• akademibåstad

    Killens mamma

    Hej! Jag behöver råd. 
    Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite över 1 år. Jag fyller 19 år och han är 17 år. Alltså två års mellanrum. Viktigt att tillägga som bakrundsinformation att jag har levt med en depression i 4 år som påverkar mig psykiskt och fysiskt. Jag har exempelvis inte samma förmåga att ta tag i saker och är offta väldigt trött vilket kan uppfattas som att jag är lat. Jag är även väldigt känslig pga detta och kan ta vissa saker väldigt hårt samt personligt och pga det börja ifrågasätta mig själv. Är nu även sjukskriven och kan inte jobba. 

    Nu till problemet. Jag och min pojkvänn är uppväxta på ganska olika sätt. Hans familj tar mycket på ganska stort allvar och är en arbetar familj med egna företag där de ser arbete och disiplin som en viktig sak. Min familj är lite mer avslappnad och bryr sig mer om hur man mår än hur man presterar. Även min mamma har psykiska problem så mycket fokus ligger kring att veta sina gränser och inte ta på sig för mycket osv. Skillnaderna på våra föräldrar är nog del av problemet. 

    Jag älskade min killes mamma till en början och tycker fortfarande om henne då hon har varit väldigt snäll mot mig och nästan börjat se mig som ett av hennes egna barn. Min kille gillar att spendera tid hemma och därav blir det att vi är hos honom 95% av tiden. Hemma hos honom är vi ofta med hans familj och släkt medans hos mig är vi offta ostörda och gör vår egna grej. På senaste har jag kännt att det blivit för mycket hemma hos honom då jag upplever att hanns mamma inte har några gränser. Hanns mamma har några gånger städat killens rum och ex hittat mina trosor som hon tvättat och sedan lagt rena för alla att se på köksbordet. Även sagt detta högt på middagar framför släkten vilket gjort mig extremt obekväm. Det är jätte snällt att hon har tagit sig tiden att tvätta dom men hade föredragit om hon lämnade det åt mig då jag inte vill att min killes mamma ska rota bland mina smuttsiga underkläder för att sedan säga det till hela släkten. Det har även varit andra sitvationer som att hon påpekade hur jag visade min respekt för en i deras släkt när hanns mamma gick bort. Jag försökte vara hur snäll och respektfull som hellst mot honom men viste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Detta började hon då påpeka framför killen vars mamma gått bort och fick mig att känna mig som att jag hade sagt något dumt eller fel vilket ingen annan tyckte. Även andra sitvatuoner som att hon sagt att jag är lat bakom min rygg och blandat sig i våran relation när jag inte varit där och kunnat försvara mig själv eller förklara min sida av det hela. Har även kännt att hon dömt mig för att jag är sjukskriven. Detta är bara lite av det men är saker som gjort att jag känner att jag måste tippa på tå i hans hus och vissa är saker som gjort mig väldigt ledsen och fått mig att ifrågasätta mig själv. Känner att om jag skulle göra något litet fel så får hon direkt få reda på det och göra sitvationen värre. Förstår ofta vart hon kommer ifrån och hennes sida av det men upplever att hon kunde sköta dessa sitavtioner på ett bättre sätt där jag inte känner mig så utpekad samt påhoppad. Pga min depression tar vissa komentarer väldigt hårt på mig, exempevis som att jag är "lat" när det egentligen beror på min depression samt att jag blir extra känslig och tar vissa komentarer väldigt hårt. Sammanfattat så känner jag inte mig så bekväm hemma hos min kille och inte som att jag riktigt kan vara mig själv. 

    Jag har försökt prata med min kille om detta men vill inte trampa på hanns tår då det faktiskt är hans mamma och såklart en person som han älskar och ser upp till. Känner inte att han riktigt förstår. Den enkla lösningen hade varit såklart att spendera mer tid hos mig men det vill han inte då han är så hemmakär. Hade det varit att jag bara spenderade några nätter hos honom i veckan hade jag kunnat bita ihop men eftersom att jag känner att jag måste lossas vara någon jag inte är samt tippa på tår i huset 6 av 7 dagar i veckan, känner jag att det börjar ta på min mentala hälsa. 

    Värt att nämna igen att jag ofta ser hennes sida i det och absolut inte tror att hon menar något illa. Jag förstår även att detta inte är ett så stort problem men ändå något som jag tycker är jobbigt. 
  • Svar på tråden Killens mamma
  • Alex0102

    Säg till henne exakt så som det är. Extremt viktigt dock att du genomför samtalet lugnt o professionellt oavsett vad som händer. Du måste få henne se ut som att hon är den vinnande.

    Sen så kan du ta det steget att du ber henne om tips om hur du ska vara mer produktiv o må bättre. Företagare är oftast vana med psykisk ohälsa och har hanterat det någon gång i livet

  • Xenia

    Ni är två personer. Din kille vill helst vara hemma hos sina föräldrar och du vill helst vara hemma hos dina (iaf inte hos hans föräldrar). Varför är det självklart att du ska anpassa dig helt efter din killes vilja men han han inte efter din? För att det alltid är kvinnan/tjejen som ska anpassa sig efter mannen/killen?

    Du får stå på dig mer gentemot din kille helt enkelt.

  • Anonym (Mamma till tonåringar)

    Så du är sjukskriven och tillbringar nästan all din tid hos en annan familj.
    Din pojkvän går i gymnasiet, han förväntas plugga vidare och sedan jobba i familjeföretaget.
    Det kommer inte hålla.
    Varför
    Han är för ung, du är för känslig.
    Varför måste ni träffas 24/7?

  • Anonym (Knappt)

     Ni är båda barn
     Skriv en bok istället för att trolla

  • Anonym (Ninni)

    Jag förstår hans mamma.

    Du är vuxen även om du bara är 19 år och verkar inte ha så mycket ambitioner. Jag förstår att du är deprimerad men verkar mest fokuserad på det du inte orkar mer än att fokusera på det du orkar? Din familjs inställning är såklart förståelig om ni är många som inte mår bra, samtidigt så verkar ni ha fastnat i det. Missförstå mig inte, det är viktigt att ta hand om sin psykiska hälsa! Men du har samtidigt ett förhållande med en omyndig person.
    Din killes mamma har fortfarande ansvaret över sin son som bara är 17 år. Han går i skolan och ska sköta den.
    Hade något av mina underåriga barn varit tillsammans med en deprimerad vuxen även om det bara skiljer ett par år, hade jag också sett att ni helst höll er hemma hos mig. 


    Jag är rädd att detta inlägg kommer missförstås, jag har psykisk ohälsa i min familj så det är inte så att jag inte förstår.
    Samtidigt så vet jag hur mycket ett vuxet förhållande kan förstöras av det och hur mycket livet sätts på paus. Det är inget jag hade önskat mitt vuxna barn och ännu mindre min 17-åring.

    Egentligen skulle du kanske vara singel nu och fokusera på dig själv, att må bra igen och din framtid?

  • Tecum
    Anonym (Ninni) skrev 2023-08-15 19:36:37 följande:

    Jag förstår hans mamma.

    Du är vuxen även om du bara är 19 år och verkar inte ha så mycket ambitioner. Jag förstår att du är deprimerad men verkar mest fokuserad på det du inte orkar mer än att fokusera på det du orkar? Din familjs inställning är såklart förståelig om ni är många som inte mår bra, samtidigt så verkar ni ha fastnat i det. Missförstå mig inte, det är viktigt att ta hand om sin psykiska hälsa! Men du har samtidigt ett förhållande med en omyndig person.
    Din killes mamma har fortfarande ansvaret över sin son som bara är 17 år. Han går i skolan och ska sköta den.
    Hade något av mina underåriga barn varit tillsammans med en deprimerad vuxen även om det bara skiljer ett par år, hade jag också sett att ni helst höll er hemma hos mig. 


    Jag är rädd att detta inlägg kommer missförstås, jag har psykisk ohälsa i min familj så det är inte så att jag inte förstår.
    Samtidigt så vet jag hur mycket ett vuxet förhållande kan förstöras av det och hur mycket livet sätts på paus. Det är inget jag hade önskat mitt vuxna barn och ännu mindre min 17-åring.

    Egentligen skulle du kanske vara singel nu och fokusera på dig själv, att må bra igen och din framtid?


    Håller med, det var bra skrivit. Det handlar inte bara om att acceptera sitt mående som TS` familj gör, utan också att försöka göra något åt det. Jag tror att det är vad killens mamma också tänker. Killen är bara 17 och hon vill inte att han ska hamna i en slags omhändertagande roll i så unga år. Dessutom är det snällt av henne att låta TS bo där i princip på heltid.
  • Anonym

    Grundproblemet är att du nästan flyttat in i hennes hus. Att starta upp samboskap i föräldrahemmet är som bäddat för problem. INGEN vill bo ihop med svärmor. 
    Svärmor ska liksom inte vara så långt in i relationen. Vill man vara sambo så behöver man ett eget revir. Just nu bor du i svärmor och svärfars revir. Du är vuxen och borde ha ett eget hem, speciellt som du vill vara sambo.
    Mindre tid i svärmors hem, det är det enda råd jag kan ge. Det är ingen rättighet att flytta in i svärföräldrars hem. Det är dom som bestämmer i sitt eget hem.

  • Anonym (F)

    Du är tillsammans med en minderårig. Klart hans morsa inte gillar att hitta dina trosor drällande i sitt eget hus. Synd att hon måste vara så passivt aggressiv om problemen bara.

    Du har tyvärr inget att komma med här. Det är hennes hus och hennes barn. Satsa på egen bostad istället så kan han komma och hälsa på dig, om hans mamma tillåter....

  • Anonym (CA)
    Anonym skrev 2023-08-15 20:54:59 följande:

    Grundproblemet är att du nästan flyttat in i hennes hus. Att starta upp samboskap i föräldrahemmet är som bäddat för problem. INGEN vill bo ihop med svärmor. 
    Svärmor ska liksom inte vara så långt in i relationen. Vill man vara sambo så behöver man ett eget revir. Just nu bor du i svärmor och svärfars revir. Du är vuxen och borde ha ett eget hem, speciellt som du vill vara sambo.
    Mindre tid i svärmors hem, det är det enda råd jag kan ge. Det är ingen rättighet att flytta in i svärföräldrars hem. Det är dom som bestämmer i sitt eget hem.


    Exakt. Och ingen vill bo ihop med sin svärdotter heller. Det blir för nära helt enkelt. 

    För att tala klarspråk, TS. Om min 17-åriga son var tillsammans med en psykiskt sjuk 19-åring skulle jag göra allt i min makt för att det skulle ta slut. Det är ingen bra början på livet för honom och han verkar ju ha stora möjligheter att leva ett bra och sunt liv framöver. 

    Du behöver ta hand om dig själv och din egen hälsa först och främst. Du är också väldigt ung och ska väl försöka utbilda dig och hitta jobb mm. 

    Lycka till. 
  • Anonym (Varför??)

    Varför lägger du dina smutsiga trosor i hennes hus?? Varför städar ni inte upp efter er? Om du sitter i hennes hus, får din mat lagad, ditt skräp städat, gratis el och till och med kläderna tvättade så förstår jag att hon tycker du är lat. Det är fruktansvärt respektlöst. Du kan väl sitta hos dina egna föräldrar och vara deprimerad. Det måste vara väldigt jobbigt för hela familjen att du flyttat in och lägger smutsiga trosor omkring dig och inte ens städar rummet du sover i?!
    Som gäst i någons hus är det normalt att vara extra hjälpsam och respektfull. Inte flytta in och kräva full service! Du gör motsatsen till att trippa på tå. Du klampar in och trampar på alla tår

Svar på tråden Killens mamma