Anonym (Jag också) skrev 2023-08-14 19:42:41 följande:
Hej,
Kära trådstartare jag vet vad du går igenom. Jag skulle gå in i vecka 13 och göra KUB veckan därpå när jag började blöda. Graviditeten hade stannat i vecka 9, jag såg ett tickande hjärta i två dagar innan det slutade slå. Detta var snart en månad sedan, vårt andra barn (planerat). Jag blödde dock sparsamt och försökte först avsluta allt med Cytotec, detta misslyckades fatalt och jag fick skrapa veckan därpå. Tyvärr fanns det rester kvar och jag fick genomgå ytterligare en skrapning två veckor senare, nu hoppas jag att allt är ute så jag kan gå vidare (blöder fortfarande och har gjort det snart i en månad). Så jag hoppas att det faktum att du verkar ha fått så bra hjälp direkt hjälper dig snabbare.
Jag försöker tänka att detta inte var menat, och inte hur långt det gick eller hur det skulle bivit i januari när den kom osv. Nya tag, men ibland kommer det över mig, speciellt då jag inte har så många att prata med - få som visste om graviditeten och känns på något sätt onödigt att berätta vad jag går igenom nu... Antar det är någon slags överlevnadsinstinkt att bara vilja gå vidare.
Jag är 37 och har tänkt mycket på min ålder. Fick dock ett tidigt missfall innan min son föddes, och då var jag "bara" 35. Någonstans vill jag tänka att det bara är att försöka igen, men jag misstänker att när man väl är där är det inte lika lätt mentalt.
Mitt missfall innan min son kändes värre, för då fanns inget barn så då visste jag inte om det skulle gå öht. Nu stressar ålder och ålderskillnad - alltid ska det vara något 
Och till sist, jag hade också en känsla från start att något inte var som det skulle. Därför gjorde jag ett tidigt UL. När jag såg blodet den där eftermiddagen några veckor senare så visste jag direkt. Hade alla symptom kvar, men bara visste att det inte stämde <3
All styrka till dig, det kommer att bli bra!
Beklagar din förlust.
Jag blödde väldigt mycket när jag kom in, dom uppskattade till ca 600-700 ml. Än så länge har jag sluppit skrapning, jag ska ta ett nytt graviditetstest om 2 veckor, är det positivt så ska jag tillbaka till sjukhuset.
Det var ett fåtal som visste om detta oxå, vi ville vänta till kuben och se att allt var ok innan. Jag har bra stöd av dom som vet vad som har hänt, och från min sambo såklart. Jag har dock inte varit så bra stöd för honom känner jag.
Detta var mitt första missfall, och förhoppningsvis det enda, och det var en skräckupplevelse. Det rann blod konstant i tre timmar, alla klumpar som kom ut. Jag visste hela tiden att det går åt helvete, men jag hoppades ända fram tills läkaren bekräftade.
Jag vet att ett missfall sker pga att nånting går fel i utvecklingen men alla frågor poppar upp i huvudet ändå ibland. Jag hoppas att jag så småningom kan lägga undan tankarna på vad det skulle ha blivit, pojk eller flicka, hur skulle han/hon osv.
All styrka till dig också, det kommer att bli bra för oss alla
