Anonym (Gjort är gjort) skrev 2023-08-11 17:50:57 följande:
Tack för ditt svar! Tråkigt att höra att du varit med om samma sak. För hur länge sedan skedde detta och hur mår du idag?
Min man kunde inte förneka sanningen men säger att det inte betydde något och att det var ett misstag. Han blev uppvaktad och blev smickrad och vår relation var inte på topp när det hände. Han avslutade relationen direkt när han fick brevet för 1,5 år sedan då han tyckte det hade gått för långt. Han säger att han älskar mig och inte vill lämna mig vilket jag vet att han gör och har alltid gjort. Kvinnan arbetar inte på hans jobb utan på ett företag de samarbetar med. Han har lovat att han brytit all kontakt med henne och spärrat henne på alla sociala medel, något jag tvingat honom till. Vet inte varför jag krävde det men det är väl ett sätt att få henne att "försvinna" och inte ha insyn i hans liv. Jag vill inte annat än att radera henne och det som hänt från mitt huvud men lyckas inte och det gör mig riktigt ledsen och nere.
Han är väldigt ledsen för att ha sårat mig och är väldigt tillgänglig på alla mina frågor som tyvärr blir väldigt på detalj vilket sårar ännu mer.
Han har också gått med på att gå på parterapi och vi har hunnit gå en gång innan semestern och det var jättebra. Vi skall fortsätta gå dit.
Märkligt nog har vår relation ändå blivit bättre senaste veckorna, vi har börjat prata känslor och vara mer fysiska med varandra. Det är ju bra, men jag får inte ur detta ur mitt huvud och kan inte sluta se bilder av dem tillsammans.
Han är orolig för mig och vill att jag söker hjälp men är lite osäker på vad det är för hjälp man bör söka.
Jag har ingen att prata med för jag vill inte dra in våra barn, familj eller vänner så det är nog det som är jobbigast. Vart vänder man sig för att få hjälp?
Det hela hände för 3,5 år sedan. Första året var pest och pina men nu mår jag bra. Vi hade pandemin som hjälpte oss. Man skulle jobba hemifrån, allt stängde ner. Vi var hemma väldigt mycket båda två. Vi var ute och gick på långa promenader och pratade jättemycket för tiden fanns!!
Min man valde att göra alla förändringar som han kände behövdes för att vi skulle kunna gå vidare tillsammans. Han hade ingen kontakt med henne längre när jag konfronterade honom men varje morgon loggade han in på sin jobbdator så att jag såg det och fick se vem han hade fått mail ifrån osv. Det var hans ide för att ge mig ro för dagen.
Vi hade väldigt mycket kontakt under dagen, både sms och samtal. Han jobbade hemifrån under pandemin, det gjorde inte jag. Han kom till mitt jobb 3-4-5 dagar i veckan så att vi kunde äta lunch tillsammans. Jag hörde av mig ett par gånger när jag kände att jag höll på att gå under och bad honom komma. Han gjorde det alltid. Avbokade möten om det krävdes och kom till mitt jobb.
Vi valde att inte berätta för familjen. Vi har inte den typen av relation. Och jag ville inte riskera att någon sa något inför barnen! Barnen vet att vi hade en kris, att vårt förhållande inte mådde bra och att vi jobbade på det. Det kom frågor om vi skulle skiljas. Min man höll på att dö när ett av barnen frågade det. Jag var tvärsäker och sa att det skulle absolut inte hända (dumt så här i efterhand för jag hade ju inte någon koll på vad som skulle hända....)
Jag valde att berätta för två vänner som står mig väldigt nära. De har stöttat mig, jag har kunnat gråta ut, släppa ut hatkänslor, skrika... ja hela känsloregistret. Jag kommer inte att glömma en kväll när vi hade druckit några flaskor vin och jag då kände ett stort hat mot den andra kvinnan. Vi skojade om att vi skulle åka dit och kasta hundskit på hennes dörr. Det gav mig så mycket skratt och avdramatiserade allt för mig så jag kunde släppa känslorna och traska vidare på min stig och fokusera framåt.
Det är jätte bra att ni går i terapi! Fortsätt med det. Din man har rätt att du borde prata med någon du med. Har du någon nära vän? Annars finns det samtalsstöd man kan få på annat håll än genom vården. Din man borde också prata med någon.
Jag tycker inte att man ska dra in barnen i det hela. Det är en sak att de vet att man har det tufft och jobbar på det. Men att veta att ena föräldern har varit otrogen tycker jag inte är något som barn ska bära
