Har blivit ointresserad av folk

Men du, det är ju det som är ett vanligt symtom/ början till depp- att bli socialt ointresserad?

Jag tror många av oss känner av en 50-årskris, men på olika sätt.

För en del gäller det relationen, när barnen flugit ut och man upptäcker att man kanske har glidit isär eller vill olika saker, när nu äntligen mer tid och pengar finns.

För en del karriären, när man ser de som är yngre men har bättre lyft under vingarna, eller man ifrågasätter meningen med ett jobb som man egentligen inte trivs med.

För andra är det ren saknad efter barn som flyttat, och ett överskott av tid.

För några är det kroppen, som börjar göra sig påmind med krämpor och kan utlösa tankar på åldrande och död.

Att göra nya saker för att stimulera hjärnan och utveckla nya intressen är sådant som kan hjälpa. 

Jag känner igen mig i detta. Var också social som yngre, är nu snart 40 och har blivit mer introvert och ointresserad av människor. Vill helst bara vara hemma och göra det jag känner för när jag är ledig. Jag vill inte gå på fester eller aw eller resa eller något annat som involverar andra människor. Jag har böcker, och skogen och min lilla familj:) inget konstigt i det tänker jag. Jag har inte heller någon depression.

Så länge du inte känner dig deprimerad eller mår dåligt så ska du göra som du vill och känner för tycker jag. 

Tycker också människor är ointressanta haha. Förutom min familj och fåtal vänner som jag älskar att vara med :) jag är 30+

Nästan så jag skulle kunnat författa din TS. Känner igen mig så väl i din berättelse.

Vet inte om du är man eller kvinna?;  men för mig (kvinna) vände mitt livslust och mina sociala behov drastisk efter ca 53-54 års ålder. Med klimakteriets alla baksidor och det fysiska förfallet som skedde relativt fort och var en riktig chocker... Jag tappade lusten för mig själv, livet, utseendet, sexualiteten och självkänslan med det. Kände mest en otrolig livströtthet som att allt numera är upprepningar av saker jag redan gjort till leda. Traditioner som ska upprepas, bedrifter och självförverkligande som ska blötas och stötas i en ständig jämförelse med andra.
Vem som lyckats bäst, åldrats bäst, har bäst liv, hus, äktenskap, bästa barnen, finaste jobbet, mest pengar, dyrast kläder osv i en evighetsjakt som jag inte njuter av en enda sekund och aldrig egentligen gjort.

Hade inte kunnat föreställa mig att hetsen skulle öka med åldern.

Mitt liv som ung var det en dans på rosor i jämförelse. Nu finns liksom inga ursäkter att inte ständigt förbättra sig själv sitt liv, sitt utseende, sitt hem.
Jag trodde och hoppades att sånt skulle avta och bli betydligt mindre viktigt med åldern. Att man äntligen skulle kunna få slappna av med att bara vara och njuta av sina dagar och få åldras ifred och relativt odramatiskt och inte lida så mycket av att tappa attraktiviteten.

Jag skulle gladeligen kunna bosätta mig på landet långt från människor för resten av mitt liv, och umgås ett par gånger om året med familj och  de närmsta vännerna och bara ägna mig åt kreativa projekt, trädgård och litteratur Kanske några djur..

Just exakt så känner jag! Som här ovan. Tack för ditt långa svar. 

Jag bor redan på landet och det är tyst och skönt. Önskar att jag fick stanna här hemma. Ifred. Att inte behöva jobba mer heller. Vinna såpass mycket pengar att man bara kunde stanna här.