Behöver råd att gå vidare efter otrohet/svek

Ok så du vill att vi ska hjälpa dig ljuga för dig själv och "bortse" ifrån verkligheten, släta över alla "detaljer" för att få allt att se bättre ut än vad det var?

Jag tycker snarare du borde fråga dig om det är så friskt att försöka lura sig själv till att fortsätta en trasig relation?

Dessa "detaljer" som du vill ha vår hjälp att bortse ifrån ÄR ju trotts allt saker som hänt. Och att fortsätta en relation genom att försöka bortse ifrån verkligheten tycker iaf inte jag är någon bra idé. Om man tycker något känns vidrigt, så beror det ju kanske på att det ÄR vidrigt, vad är då poängen med att försöka intala sig själv att det inte är det? Är inte det ren verklighetsflykt?

Det som har hänt har hänt, det är sant, men det betyder ju inte att man måste acceptera det, och speciellt inte tvinga sig själv till det.

Det beror på vad man vill ha pepp och stöd för. Om man som i TS fall vill ha pepp och stöd för att bortse ifrån verkligheten så som den faktisk är för alla dessa detaljer är ju trotts allt något som faktiskt hänt och det hon försöker göra är i så fall att  retuschera verkligheten och få den att se snyggare ut än vad den faktisk var för att den ska bli lättare att acceptera och det är ju ett sätt att lura sig själv.

Om man på allvar vill gå vidare med sin partner och förlåta så är det ju i så fall HELA kalaset ink alla snaskiga detaljer man behöver förmå dig själv att acceptera och förlåta och inte en förskönad  version med alla jobbiga detaljer bortplockade.

Ja alla förhållanden kan överleva vad som helst om man är beredd att offra hur mycket som helst och anpassa sig till vad som helst. Men en mer relevant fråga är varför då? Till vilket pris och om det priset är värt det?

Jag tror det är lätt att i den situationen stirra sig blind på att att försöka rädda förhållandet till varje pris utan att stanna upp och fundera över om om det priset verkligen är värt det och vad är det man försöker rädda egentligen? Är det det verkliga förhållandet eller en fantasi av det man trott sig haft? Vem är det man försöker rädda förhållandet med, den verkliga personen så som personen faktiskt är, ink sveket och lögnerna eller den man trodde att personen var?

Om man ser relationer som någon slags tävling där det gäller att vinna till varje pris så har du säkert rätt... men ibland kan det kanske vara bättre att fråga sig om den där tävlingen är värt det innan man ger sig in i den. den kanske kostar mer än den smakar.

Sen är det ju lite väl generaliserande att hävda att relationer spricker för att man inte "orkar kämpa".  Om förhållanden spricker efter en otrohet så är det till 100% den otrognes fel för man kan inte behandla sin partner som skit och sen förvänta sig att personen ska vilja "kämpa".

Att växa upp i trasiga relationer där föräldrarna håller ihop "för barnens skull" är inte alltid nyttigt för barn.

Efter en tid inser man KANSKE att sveket inte är oförlåtligt och kan MÖJLIGEN komma varandra närmare. Men minst lika ofta om inte oftare inser man att man gjorde ett stor misstag som inte drog på en gång för personen fortsatte vara otrogen, tex...och då har man slösat bort ännu fler år av sitt liv på fel partner.

Allt tar sin tid men det är inte alltid säkert att tid botar dålig karaktär, många ggr är en egoist en egoist oavsett hur lång det det går.

Fungerar för vem? Dem eller barnen? Och hur definierar du "fungerar", fungerar som i alla lever under samma tak och thats it eller fungerar som i lever under samma tak och är lyckliga med det?

Barn är ju inte blinda och döva, de fattar betydligt mer än föräldrarna tror, dessutom lär de sig av sina föräldrar och hur föräldrarna beter sig mot varandra kommer bli det normala för dem och något de tar med sig i sina egna relationer senare. 

Ansvar som förälder har man både som gift eller skild, man behöver inte vara kvar i en trasig relation för att vara en ansvarsfull förälder.

Eller vara vuxen nog att fråga sig om det finns något VI kvar öht?

Att blint försöka rädda ett trasigt förhållande till varje pris är ju inte tecken på mognad, det är tecken på osäkerhet. Att använda barnen som ursäkt för sin egen rädsla för att bryta upp är ju inte heller bra.

Så mao ord "barnens bästa" kan tolkas på många olika sätt och är betydligt mer komplext än att man måste fortsätta vara ihop.

När man bedrog sin partner så var man ju väldigt medveten om att man inte bara riskerade relationen med sin partner utan även halva tiden med sina barn men bevisligen valde man att ta den risken ändå så redan där satte man ju jaget före sina barn och då är det ju väldigt märkligt att i efterhand komma och snacka om att sätta barnen fört när man själv bevisligen inte gjort det.

Och ja det är nog väldigt vanligt att man kör med "tänk på barnen" för att förmå sin partner att ge en en andra chans eller för att slippa stå för vad man gjort inför barnen. Är barnen små så finns det ingen poäng i att berätta sanningen för dem, de är för små att förstå sex, svek, etc... men är det tillräckligt stora så är det inte alls säkert att det är bäst att ljuga för dem för de kommer se igenom BS förklaringar och även de har ju rätt att förstå vad som händer runt omkring dem och varför.

JAG kan missbrukas på många olika sätt.

JAG vill inte inte lämnad pga min otrohet, JAG vill inte mista halva tiden med mina barn pga min otrohet, JAG vill inte skämmas inför mina barn. JAG tycker det är bäst att vi ljuger för dem.

Så som sagt, sätta barnen för sina egna känslor gäller båda två inte bara den som blivit sviken. 

Ja barn har man livet ut, men en partner går att byta ut.

Ja ett svek är ett svek och då spelar ju anledningar och förklaringar egentligen ingen roll handlingarna talar för sig själva.Skuldfrågan (vem som orsakat krisen) är VÄLDIGT central för att försonas kring ett svek, att den som svikit sig står för det fullt ut och tar på sig skulden för sitt agerande är ett måste och inget man ska sopa under mattan, låtsas som att det är bådas fel eller snacka bort genom att gnälla om "skuldbeläggande". Har man betett sig illa mot sin partner så är skuldbeläggandet fullt befogat och något man får acceptera. Och ja... klarar personen inte av att göra det så kan man lika väl lägga ner på en gång.Om TS vill försonas så är det bra om hon vet vad hon ger sig in i och kan tänka lite längre än nu nu nu. Och det är det är inte alltid så lätt att göra när världen vänts upp och ner. När mattan ryck undan under fötterna på en så är det lätt att man klamrar sig fast vid det kända men inte nödvändigtvis alltid det bästa valet.

Det bästa är nog att varken förlåta eller dumpa förrän man processat klart för det är egentligen inte förrän då man är redo för ett sånt beslut. Man måste inte dumpa med en gång men man måste inte förlåta med en gång heller. Det är en process som kan ta lång tid och då kan man oxå ge sig själv den tiden.

Och då är det ju bra att vi påtalar riskerna med detJa vi vet inte vad maken tänker men vi vet vad han gjort )iaf det TS känner till) och ansvaret för hans handlingar ligger till 100% på honom så skuldfrågan kring hans otrohet är ju ganska klar.Ja att reparera en trasig relation är något båda måste göra och inget man kan göra ensam men det är inget man måste göra och inte alltid det bästa valet.