Tecum skrev 2023-08-14 17:50:25 följande:
Bra fråga! Jag vet inte, kan bara konstatera faktum. Och det gäller naturligtvis inte alla, det finns en minoritet män som har så nära vänner att man kan prata om allt. Nu är jag gammal men har fått intrycket att det inte är jättemycket bättre hos yngre män heller.
När män träffas är det ofta i samband med att man gör något konkret. Idrottar, jagar, fiskar, mekar med bilar, håller på med musik osv osv. Kvinnor träffas oftare bara för att umgås och prata.
Men jag tror ändå att huvudorsaken är att många män är obekväma med att tala om känsliga saker, psykiskt mående, relationer. Inte för att bangar för själva ämnet utan för att de inte har språket och vanan att tala om sådant. De har från början lärt sig att det är kvinnors avdelning och att det fixar sig nog med relationen om man bara får tag i en kvinna. Det borde ha blivit bättre sedan jag var ung, men det verkar inte så på alla gnällinlägg här om taffliga och ej inkännande män.
Du har säkert rätt i att det finns en generell skillnad, men också stora individuella skillnader. Och om många män är obekväma med att prata om känsliga och personliga saker, är det något de får jobba med (om de har behov av det). Då borde de dessutom ha problem att öppna sig även för kvinnor.
Att bete sig skumt (som TS man gör) med hänvisning till att han och kollegan bara är vänner och att han behöver denna vänskap, är både genomskinligt och fel sätt att lösa problemet. Han hade kunnat luncha med kollegan, prata av sig med kollegan och ibland bjuda med TS, utan att det blev en grej. I stället försöker han undanhålla saker för TS, samtidigt som han är väldigt drivande och kontaktsökande med just den här kollegan. Det luktar illa på långt håll.
Att som man hävda att man måste ha kvinnliga vänner för att man inte kan bli personlig med män, låter som en vag ursäkt. Kvinnor pratar inte heller alltid om allt. Kvinnor kan också ha svårt att öppna sig. Om man inte har den typen av tjejkompisar (vilket inte alla har eller trivs med), skulle man då kunna hävda att man behöver en nära killkompis för att det är lättare att prata med honom för att han är kille? Skulle ens partner gå med på det? Troligen inte.
Jag har kompisar av båda könen och anser att man ska kunna ha det, men det är något annat än det TS beskriver. Ibland sitter vi bara och pratar (men vi analyserar sällan sönder saker), ibland gör vi saker ihop. Detsamma gäller maken, han och hans kompisar kan lika gärna fördriva ett par timmar över några öl, och snacka om allt möjligt, som att träna eller spela dataspel ihop. Vi har även en del gemensamma vänner. Jag upplever inte att någon av våra vänner tycker att känslosamt prat eller relationsproblem är "kvinnors avdelning". Tycker man det lär man få problem i sina relationer, precis som du skriver.
Men kanske är det delvis en generationsfråga. De flesta vi umgås med är födda på 70-talet eller 80-talet. Visst verkar det finnas en ganska stor grupp äldre män som inte alls umgås på samma sätt som yngre gör eller som kvinnor i deras ålder gör.
