Killens mamma
Hej! Jag behöver råd.Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite över 1 år. Jag fyller 19 år och han är 17 år. Alltså två års mellanrum. Viktigt att tillägga som bakrundsinformation att jag har levt med en depression i 4 år som påverkar mig psykiskt och fysiskt. Jag har exempelvis inte samma förmåga att ta tag i saker och är offta väldigt trött vilket kan uppfattas som att jag är lat. Jag är även väldigt känslig pga detta och kan ta vissa saker väldigt hårt samt personligt och pga det börja ifrågasätta mig själv. Är nu även sjukskriven och kan inte jobba.
Nu till problemet. Jag och min pojkvänn är uppväxta på ganska olika sätt. Hans familj tar mycket på ganska stort allvar och är en arbetar familj med egna företag där de ser arbete och disiplin som en viktig sak. Min familj är lite mer avslappnad och bryr sig mer om hur man mår än hur man presterar. Även min mamma har psykiska problem så mycket fokus ligger kring att veta sina gränser och inte ta på sig för mycket osv. Skillnaderna på våra föräldrar är nog del av problemet.
Jag älskade min killes mamma till en början och tycker fortfarande om henne då hon har varit väldigt snäll mot mig och nästan börjat se mig som ett av hennes egna barn. Min kille gillar att spendera tid hemma och därav blir det att vi är hos honom 95% av tiden. Hemma hos honom är vi ofta med hans familj och släkt medans hos mig är vi offta ostörda och gör vår egna grej. På senaste har jag kännt att det blivit för mycket hemma hos honom då jag upplever att hanns mamma inte har några gränser. Hanns mamma har några gånger städat killens rum och ex hittat mina trosor som hon tvättat och sedan lagt rena för alla att se på köksbordet. Även sagt detta högt på middagar framför släkten vilket gjort mig extremt obekväm. Det är jätte snällt att hon har tagit sig tiden att tvätta dom men hade föredragit om hon lämnade det åt mig då jag inte vill att min killes mamma ska rota bland mina smuttsiga underkläder för att sedan säga det till hela släkten. Det har även varit andra sitvationer som att hon påpekade hur jag visade min respekt för en i deras släkt när hanns mamma gick bort. Jag försökte vara hur snäll och respektfull som hellst mot honom men viste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Detta började hon då påpeka framför killen vars mamma gått bort och fick mig att känna mig som att jag hade sagt något dumt eller fel vilket ingen annan tyckte. Även andra sitvatuoner som att hon sagt att jag är lat bakom min rygg och blandat sig i våran relation när jag inte varit där och kunnat försvara mig själv eller förklara min sida av det hela. Har även kännt att hon dömt mig för att jag är sjukskriven. Detta är bara lite av det men är saker som gjort att jag känner att jag måste tippa på tå i hans hus och vissa är saker som gjort mig väldigt ledsen och fått mig att ifrågasätta mig själv. Känner att om jag skulle göra något litet fel så får hon direkt få reda på det och göra sitvationen värre. Förstår ofta vart hon kommer ifrån och hennes sida av det men upplever att hon kunde sköta dessa sitavtioner på ett bättre sätt där jag inte känner mig så utpekad samt påhoppad. Pga min depression tar vissa komentarer väldigt hårt på mig, exempevis som att jag är "lat" när det egentligen beror på min depression samt att jag blir extra känslig och tar vissa komentarer väldigt hårt. Sammanfattat så känner jag inte mig så bekväm hemma hos min kille och inte som att jag riktigt kan vara mig själv.
Jag har försökt prata med min kille om detta men vill inte trampa på hanns tår då det faktiskt är hans mamma och såklart en person som han älskar och ser upp till. Känner inte att han riktigt förstår. Den enkla lösningen hade varit såklart att spendera mer tid hos mig men det vill han inte då han är så hemmakär. Hade det varit att jag bara spenderade några nätter hos honom i veckan hade jag kunnat bita ihop men eftersom att jag känner att jag måste lossas vara någon jag inte är samt tippa på tår i huset 6 av 7 dagar i veckan, känner jag att det börjar ta på min mentala hälsa.
Värt att nämna igen att jag ofta ser hennes sida i det och absolut inte tror att hon menar något illa. Jag förstår även att detta inte är ett så stort problem men ändå något som jag tycker är jobbigt.