Jag hade, helt ärligt, sagt att han kan gå ut och äta med sonen utan mig.
Bestämt är bestämt.
Säg att om du bara vetat det från början så hade det varit ok, men nu... du hade förväntat dig en kväll med bara honom.
Sonen är 21, autistisk och yngre i sättet.
Sonen bor hos mamman, han ska flytta till gruppboende nästa år är planen. Jag vet inte graden, men han kan inte leva ensam i nuläget. Han har inga vänner tyvärr.
Ja det som är så konstigt... särbon har pratat hela veckan om hur mysigt det ska bli med tid tillsammans... jag vet inte om jag ska säga något eller bara acceptera...