Mannafrutti i resväskan

Varför har du svårt att tro att en läkare säger något liknande? När mina barn var pyttiga och magsjuka (5 månader) sa läkaren rätt ut att "Ge dem det som fungerar i vätska, strunta i om det är socker eller inte då de behöver all energi de kan få". Samma sak är det sannolikt här. Barnet äter inte och då får man fokusera på det som barnet faktiskt äter. Det är viktigare ATT barnet äter än VAD barnet äter. Ingen direkt raketforskning där. 

/Fd matfobiker

Ha en egen liten resväska (typ kabinväska) som ni checkar in med mat till henne. Packa ordentligt med tex tidningspapper och plastpåsar runt så kan ni lägga dit kylklampar också för att hålla dem ordentligt kalla under resan. Så länge ni inte försöker ta med dem som handbagage så är det ok. 

Gissar på att TS dotter har svårt att prova nya saker och okända saker/märken och då är det jobbigt för alla involverade att hålla på och testa nytt. Det måste tas i små steg och om de ska åka i september kommer det bara riskera att bli låsningar och än mer matvägran. 

Eller så prioriterade föräldrarna sina barns överlevnad istället och anpassade maten till viss del.

Med ditt tankesätt hade jag svultit ihjäl. Jag åt hellre inte alls än åt något jag inte gillade oavsett hur många gånger någon hade ställt fram maten. Som tur är så såg mina föräldrar till att jag hellre åt än la någon konstig prestige i att försöka tvinga i mig mat. Det roade sig istället skolan med vilket resulterade i att jag 99 dagar av 100 hade minimalt med rast och blev utslängd till slut från matsalen eftersom nästa gäng skulle äta. De slutade efter att jag kräktes på skolgården. Då fick mamma som hon önskade för min del, att jag fick äta de gånger det faktiskt fanns något jag ville ha och övriga dagar åt jag knäckemacka och mjölk. 

Att smaka nya saker har skapat panikångest hos mig mer än en gång. Ja, det är ett jävla handikapp att hela satans samhället snurrar kring att man ska älska mat och att prova nya maträtter. Att äta ute har varit ett helsike eftersom man inte vetat vad som finns i maten. 

Jag är otroligt tacksam över att mina barn inte har samma inställning till mat som jag hade långt upp i åren utan att de faktiskt är nyfikna på mat. Vi har inte gjort något speciellt för att lyckas med det utan det har kommit naturligt precis som min matfobi var naturlig. Att jobba mig ur matfobin var tvunget att komma inifrån mig själv. Det var inget som någon kunde tvinga mig till. All form av tvång, all form av "men det är ju gott, det är klart du ska prova", all form av "men kom igen nu, sluta sjåpa dig" och liknande gjorde bara situationen kring mat 1000 gånger värre. 

Så du inbillar dig att man inte jobbar med problematiken på hemmaplan också? Varför skulle de inte kunna resa utomlands (inklusive det "krångliga" barnet) bara för att en har en matproblematik?

En av mina barns förskolekompis med familj åkte till Thailand på föräldraledighet med småsyskon. Barnet gillade inte kryddad mat, Hen levde på ris och McD i tre månader. Skulle de ha avstått att åka bara för att barnet var krångligt eller kan man åka ändå och arbeta runt problemet så det kan bli bra för alla?

Det var inte heller att bli tilltryckt om att dottern har svårigheter med maten som hon efterfrågade. Att få veta att hon minsann bara ska svälta ut barnet för "är man hungrig så äter man" var inte kommentarer som efterfrågade. Eller att det är föräldrarna som skapat problemet var inte heller något TS önskade få veta. 

Så du skrev inte detta? "Svårt för mat? Väljer ni att ge henne det hon hellre vill ha så fortsätter hon med det. Erbjud varierad kost och låt henne bli hungrig så äter hon"

Det spelar väl ingen roll om det står i TS om att dottern har svårt med bitar? På vilket sätt är det relevant för diskussionen om på vilket sätt man kan ta med mannafrutti utomlands? 

Nej, har man problem med maten (oavsett orsak) så är det inte säkert att man äter bara för att man är hungrig. Det är nämligen inte ens säkert att man känner hunger. 

Men jag vet att detta är något som är otroligt svårt att förstå för någon som antingen inte haft barn med matproblematik eller varit ett barn med matproblematik. 

Mina föräldrar samt morföräldrar har alltid erbjudit mig varierad kost men det gjorde inte att jag åt mer för det. Jag fick panik vid pressen att smaka nya saker och taktiken "låt henne bli hungrig så äter hon" var inte heller något som fungerade. Jag hade hamnat på sjukhus innan dess om de låtit det gå så långt. Jag är inte ens extrem på det viset. Det fanns ett 10-tal rätter som jag åt men allt utanför dessa saker fungerade inte.