Känner inte att det är ok när min sambo bjuder ut sin kvinnliga kollega

Då är han med andra ord riktigt dum. 

Har han inte ens försökt se detta ur ditt perspektiv? Vadå han orkar inte ha det så här längre, orkar du det då? 

Varför tror han du ältar, jo för att du inte nått igenom, det är helt normalt. Man ältar också för att man är otrygg. Man litar inte på sin partner som inte förstår en fullt ut och var ens egna gränser går för att man ska må bra, känna sig trygg igen och lycklig i relationen. 

Kostar det honom mer att fortsätta luncha med den här kvinnan än hur du mår, och han mår i relationen? Snacka om ha fel prioriteringar för sig. 

Det här är 100% hans fel och inte ditt. Han ska inte dölja/inte berätta detta från början. Han är den som startat och startar kontakten med henne, inte hon med honom.

Det är inte normalt att skriva i SMS att det bara är en jobbarlunch. Det är som att han vill lugna henne, få henne att ta det steget med honom, dvs att han beter sig gränslöst/ifrågasättande även för hennes del. Inte f-n förmedlar jag till mina jobbarkompisar när vi ska äta lunch ute att det bara är en jobbarlunch, det ska man kunna utgå från, det ska vara en självklarhet. 

Nu har jag läst allt du skrivit (det gjorde jag inte innan) och jag tycker ännu mer synd om dig nu. 

Hur han aktivt SMS:ar henne om vad som föregår i ert privatliv när han vet om hur du känner det, om ert barn och hennes knäskada. Han bara letar efter ursäkter, anledningar att SMS:a henne. 

Jag tror du måste ställa krav, istället för att älta och själv vara beredd på att göra annorlunda än vad du gjort hitintills för att få ett annat resultat. Ditt ältande har inte gett dig något resultat och du mår inte bra (och det är fullt förståeligt). 

Då tycker jag det är för sorligt att han eller andra män inte känner den nära vänskapen hos de kvinnor de väljer att ha som sina fruar och mammorna till sina barn, tycker att de borde ha vägt in det från början. Han ger ju sin kvinnliga arbetskollega det han borde ge till sin hustru istället, han bygger en intim/närhet till henne. Även om han inte rör henne fysiskt, om han har känslor för henne eller känslorna kommer var är då gränsen för otrohet liksom. 

Jag har nog alltid haft lite svartsjuka män men inte p.g.a något jag gjort som varit fel i deras ögon utan de har sagt att det är deras problem, jag har verkligen frågat för jag ville veta om jag gjort något som orsakat det och i så fall äger jag det problemet. De har då kommit fram till att det har varit när de har märkt att andra är intresserade eller de är rädda att andra t ex på en arbetsplats skulle bli intresserade av mig, men aldrig att de sett, upplevt att jag har i min tur uppträtt fel. Det som de också haft gemensamt är att de har slutat efter ett tag att känna svartsjukan och istället känt sig helt trygga med mig. 

Jag har alltid haft manliga arbetskollegor, singlar som gifta som sambos, och jag funkar bra med män, vi förstår varandra. Jag har haft nära band yrkesmässigt men vår kemi har varit då som syskons eller vänner och vi har då båda levt i vad jag vet bra förhållande. Jag har behövt förvägra vissa kommunikationssätt från en manlig arbetskollega som jag stod nära som syskon eller vän, inte för att jävlas utan för att hur det kunde se ut och jag ville vara tydlig med den spärren där. Man måste nog tänka på att ens partner faktiskt inte sitter inne i hjärnan på en och vet precis hur man känner och är utan att sådana här saker kan skapa osäkerhet, svartsjuka hos ens partner och då känner i alla fall jag att då har jag misslyckats med min roll som min partners tjej, det ska inte min partner behöva tänka eller känna så, sant eller osant. Jag bromsar också då för att jag är kvinna och jag kan tänka mig att hans kvinna kanske skulle tycka det var att gå över en gräns så för att skydda henne också, och han med i det, så har jag satt upp spärren där. Man måste tänka lite och inte bara på sig själv och sin egen synvinkel. 

Jag tror jag fattar det du skriver att män inte har de här nära vänskapsbanden, pratar och analyserar på det sättet tjejer kan göra, och är nog uppmuntrade och får lov att göra, och jag tycker det är hemskt synd, vi har båda samma behov av det, tror det är något fel pojkar, män fått lära sig av samhället. Jag hoppas att man kan ändra på det. 

Nu kommer jag väl också få mina minus, men skit samma. Jag håller med Tecum där, jag har sett, vet om det att många män tyvärr genom uppfostran, del av samhällets syn, inte har de här nära vänskapsbanden till deras (manliga) vänner. Det är också något som påtalas i artiklar, forskning när det gäller män som blir skogstokiga då de förlorar sin kvinna för hon har varit den enda de har haft det här nära bandet med. Det betyder inte att alla män är så eller att det skulle vara en omöjlighet att ha det. Jag tror män har precis lika stort behov av det som kvinnor och borde ha det. 

Samtidigt då måste han tänka på mottagaren av SMS:et att hon i så fall tänker Vad skulle det annars va?? att det blir konstigt den vägen. 

Ja, i så fall så dumförklarar han TS när det är han som är den riktigt dumma.

Jag fick berättat för mig en gång av min pojkvän att han följt efter mig då han var svartsjuk och ville se mig tillsammans med en annan man som han var helt övertygad om ville ha mig. När han fick se oss tillsammans blev han lugn för han såg att jag hade noll intresse. Han sa det sen då han hade dåligt samvete och inte ville ha den hemligheten mellan oss. Det var creepy när han sa det men sen tänkte jag att var det det som krävdes för att få ett slut på den svartsjukan så var det väl ändå bra. 

Jag tycker man kan säga så här. Varför skulle det inte vara okej för TS att läsa sin mans sms till en arbetskollega för? Varför ska man dölja något där för? Min får gärna läsa mina sms till mina arbetskollegor hur mycket han vill om det skulle roa honom, han kan få läsa mina jobbmail också, hur tråkiga som helst, bara att läsa på tills han storknar. Han får gärna bli min sekreterare om han så vill. Jag har inget att dölja. Varför skulle jag? 

Hon hade nog aldrig läst sms:en om det inte var så att det var han som började mygla från första början. Det är han som är ansvarig för att tilliten inte finns där, inte hur hon har reagerat där efter. Hur hon har reagerat hade vem som gjort för hon kan uppenbarligen inte lita på honom. Hon har inte antytt något som helst att hon skulle ha varit svartsjuk, misstänksam mot honom innan utan det är just den händelsen långt innan som har gjort det. Det är för mig iaf stor skillnad om man som partner börjar gå över gränser i en sjuklig svartsjuka när den andre inte gjort ett dugg för att den andra skulle vara svartsjuk och rota och ha sig, än att den andre behöver göra det för att få veta sanningen eller vet om den har fel (i sin svartsjuka). 

Han ska äga sitt ansvar för hur det här påverkar TS och vilja förstå detta ur TS:s perspektiv. Han gör inget av det.