Har blivit ointresserad av folk

Nästan så jag skulle kunnat författa din TS. Känner igen mig så väl i din berättelse.

Vet inte om du är man eller kvinna?;  men för mig (kvinna) vände mitt livslust och mina sociala behov drastisk efter ca 53-54 års ålder. Med klimakteriets alla baksidor och det fysiska förfallet som skedde relativt fort och var en riktig chocker... Jag tappade lusten för mig själv, livet, utseendet, sexualiteten och självkänslan med det. Kände mest en otrolig livströtthet som att allt numera är upprepningar av saker jag redan gjort till leda. Traditioner som ska upprepas, bedrifter och självförverkligande som ska blötas och stötas i en ständig jämförelse med andra.
Vem som lyckats bäst, åldrats bäst, har bäst liv, hus, äktenskap, bästa barnen, finaste jobbet, mest pengar, dyrast kläder osv i en evighetsjakt som jag inte njuter av en enda sekund och aldrig egentligen gjort.

Hade inte kunnat föreställa mig att hetsen skulle öka med åldern.

Mitt liv som ung var det en dans på rosor i jämförelse. Nu finns liksom inga ursäkter att inte ständigt förbättra sig själv sitt liv, sitt utseende, sitt hem.
Jag trodde och hoppades att sånt skulle avta och bli betydligt mindre viktigt med åldern. Att man äntligen skulle kunna få slappna av med att bara vara och njuta av sina dagar och få åldras ifred och relativt odramatiskt och inte lida så mycket av att tappa attraktiviteten.

Jag skulle gladeligen kunna bosätta mig på landet långt från människor för resten av mitt liv, och umgås ett par gånger om året med familj och  de närmsta vännerna och bara ägna mig åt kreativa projekt, trädgård och litteratur Kanske några djur..