Min dotter lider så av att hon är introvert

Introvert är inte = blyg ;)

Hennes personlighet är inte att vara blyg, eftersom hon är utåtriktad med er där hemma. Hon ÄR inte heller blyg, utan hon känner sig antagligen blygsam inför nya kontakter :)  Du får förklara det som så att vissa, tex som hon, bara behöver mer tid på sig innan de känner sig bekväma runt andra. Det är även något som du kan lära henne att säga om någon kommenterat något i skolan. 

Är det däremot så att hon känner att detta gör henne leden och att hon har svårt att få kompisar kanske det är lättare att leka två och två hemma hos er (eller hos kompisen). Då kan hon knyta kontakter dör hon känner sig trygg och sedan utveckla vänskapen i skolan. 

Det förstår jag också det är därför jag har svårt att tro att det är seriöst.

Hemma är hon pratglad och kan vara sig själv, i skolan är hon som mest blyg och vågar inte säga ifrån. Omgivningen säger ofta att hon är så blyg.

TS tycker att hon är inte blyg, hon är så introvert att hon lider av det. TS kan ju vara dålig på svenska men lämnade oseriöst tråden innan h*n fick svar.

Låt inte någon kalla henne blyg. Det är en jobbig stämpel att få på sig som lätt blir självuppfyllande vet jag av erfarenhet. Jag är introvert. Det betyder inte att jag inte är social för det är jag. Stora skillnaden är att jag laddar energi i ensamhet eller med folk jag är helt trygg med medan mingel i stora sammanhang tar energi. Det betyder inte att jag är osocial i stora sammanhang eller inte gillar det, men jag laddar inte av det utan blir trött. Sorry sidospår, men jag vet hur skitjobbigt det var som barn och tonåring när alla skulle berätta för en hur man var hela tiden. Ju mer folk sa till mig att jag var blyg och tyst desto större blev steget att prata. Jag behövde en flytt för att det skulle komma fram hur jag egentligen är. Jag önskar att jag blivit bemött med attityden ?alla är olika? istället. Och att min mamma hade sagt ifrån på skarpen när någon kallade mig blyg eller satte någon annan etikett på mig innan jag fick röst att göra dig själv. Men visst var det lättare att umgås med en i taget så kan du uppmuntra det utan att lägga på en ?för att lösa hennes problem attityd? (för då hade i a f jag satt mig helt på tvären och hellre varit ensam, men det är ju jag det)

Hon verkar inte ha den bästa stöttningen hemifrån vilket säkerligen spär på hennes dåliga självkänsla...Det är dags för både dig och pappan att gå en föräldrakurs innan ni skadar henne ännu mer.

Du skriver först att hon är blyg. Sedan försöker du trösta henne genom att säga att hon inte är blyg. Men vad blir det för tröst, om ni båda faktiskt inser att hon ÄR blyg?

Det är ju väldigt svårt att magiskt förändra sin personlighet och sina känslor. Särskilt för ett barn. Ibland kanske man måste träna på insikten att älska den hand man blivit given.

Vad är det hon tycker är jobbigt med blygheten? Är det några särskilda situationer som är extra besvärliga? Finns det något litet hon skulle kunna öva på för att träna upp sitt mod i sociala situationer? Exempelvis, vad skulle hända om känner sig blyg i en situation (som att beställa på McDonalds eller vad som helst) men provar att ändå göra det jobbiga?

Du skrev att hon har en aktivitet?
Är det en aktivitet där man är tvungen att prata och samarbeta?
Nu är jag inte scout själv men mina barn var och där lärde de känna massor av nya vänner och i alla möjliga åldrar.

Ok, är det dans som kräver interaktion?
Om det är typ solo-prestation och hon känner sig utanför så kan det eventuellt förvärra Ensamhetskänslan.
För att ta plats på ett naturligt sätt så krävs självkänsla och det visar sig i hur och var man känner sig säker.
Självkänsla byggs av många källor, en av de som jag tror på mest är känslan av att klarat av en uppgift, vunnit en tävling, bemästrat en svårighet genom hårt och medvetet arbete.
För att det skall vara konstruktivt så måste man också tillåtas att misslyckas.