8 månader sedan jag skiljde mig, min fd har träffat ny

Ni har ju skilt er av en anledning. Men har man levt ihop och har barn är det inte så konstigt att man känner i maggropen när den andra blir förälskad och bygger en tillvaro med någon annan. Då blir det så definitivt och tankar på om man gjorde rätt val dyker upp. Särskilt om man inte själv träffat någon. Tänk på vad det var som gjorde att ni gick skilda vägar och fokusera på det när ni ses. 

Det där är vanligt efter en separation. Så länge ingen dejtar eller startar upp ett nytt förhållande kan det mesta löpa smärtfritt. Men när en träffar en ny så kan helvetet braka lös och inget funkar längre. Även den som ev. initierade skilsmässan kan börja tveka eller bli rasande. 
Ta det lugnt nu. Du skriver ju själv att ni levde som vänner och ni är båda fria att uppleva kärlek med någon ny. 

Fokusera på ditt egna liv och bry dig inte om vad ditt ex gör. Bygg dig ett eget nytt liv, ni har skilt er och ni lever nu separata liv och var och en gör nu som man själv vill. 

Jag lämnade mitt ex efter 5 år, 
Vi bara bråkade o han beteende var vidrigt.
Jag älskade honom fortfarande o han tog det inte så bra men lät mig gå.
När han efter knappt 4 månader, träffade en ny så vart han plötsligt den som jag föll för, då vi träffades.
Skötte sin hygien, hade skaffat sig ett jobb, jag fick höra hur kärleksfull han var mot henne o jag fick tyvärr se det också.
Han hade flyttat ifrån lägenheten han vägrade flytta ifrån när vi var tillsammans.
Han var långt ifrån den slusken jag hade lämnat o han hade satt gränser mot sina föräldrar.
Jag frågade honom varför han kunde göra denna förändring för henne men inte för mig.
O fick svaret, att han hade inte fattat det o när han hade gjort det så träffade han henne innan han hade vågat försöka få mig tillbaka. 
Vi pratade om att göra ett nytt försök men så fick han veta att hon var gravid o han kunde inte välja, så jag valde åt honom. 

Tyvärr är det väl så att många slutar försöka ändra på det som inte funkar, slutar att göra det lilla extra i det förhållandet de har o när de sen träffar någon ny, så har de lärt sig av sina misstag o blir/ger den nya partnern den bättre versionen av sig själva, de aldrig gav i tidigare förhållanden.  

Du kanske ser det du saknade i ert förhållande hos henne nu.

Mannen jag har ett barn med, vårt förhållande sprack för att han klarade inte av att vara en roll till, så han valde bort mig.
Så när vårt barn föddes, slutade jag att existera för honom o jag fick sova på soffan i vardagsrummet o när vi var hemma samtidigt så tog han helt över vårt barn o gick undan när jag kom.
Nyårskvällen bestämde han sig för att inte komma hem o dagen efter packade han sina saker o flyttade ur min lägenhet....han bodde i en oisolerad sommarstuga när vi träffades o jag vägrade bo där när jag vart gravid så vi bodde ihop i en lägenhet jag skaffade. 
17 år senare har han fortfarande inte träffat någon för han klarar bara av att vara pappa, mammas pojke o anställd. 
Kanske ni glömde bort varandra o inte gav det som behövdes o det är det du ser nu.

Separation har olika faser, hon är längre fram i dessa än du. Sen så brukar kvinnor ha lämnat mannen mental för länge sedan innan det blir slut officiellt, viket innebär att hon redan kan ha gått igenom faserna. Hon är i nyorienteringsfaser och senare medan du är kvar i chockfasen eller reaktionsfasen.

Du behöver åtminstone nå acceptansfasen innan du kan hantera att se henne med någon annan och övriga jobbiga tankar om vad de håller på med i övrigt.

Att det kommer fortsätta göra ont ett tag är oundvikligt, men du dör inte av det. Försök hitta sätt att minska lidandet i den mån du kan så att du får möjlighet att gå igenom din bearbetningsprocess och nå acceptans åtminstone. Risken är annars att du fastnar och det kan jag lova dig att där vill du inte hamna.

Suicidal tankar i samband med en sån här upplevelse är inte ovanligt, jag hoppas medicinerna kommer hjälpa på det sätt du önskar, annars kommer även dessa jobbiga tankar ge med sig med tiden även om medicinen inte ger rätt effekt direkt.

Grymt bra att du kör på med gymträning, långa promenader kommer också ge dig en kemisk cocktail i hjärnan som har snarlik effekt till psykofarmaka, både lugnande och rogivande.

Så snart du är redo så kommer du hitta någon eller någon hitta dig, ny relation är inget du behöver fundera på nu, det löser sig sen, du kan inte utesluta att det kommer bli bättre då än det varit fram till uppbrottet.

Fokusera på dig nu, till en början får du ta en dag i taget eller tom ibland en timme i taget eller kortare om det blir väldigt jobbigt, snart kan du ta en vecka i taget och så småningom en månad i taget, då lättar det upp och du orkar blicka framåt och planera framtiden mer.

Jobb är viktigt, du behöver ingå i ett sammanhang, känna att du tillför och behövs, att du har ett värde, för känslan av värde får sig en rejäl törn i sånna här situationer.

Kämpa på!

Tungt!

Har inte varit med om exakt samma sak, men min fru lämnade mig för en annan man. Deras lömska plan var dock att se till att mitt och fruns förhållande skulle bli så dåligt att vi båda skulle vilja skiljas, och sedan kunde den nya mannen dyka upp några månader senare. Mycket stämmer tyvärr in på det du skriver, och jag tänker därför att det är mycket möjligt att ditt ex och den andra mannen träffades medan ni fortfarande var ihop och att hon därför såg till att ni "gled isär".

Oavsett så är situationen som den är, och hur jäkligt det än kan kännas just nu måste du bara bita ihop och tänka att varje dag kommer bli lättare än den förra. Du har din son, så fokusera 100% på honom och strunta i tanten som värpte fram honom. 

När jag var i din situation så sa alla att det blir bättre med tiden, och det är en klyscha. Men den stämmer, så fokusera på dig själv och håll dig i bra trim vilket du verkar göra. Mycket gym/jogg och inte mycket alkohol.

När du ser exet så fokusera inte på hur snygg eller fräsch hon ser ut. Möt inte ens hennes blick utan fokusera på sonen när det är överlämning. Tänk på att exet är en looser som går miste om en kille som dig.

Se till att aktivera dig när du är ensam. Träffa andra män (t.ex. i samband med träning) så att du hamnar i meningsfulla sammanhang. Förstår att jobbet är tungt just nu, men det är annars bra att ha ett jobb som man måste fokusera på så att man inte sitter hemma och grubblar för mycket. Kan du hitta ett annat jobb eller sysselsättning om dagarna?

Hur gick det med överlämningen?

Hoppas det gick bra, och även om det inte blev perfekt denna gång så kan du jobba på det i rätt riktning.

Bra att du kör på med aktiviteter och vänner. Det som funkade bäst för mig var just att umgås med andra människor, vilket gjorde att jag "glömde bort" exfrun och den jobbiga situationen för stunden. Kunde knappt äta när jag var ensam, stressnivåerna var extremt höga i perioder.

Bra jobbat med överlämningen, smart att låta en kompis hjälpa till. 

Även bra att leda om tankarna om henne när de kommer. Tror att det är svårt/omöjligt att sluta tänka på vissa saker, det man då kan göra är att försöka styra om dem som du gör.

Fortsätt i samma stil så kommer det med tiden att kännas allt bättre. 

Det bästa är att inte träffa henne eller ha kontakt med henne om det absolut inte behövs, så gjorde jag med mitt ex de första åren och det gick utmärkt och var skönt. Vi hade också ett litet barn vid den tiden. 

Vi hade överlämning av barn på fredagar, den ena lämnade på dagis och den andra hämta på dagis så vi behövde inte ses varje vecka. Bästa lösningen för alla inte minst för barnet som slipper gå från den förälder till en annan.

En av de mer positiva trådarna på forumet avseende stöttning och kamratskap. 
Vad glad jag blir av känslan tråden ger mig.

Jag känner igen mig i det mesta du beskriver TS. Jag har varit i din sits, träning, egentid med musik, fokus på karriär, vänner och sist och mest att mysa med mitt barn varannan vecka till max gjorde att jag överlevde. 
Gick ner mig totalt när jag inte hade mitt barn men tog tag i det redan efter någon vecka, jag vågade leva, jag vågade känna och framförallt läka och ta hand ommig själv på mammaveckorna. 

Kämpa!