibland en timme i taget eller kortare om det blir väldigt jobbigt, snart kan du ta en vecka i taget och så småningom en månad i taget, då lättar det upp och du orkar blicka framåt och planera framtiden mer.

Jobb är viktigt, du behöver ingå i ett sammanhang, känna att du tillför och behövs, att du har ett värde, för känslan av värde får sig en rejäl törn i sånna här situationer.

Kämpa på!

Jag och min fd fru skiljde oss för 8 månader sedan, efter nästan 9 år ihop och vi har en son på snart 2 år, gemensam vårdnad. Och jag kände efter kanske 5 månader att jag kommit över min fd, men nu är det såhär att hon har träffat en ny och ska flytta ihop med honom, och det känns som ett hårt slag i magen. Jag själv har dejtat några men ingen som kändes rätt, är det så att jag inte kommit över min fd än eller vad är det som sker? varje gång vi har överlämning av sonen så mår jag dåligt bara jag ser henne, hon är alltid finklädd och mycket smink. Vilket gör att jag mår väldigt dåligt. Snälla om någon varit med om liknande, hur gör jag för att orka gå vidare ? Mvh Fredde

Det bästa är att inte träffa henne eller ha kontakt med henne om det absolut inte behövs, så gjorde jag med mitt ex de första åren och det gick utmärkt och var skönt. Vi hade också ett litet barn vid den tiden. 

Vi hade överlämning av barn på fredagar, den ena lämnade på dagis och den andra hämta på dagis så vi behövde inte ses varje vecka. Bästa lösningen för alla inte minst för barnet som slipper gå från den förälder till en annan.

Det bästa är att inte träffa henne eller ha kontakt med henne om det absolut inte behövs, så gjorde jag med mitt ex de första åren och det gick utmärkt och var skönt. Vi hade också ett litet barn vid den tiden. 

Vi hade överlämning av barn på fredagar, den ena lämnade på dagis och den andra hämta på dagis så vi behövde inte ses varje vecka. Bästa lösningen för alla inte minst för barnet som slipper gå från den förälder till en annan.

En av de mer positiva trådarna på forumet avseende stöttning och kamratskap. 
Vad glad jag blir av känslan tråden ger mig.

Jag känner igen mig i det mesta du beskriver TS. Jag har varit i din sits, träning, egentid med musik, fokus på karriär, vänner och sist och mest att mysa med mitt barn varannan vecka till max gjorde att jag överlevde. 
Gick ner mig totalt när jag inte hade mitt barn men tog tag i det redan efter någon vecka, jag vågade leva, jag vågade känna och framförallt läka och ta hand ommig själv på mammaveckorna. 

Kämpa!